View Post

När man förväntas hålla fast vid alla gamla värderingar

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Mumin baby blöjor 

För några veckor sen satte jag, Rebecka och Sara Jungersten oss ned i Alma och Theas rum med en mikrofon och en fullspäckad avsnittsplan. Sara presenterar sig som vän, doula, författare, utvecklingspsykolog och amningsfantast! Och det tycker jag är mycket bra presenterat.

Resultatet av vårt samtal hör ni idag, i inte bara en del utan i hela två! Vi hade så himla mycket att tala om kring alla förväntningar som finns på nyblivna mammor och amning; Hur samhällsidealet är att man inte ska förändras när man får barn, utan det är som att idealet är att man ska få ett barn lite vid sidan om, och att det är väldigt viktigt att man ska fortsätta med sitt liv så som det var tidigare. Och om det inte blir så ses det nästan lite som ett misslyckande ”nämen har du gått ner dig i detdär föräldraträsket?” Fast livet har förändrats totalt. Det och supermycket mera i första delen av avsnitt 8.

I del två ”Amning är ett moraliskt minfält” talar vi mycket om vad amning riktigt är, och hur man kan förbereda sig inför att amma och Skapa bättre förutsättningar för att få det att lyckas. Vi går in på djupet om hur amning ibland känns som ett moraliskt minfält där man verkligen inte nånsin kan göra helt rätt.

 I denna del av avsnittet talar vi i huvudsak om amning, men jag vill inte att ni som valt att inte amma blir avskräckta nu och tänker ”amning, so lame att lyssna på”. Nej detta avsnitt passar för både de som valt att amma och de som valt att inte amma.

Förutom bara amning tar vi också upp sömnbristen man kan lida av som mamma, och om hur alla tycker papporna är så himla duktiga när de tar nätter och byter blöjor – och hur irriterande det kan vara när man själv inte ens får ett höjt ögonbryn när man vaknat varje timme i ett år.

Jag rekommenderar er verkligen att lyssna på veckans avsnitt, båda delarna, speciellt om ni snart ska få barn, vare sig det är första, andra eller tredje.. Och för allt i världen, känner du nån som är gravid; Gör kvinnan en tjänst och dela detta avsnitt åt henne! Alla borde få höra Saras kloka ord om amning, första tiden med babyn och ja, allt ♥

Stort tack till Sara som var med!

Podden kan du som vanligt lyssna på soundcloud och i din poddapp.
Du hittar oss på Instagram @Alltvimastetalaom och mejla oss om du funderar över nått eller har förslag på ämnen vi borde ta upp i säsong två alltvimastetalaom@outlook.com

/ Carro

Nya trenden: Föda med doula

Tänkte berätta lite om hur jag nu såhär 6 månader senare ser tillbaka på vårt beslut om att ha med oss en doula under förlossningen. 

Vi kom in till förlossningsavdelningen 6 på morgonen och Sara var med oss från ca klockan 10 tills på kvällen när vi drack bubbel med vår nyfödda Gry. Hon hoppade in i sin roll som doula direkt. Hon var Roberts högra hand under hela tiden, och som ett stort komplement till barnmorskorna. Det var en trygghet för mig att ha med mig någon som kunde se mina tidiga tecken på spänning och rädsla, som kunde fånga upp mig så att jag inte kände mig osedd och utelämnad. Robert var ju såklart också där, men han såg nog på mig med andra ögon, mer som att ”hur ska jag göra för att hon inte ska ha så ont? Vad kan jag göra?!” Medan Sara såg på mig mer med ”Nu tar vi henne igenom detta utan att hon tappar greppet”. Sara gav mig stödet jag behövde för att kunna koncentrera mig på att vara i nuet under förlossningen, när jag började tappa koncentrationen så fångade hon snabbt upp min andning och vägledde mig tillbaka på rätt väg.

En vanlig missuppfattning är ju att man tvivlar på att personalen på bb när man väljer att ha med sig en doula, den myten kan vi ju spräcka hål på direkt för det är ju inte det de handlar om. Jag ville inte ha med mig en doula av den anledningen att jag inte skulle ha förtroende för personalen, det har jag.

Det är det där om att hela tiden ha en med sig som man vet att inte lämnar ens sida. Som alltid är bakom en och redo att fånga upp en, både mig som mamma men också Robert. Doulan har inget som helst medicinskt ansvar utan hennes uppgift är ju att stöda föräldrarna och hjälpa dem till en positiv förlossningsupplevelse.

