Jag reagerar på ett gammalt inlägg om MENSKOPPEN!

Lunette.fi är en av våra sponsorer i säsong 2 av Allt vi måste tala om 

För 3 år sen skrev jag ett inlägg som heter ”Dagens diss – menskoppen!” Och det är faktiskt ett av mina top 100 mest visade inlägg här på bloggen. Jag hade testat menskoppen några månader och jag blev helt enkelt inte vän med den. Men jag är så glad att jag gav den en ny chans sedan! För ohoj vad jag tycker om min kopp nu. Därför vill jag göra ett nytt, uppdaterat inlägg om menskoppen, och kommentera alla de punkter jag skrev för tre år sen, och berätta hur jag ser på saken idag.

Min första punkt för tre år sen handlade om att den läcker, jag skrev:

1. Den läcker ju igenom HELA TIDEN! (Har 2 olika storlekar eftersom jag var osäker vilken som passar pga att man sku ha en storlek om man fött barn, och en utan. Och jag har ju bara halvt fött barn såatt.) Jag måste ju ändå ha trosskydd, fast det är det man inte ska måst ha när man övergår till menskoppen! ”Men du måste ge det ett tag innan det funkar! Du får bara lära dig att sätta den rätt!” Jag har googlat, youtubat, läst på bloggar och överallt – JAG GÖR RÄTT. Men det läcker ändå igenom. Ja visst förstår jag att det tar några gånger innan man får in knycken och nu har jag in knycken – men tammetusan det läcker ändå.

Värst vad jag var säker på att jag gjorde rätt, hahaha! Ojoj nu måst jag nog håna mig själv lite. Nej, jag hade nog inte in den rätta knycken. Nu för tiden så kan jag nog behöva ha trosskydd de två första dagarna under mensen, för jag blöder så rikligt. Men efter det går det bra att vara utan. Jag hade helt enkelt inte lagt in koppen med riktning mot korsryggen, utan jag satte in den mer rakt upp. Vilket ju inte är rätt! Här kan du läsa mer om hur man sätter in menskoppen korrekt. 


Min andra punkt handlade om att tömma koppen, jag skrev:

2. Att tömma den……
YES i know that i’m a WO-MAN (från sex and the city, nivet då Carrie är full och grälar med Aiden och säger I AM A WOOO-MAAN. Haha det är så kul, aija ok) och jag vet att det är min mänskliga rättighet att mensa. Jag har inget emot det, skäms inte över det, vill inte starta en demostration mot att kvinnor måst köpa menskydd eller sådär. Jag är helt fine med det. MEN jag tycker det är lite äckligt. På samma sätt som alla andra kroppsvätskor är lite äckligt. Nivet. Då man ska tömma den då så måst man först lukta på järnlukten, (haha okej int sådär som då man är på vinprovning och luktar på vinet haha men ni vet kanske vad jag menar) och sen bara hälla ut det och seeee på det. Näää alltså så mycket lättare att bara byta trosskydd tampong och snabbt slänga i roskis. (Alla bara: Men heerreguuud Carro det är ditt eeeeget bloooooood. Yeah i know. Men det gör liksom inte saken nå ljuvligare.) Men som sagt! Love my period <3

Hahaha okej måste ju nog skratta lite åt min text här. Men ja, kanske jag inte tycker det är så himla kul att tömma koppen nuförtiden heller, men jag fattar inte hur jag gjorde förr om jag tyckte det var sådär äckligt och invecklat? Nu för tiden sätter jag lite papper i wcbyttan, och tömmer den i samma vända som jag tog ut den. Och spolar. Enkelt och inte alls äckligt. Jag var nog uppenbarligen lite löjligare för 3 år sen.

 

Punkt 3 var om att tömma koppen när man var ute och flänger.. Jag skrev:

3. Detdär då man är ute nånstans, på resaturang, café, varsomhelst. Och ska tömma den. JOJO nog vet alla kvinnor att JEPP hon menas högst antagligen om hon inte är preggo. MEN att ändå liksom ta ut koppen, lägga den på ett papper, dra upp byxorna (med risk för blodiga trosor under tvättningen) ta sin lilla menskopp, låsa upp dörren och tvätta koppen under kranen. Ge ett igenkännande leénde av tanten som står och tvättar händerna bredvid ”it’s that time of the month igen huhu” *leeeer* sen gå in i wc:n igen, dra ner el pantos och lägga in den tillbaka. Dethär problemet är ju dock lättfixat om det råkar finnas ett handfat i wc-båset. 

Inga problem alls Carro! Detta löser jag enkelt nuförtiden med särskilda rengöringsservetter för menskoppar.

