Framtidsdrömmar och paret som..

De senaste dagarna – wow. Så mycket power och energi! Känns så otroligt bra att ha hittat en man som i stort sätt aldrig säger nej till mina idér. Ok jag måste väl erkänna att jag har fått ”ge förslag” på vad han kan säga istället för nej, tex. ”Jaa jånä men det låter nog bra, vi ska si” eller ”Mmm de är ju int omöjligt”. För om det är något jag hatar så är det när man slänger fram en idé och den möts av ett rätt och slätt nej, eller endast negativitet och gnäll om att man inte borde börja med det, det tar för mycket tid, det är för dyrt osv. I början av vår tid tillsammans så hade vi väldigt olika förväntningar på varandra, i samtal och diskussioner speciellt. Jag förväntade mig långa svar och utläggningar när jag frågade något, eller ville tala om något, medan Robert tänkte att det räcker med ett kort svar på frågan och inget mer med det. Där har vi verkligen jobbat på att faktiskt tala om våra förväntningar – kanske man inte alltid tyckte det var så bekvämt i början att ”ändra sitt sätt” (båda två) men vi har kommit fram till att det enda rätta är att mötas halvvägs, och det har vi ju kommit fram till genom kommunikation.

Men, negativitet överlag när man pratar om visioner och framtidsdrömmar. Det är så onödigt! När blev det förbjudet att drömma? Jag försöker att alltid vara peppande och pusha på när någon presenterar en idé eller projekt för mig. Skulle aldrig falla mig in att börja ifrågasätta och rata ner en människas vision när den personen kommit så långt att hon faktiskt vågar säga det högt åt mig. Det är klart, sen om hon vill ha mina tankar och inputs längre fram så bollar jag gärna dem med henne, men vid första presentationen – aldrig.

Jag tror stenhårt på att de flesta människor har ett mål i bakhuvudet, något man hela tiden strävar efter, ibland vet man inte riktigt hur, men man vet att jag ska ta mig dit. Jag och Robert har ett gemensamt mål för framtiden, säg 5 år framåt. Och det ger en sån kick! Att tillsammans sikta framåt, sätta upp mål, bolla idéer och peppa varandra. Det. 

Jag såg ett avsnitt av Gift vid första ögonkastet för några veckor sen, där psykologen sa att det som är viktigaste för att man ska få en relation att hålla, är att man ser sig själv som ”vi är ett par SOM _____”. Att man kan sätta ord på att vi är DET paret. Paret som gillar att vandra i skogen. Paret som älskar att fredagsstäda tillsammans. Paret som ser 3 serier i året tillsammans. Paret som renoverar tillsammans.  Ni fattar!

Jag tror att jag och Robert är paret som…
– .. Älskar nya renoverings- trädgårds- husprojekt att göra tillsammans, jag har idéerna – vi hjälps åt, han slutför.
– .. Pratar mycket om uppfostran och har samma tankar kring det
– Och snart har vi en ny punkt här, men den avslöjar jag inte ännu.

Det behöver inte vara några stora grejer, men bara det att man sätter ord på det och vet att det är något man gör tillsammans. Minns inte exakt vad psykologen menade att skulle vara så bra med det, men logiskt sätt så tänker jag att det ger en känsla av samhörighet, att man hör ihop och är ett team.

Hur ser ni på detta? Försök hitta något ni som par är.. Kan ni hitta nått? Oftast kommer man ju på det direkt!

Foton: Rebecka Hägert ♥

/ Carro

3
Lämna en kommentar

avatar
2 Diskussionstrådar
1 Trådsvar
0 Följare
 
Mest gillade kommentar
Hetaste diskussionstråden
3 Kommentatorer
Carola EkmanJillSandra N Senaste kommentatorerna
  Följ  
nyast äldst mest gillade
Meddela om
Sandra N

Vi är paret som kan skratta åt samma slags humor <3 Och det var en punkt vi förundrade oss över ganska mycket till en början, att det faktiskt fanns en till av en själv.

Jill

Vi är paret som alltid vill hem först från alla fester. Eller i alla fall var det så före barnen, nu är vi paret som inte går på fester och trivs bra med det. Haha.