Jag känner nu i efterhand verkligen att vår barnmorska och Sara var ett team i sig, tillsammans. De försökte inte ”spela ut varandra” utan båda visste sin plats och tog mycket hjälp av varandra vilket var jätteskönt och precis vad jag hade väntat mig. Och samma sak med Robert och Sara. Fastän jag vet att jag och Robert skulle ha klarat förlossningen lika galant tillsammans som vi gjorde när Lo kom, så tycker vi båda att det var ett väldigt bra beslut att ha med oss Sara denna gång. Robert kan rekommendera doula, det kan ni säga åt era män om de tvekar. Ibland låter det nästan på Robert som att han är mer nöjd över vårt beslut om att ha med oss doula än vad jag är, och då ska ni veta att jag är väääldigt nöjd.

Men om vi ska backa tillbaka bandet lite.. Det var ju nämligen inte under förlossningen som vi träffade vår doula Sara för första gången, nej det var såklart långt innan dess. Det var absolut innan förlossningen som jag känner att jag behövde och ”fick ut mest” av att ha Sara. Skulle säga att det var 80% under graviditeten och 20% under förlossning, om vi nu ska försöka dela upp det procentuellt.

Vi träffade Sara relativt regelbundet från ca vecka 18 fram till beräknade datumet. Sara lät oss ganska långt bestämma vad vi pratade om, hon ledde bara in samtalet på vissa stigar och snår genom att ställa rätt frågor och snappa upp ord jag sa och gräva djupare i dom. Vi hann gå igenom vår tidigare förlossning, vad den hade lämnat för spår efter sig, vi gick igenom vad det värsta och bästa var som kunde hända vid kommande förlossning, tankens positiva inverkan.. Ja vad pratade vi inte om som har med förlossning att göra undrar jag. Vi gick igenom förlossningsställningar, avslappningsövningar, massagemetoder.. Och Sara var t.o.m. med oss på det förberedande samtalet till bb.

Hon var ett sånt otroligt stöd, hon var så kunnig när hon svarade på mina frågor, hon var mitt bollplank, och jag kunde verkligen öppna upp för henne när jag hade nervösa tankar och när jag ville ventilera både oro eller glädje. Hon lärde mig om dykmetoden, om hur jag ska agera när jag märker att förlossningen startar, hur jag ska luta mig mot Robert för att få bästa möjliga avslappning.. Så när förlossningen väl kom så var det som att jag gick ganska långt på autopilot och Sara och Robert kunde mer stå vid sidan av mig och säga ”minns vad vi övade den där lördagen.. Nu har du användning av det” och när jag inte mindes så påminde hon mig.

Nää alltså jag vet inte vad jag ska säga mer än att det var en fantastisk upplevelse och rikedom att få ha med oss Sara från början till slut.

Kom ihåg det att en doula kan man ju också välja att bara ha under tiden fram till förlossningen, sen är det ju helt upp till er om ni vill ha med er doulan på själva förlossningen eller inte.


Fråga: Hur ska jag göra om jag vill ha en doula, eller få svar på mina frågor kring doulaverksamhet?

Det finns privata doulor, som t.ex. vår. Henne hittar ni på sarajungersten.com Om ni läsare har tips på bra privata doulor så tipsa gärna i kommentarsfältet! 

Via folkhälsan får du en doula för 40 € (Avgiften är till för att täcka doulans resekostnader till och från förlossningssjukhuset.) Ni träffas så många gånger ni känner att det är nödvändigt inför förlossningen, hon är med under förlossningen (om ni vill det) och kommer även på besök efteråt. På folkhälsans sida här så hittar du all information du behöver för hur du ska gå tillväga om du vill ha en doula.

Jag kan varmt rekommendera doula under graviditeten och/eller förlossningen ♥

Ps. Läs min förlossningsberättelse med Lo här
Och min berättelse med Gry här. 

/ Carro

KS, doula och babydisco

op

Gomorron! Igår blev det tyst på bloggen. Hade fullt program hela dagen. På förmiddagen kom Sara (vår doula) hit med sin dotter, och det blev lunch, kaffe och hela faderullan tills sen eftermiddag då de åkte hem. Vi hann gå igenom både förlossningen och mycket annat under vår träff, jätteroligt att ses igen. Ska snart publicera del 2 av förlossningsberättelsen, men den delen känns så svår att skriva för texten gör inte upplevelsen rättvisa.. Så därför känns det som att jag inte ens vill publicera eftersom att jag känner att det är SÅ mycket mer, som jag inte kan få ner i text. Ska fila lite mera på den innan jag lägger upp tror jag.