 


Min sista punkt handlade, tror jag, om att ta ut koppen. Jag skrev:

4. Paniken som uppstår varje gång jag inte hittar pinnen.

Well well well.. Little did I know att JAG INTE SKULLE TA UT KOPPEN GENOM ATT DRA I PINNEN! Jag trodde verkligen att man skulle göra så, men nej. Det tar ju så sjukt när man gör så! Detta önskar jag att jag skulle ha läst tidigare:

Dra INTE i skaftet: Skaftet är till för att hjälpa dig att lättare nå botten på koppen. Om du enbart drar i skaftet så kommer det göra ont! Det kommer också skapa onödigt strul då koppen kommer ut okontrollerat och utan stöd. Kläm åt runt botten för att få vakuumet att släppa: Detta är nyckeln – koppens botten har räfflor för att greppa tag i. Kläm åt runt botten och vicka koppen åt sidan. Detta är för att få bort koppen från slidväggen för att vakuumet ska släppa. Du kommer att höra och känna när det händer. Vicka försiktigt: När vakuumet släpper, vicka på koppen från sida till sida medan du tar ut den. Denna teknik krävs inte alltid, men hjälper om du upplever att koppen inte vill komma ut.

I slutet av mitt inlägg skrev jag detta:

Jag vill ju tycka om den lilla koppen. Men det går inte. Men vet ni vad. Jag gillar att ge personer/saker/djur en andra chans så jag kommer testa menskoppen några månader ännu. Får se om vår relation förbättras eller om det är lika bra att slänga in handduken och fortsätta med de gamla beprövade skydden. Obs är ju inte så stor fan av trosskydd och tampong heller, skulle säkert kunna skriva minst lika lång punkt-lista om dom. Men för tillfället står de nog ändå högre upp än koppen eftersom de åtminstone håller tätt.

Och till den punkten kan jag bara skriva en sak: TACK mig själv för att jag orkade pröva några månader till!


Bild från Lunette.fi

/ Carro

Det är inte ofta jag slår knytnäven i bordet, men ikväll gjorde jag det

Sitter och läser om det nya barnsjukhuset i Helsingfors. Läser och får dålig känsla i magen när de skriver om hur utrymmen barnen och föräldrarna skulle vistas i såg ut förut. Ser sen sen på bilderna från det nybyggda barnsjukhuset och blir förstås glad när jag ser resultatet, så otroligt fint och modernt. Saknat men säkert kom istället för den dåliga känslan i magen, en känsla av glädje, när man ändå vet att från och med nu har barnen och föräldrarna fina, bekväma utrymmen att vistas i under de svåraste tiderna i livet, när barnen är sjuka.

Men – så kommer jag till kommentarerna. Och förlorar glädjen och blir bara arg. Vem i hela XXXXXX skriver såhär!?

”På något sätt ger barnsjukhus ”hjärtsnyrpa” åt mig… jag skulle nog gärna se att man förbjöd stora komplicerade operationer med minimal bedövning på nyfödda… Jag tänker på dessa försvarslösa spädbarn… hur är en förälder funtad som inte har medlidande med sitt barn… det kallar jag barnmisshandel… Jesus säger: Låten barnen till mig komma, och hindren dem det inte…”

Vad i .. Alltså jag är ordlös av den här kommentaren. Jag måste säg att det är inte ofta jag bryr mig märkbart om kommentarer på Svenska yle, och kanske är det lite PMS inblandat i detta också, men jag slog knytnäven hårt i bordet och skulle vilja ha den här människan framför mig så vi skulle få reda vad hen menar riktigt. ”Hur är en förälder funtad som inte har medlidande med sitt barn… Det kallar jag barnmisshandel…

Hur kan man skriva så?! En förälder föder ett sjukt barn, och läkarna säger att barnet har chans till överlevnad genom operation. Det är nog en chans vilken förälder som helst tar utan att blinka – men denna människa menar alltså att föräldern då saknar medlidande för barnet!? Jag slår vad om att precis varenda förälder som får ett sjukt barn, både vid födseln och senare, vilken stund som helst skulle göra allt för att barnet skulle slippa lidandet av sjukdomen och behandlingen. Om man nångång har ordentligt medlidande för någon, då är det nog när ens eget barn är sjukt.

Som jag tolkar det så tycker hen alltså att vi hellre ska låta våra barn dö än att ens försöka rädda dem genom operation, som ger dem chansen till ett långt/längre liv eftersom att de inte skulle vara tillräckligt bedövade. Som att läkare inte med 100% säkerhet skulle bedöva/söva ner/göra så att barnen inte känner något under operationer.. Alltså.