På kvällen var Lo på extra mycket lekhumör, så både jag och Robert hade 100 % fokus på henne. Vi ordnade kalas åt Gry (på Los begäran) och Lo fick för första gången baka ihop egna småtårtor. Är riktigt imponerad över hennes påhittighet faktiskt. 2 Mariekex med banan och grädde mellan, och en klick grädde med hallon ovanpå. Gott och roligt!

Igårkväll märkte jag att jag fick öronvärk, ibland hugger det till och när jag sväljer tar det också sjukt (i örat alltså). Jag började droppa KS i örat på eftermiddagen och hann droppa 5 droppar x3 igår. (Köpte KS efter förlossningen för att spraya på nedre regionerna, och det hjälpte!) Ska fortsätta droppa idag och se om det hjälper. Ska också köpa vitlök att lägga i örat till natten. Vi hade tänkt fara på babydisco i Stjärnhallen idag, men som det ser ut nu så får jag nog stanna hemma. Lo ska sova över vid sin fammo och faffa, så fammon erbjöd sig att fara på disco med henne istället. Tror det blir bäst så. Kanske inte så bra att springa på disco då jag håller på att bli sjuk! op2

/ Carro

Ultraljud, doulaträff och förberedande samtal vid BB

kos

Nästa vecka är det mycket graviditetsgrejer inbokade! Det är dags för träff med doulan Sara igen, vi ska på förberedande samtal med BB och även på vårt tredje och sista ultraljud. Allt detta sker på samma dag = fredag! Sara kommer hit på förmiddagen och sen kommer hon även med oss till Kokkola bb. Så ni kan ju gissa om jag ser framemot just denna fredag extra mycket.

Har påbörjat en lista över saker jag vill fråga vid förberedande samtalet, men tycker det är svårt. Känns som att jag inte kommer hinna fråga så mycket och jag kommer säkert fega ur också och lämna bort massa frågor. Don’t ask me why, men det känns så! Har även lagt till lite punkter i mitt förlossningsbrev (t.ex. att jag inte vill ha något livmodersammandragande medel + att de inte får börja hjälpa ut moderkakan före det gått minst 1 timme sen babyn kommit ut. Jag hoppas ju alltså att den ska komma ut innan dess.) Så ska bli intressant hur de ställer sig till mina värderingar. Om det är så att de har synpunkter och motsätter sig något, så hoppas jag att de tar upp det vid samtalet, och inte börjar tjata om det vid, under eller efter förlossningen. Jag vill att allt ska kännas klart och good to go efter fredagen! För vid förlossningen orkar jag verkligen inte börjar tjafsa om varför jag önskar ha det si eller så. (Och vill verkligen inte att de heller ska börja ifrågasätta mina önskemål åt Robert! Det skulle inte alls kännas bra.)

ff

Bilder från det roliga instagramkontot @Kosogkaos

/ Carro

Sex och förlossning

Om mina förhoppningar går i uppfyllelse så kommer ju förlossningen igång här hemma denna gång. Helt utan påverkan från läkemedel eller läkares inrådan. Det får helt enkelt vara babyns och min kropps beslut när det är dags för henne att påbörja sin resa ut till oss. Och om det blir så, så kommer jag vara hemma sålänge som möjligt. Vår doula Sara kommer att komma hit då, och kommer vara med oss här hemma och stödja oss i värkarbetet.

Men, varför vill jag vara hemma sålänge som möjligt då?

Visste ni att samma hormon behövs vid sex och vid förlossningen? Ni vet ju det att man vill ju inte ha sex om man inte känner sig upphetsad och taggad för det.. Och det är just detta hormon som gör att vi vill ha sex med vår partner (eller någon annan för den delen). Hormonet heter oxytocin och blir ibland också kallat kärlekshormonet. Oxytocin är det hormon som utsöndras i samband kärlek, sex och födelse. Det spelar alltså en väldigt viktig roll i dessa centrala sociala interaktioner .

Under förlossningen, gör oxytocinet att livmoderns muskler drar ihop sig och det fungerar också som en sorts naturlig smärtlindring som hjälper oss att klara värkarna. Miljö är nyckeln till oxytocin produktionen. En stressig miljö kan begränsa produktionen av oxytocin. För att uppmuntra oxytocin produktionen under förlossningen, är det viktigt att kvinnan känner sig trygg och lugn. Detta innebär att hon ska vara omgiven av personer hon litar på, som peppar henne och får henne att slappna av genom t.ex. massage, beröring m.m.

När det kommer till kärlek är oxytocin också mycket viktigt. Hormonet utsöndras vid mjuk beröring av huden och kärleksfull kroppskontakt hos både kvinnor och män i alla åldrar. Beröring av huden sätter fart på nervfibrer, som skickar signaler till hjärnan. Oxytocin frigörs också tillsammans med andra måbra hormon som endorfin under själva orgasmen hos både kvinnor och män. Det bidrar bland annat till de rytmiska sammandragningarna i livmodern, slidan och bäckenbotten.

Tänk er då, hur skulle det se ut om man skulle försöka ha sex i en okänd, stressig miljö? Först är du hemma med din partner och saker och ting hettar till.. Men sen måste du in på en kontroll till sjukhuset (för att t.ex. kolla så din partners delar fungerar som de ska?) Här är en film som visar hur svårt det är att ha sex om vi skulle hantera det på samma vis som en förlossning.

Rolig video, eller hur? Men även lite ledsam.

När vi väl åker in till sjukhuset så har jag ju bett om att undvika alla onödiga rutinkontroller (t.ex. inre kontroller), att få ha det lugnt omkring mig. Jag vill inte heller att barnmorskor ska komma in och ut i rummet och fråga hur det går, utan vi kommer ringa på när vi känner att vi behöver hjälp eller synpunkter. Och det är just p.g.a. att jag vill skapa en så hemlik miljö som möjligt, även fast jag är på bb – för att mitt oxytocin ska få jobba och utsöndras i lugn och ro = värkarbetet stannar inte av = jag behöver inget värkstimulerande eller andra läkemedel.

Till er som fött: Anser ni att ert värkarbete har förändrats/avstannat/blivit annorlunda från det att ni åkte hemifrån påväg till BB/kommit fram till BB? Hur länge tog det isf innan värkarna kom igång av sig själva igen?

Visst är det intressant dethär! 🙂

/ Carro

Tror inte jag vill jobba inom vården längre, men..

Erica sa:
En tanke: de har inte funderat att studera vidare till typ barnmorska? Eller hälsovårdare? 
Känner att du med ditt intresse och ditt engagemang i ämnet kropp och förlossningar känns om inte unikt men stödjande för förstagångs mödrar (har inte barn själv och planerar ingen kommande graviditet så kanske intresset då ökar om man är i ”havande/moders situation”).

Hur som känner att du skulle kunna passa inom mödravården någonstans. I alla fall är du lite där nu råder alla gravida väninnor kika in på din blogg för kunskap och bäbis inspis. Keep IT koming!


Hej Erica, och tack så jättemycket för din kommentar. Gjorde mig riktigt glad! Superkul att du uppskattar mina inlägg om förlossning och sådant.. Känns kul att veta att det finns de som tar till sig det jag skriver och inte bara scrollar förbi och har noll intresse för att läsa, hehe. Någon vidareutbildning till hälsovårdare eller barnmorska har jag inte tänkt på, för jag vill egentligen inte jobba på sjukhus. Att jobba inom vården överlag börjar kännas mer och mer avlägset.. Trots att jag ju är närvårdare.

Men, sen jag själv skaffade mig en doula denna graviditet så har tanken vuxit inom mig att jag själv skulle gå kurs och få behörighet att vara vara en stödperson under graviditet och förlossning, dvs. en doula. Det känns som en så otroligt stor och viktig uppgift, och jag är säker på att det finns så många kvinnor/par som skulle ha nytta av att veta av att det för det första ens finns doulor och för det andra, att faktiskt ta steget till att ha en med sig. Och jag känner faktiskt att jag skulle kunna, och vilja göra nytta där! Så, att eventuellt själv bli doula är något jag redan tänkt på en stund, och ska låta gro inom mig.. Sen när lillasyster kommit upp till 1 år eller så, om jag ännu känner att jag skulle kunna passa för uppgiften, så ska jag nog ta mig ann det.

vecka33

 

/ Carro