Alla barn som föds väldigt sjuka menar hen alltså att vi inte ska försöka operera (dvs. enligt hen ”hindra”) utan vi ska låta dem ”komma till Jesus”. Dit ska vi ju alla sen ändå! …

Finns det någon risk med sövning av barn?

Det är säkert även för mycket små barn att bli sövda i narkos. Källa

Nej men glöm alla framsteg i världen som den ser ut idag 2018, glöm all forskning, alla mediciner, alla testoperationer och alla studier, låt de sjuka barnen fara till Jesus istället för att söva ner barnet/bedöva det och försöka rädda barnet från döden.

Huh. Ok nu när jag skrivit av mig och varit arg i 10 minuter har jag släppt det. Draggingar finns det gott om, vi kan inte ge dem mer än 10 minuter av våra liv. Och som att läkare inte med 100% säkerhet skulle bedöva/söva ner/göra så att barnen inte känner något under operationer.. Alltså.

/ Carro

Amningsavslut

Igår bestämde jag mig att nu är det dags att sluta amma. Jag och Gry satte oss ner på golvet, lade plåster på nipplorna och sa hejdå åt ”nanna”. Under dagen var det nog två gånger som hon grät efter det men jag förklara då att dom ska vila nu och att vi har ju lagt plåster på, att nu är det slut på nanna. Ganska snabbt fattade hon nog, och pekade på mina bröst och sa ”nanna tota” (”Brösten sover”). Inför kvällen var jag ju nog nervös måste jag säga. Men det gick nog över all förväntan! Jag kände mig hela tiden väldigt säker beslutet och inte en enda gång tänkte jag att ”nej men jag fortsätter nog ändå” som jag ju tänkt varje gång jag hittills ens funderat på att sluta.

Jag läste två böcker, hon lyssnade och vi talade om vad det var på bilderna, sen frågade jag om jag ska sjunga och klia på ryggen, men det ville hon inte. Så jag låg bara bredvid och fanns där. Dock var det som att hon inte kom till ro, och hon ville gå ut ur rummet. Hon fick gå ut och kolla läget två gånger men sen sa jag att nu ska vi sova och inte gå ut nå fler gånger.

Då blev hon arg! Hon visste ju inte hur hon skulle somna utan bröstet, så därför ville hon säkert istället rymma från situationen och gå ut ur rummet. Men jag lyfte henne bredvid mig varje gång hon försökte gå ner från sängen, och bekräftade att det inte är så kul att sova men att det nog blir bäst om vi börjar sova nu.. Jag försökte börja sjunga, men hon skrek bara nej mamma nej! Jag fick inte röra henne eller nånting. Så jag låg bara bredvid. Hon for upp och ner ur sin säng, kom i min säng, slängde sig i sin och kröp runt i min igen.

Hon grät och var frustrerad och rev mig i tröjan. Jag bekräftade hennes känslor ”det är tråkigt när nanna är slut men vi kan kramas istället” NEJ MAMMA! Det ville hon inte. En timme höll vi på, jag var tyst, lade ibland en hand på henne men hon tog avstånd från mig. Jag sa ”mamma är här med dig, vi kan gråta tillsammans och säga hejdå till nanna om du vill” Nej nej.

Efter en stund blev hon tyst i sin säng, satte sig upp och kröp sedan upp i min säng, lade sig tillrätta bredvid mig, och somnade på min arm. ♥ Där låg jag länge och blev så sentimental. Tårarna rann när hon väl hade somnat, både av lättnad men också av sorg. Att amningen är avslutad nu. En amning som har betydd så otroligt mycket för oss båda. Men nu är vi redo. Och vi kommer såklart vara nära varandra ändå.

När hon hade sovit en timme smög jag ut och gick i soffan med Robert. Han frågade hur det känns och det brast för mig totalt! Tårarna bara rann och rann och vi pratade om alla fina amningsminnen vi har skapat tillsammans. Hur fint stöd han har varit under hela min och Grys amningsperiod och hur det alltid har känts så bra med amningen. Det blev ett så himla fint avslut för mig. Så otroligt fint. Nu är amningen avslutad, jag vet det. 

Nyss hemkommen från BB ♥

Idag är mina bröst som två skarpa silikonbröst, och en huvudvärk smyger sig på. Jag hoppas att jag inte får mjölkstockning nu, för jag ska i jobb ikväll. Jag har duschat varmt och masserat brösten, vad mer kan man göra? Handmjölka lite förstås. Men vill ju inte pumpa eller så, för då förstår ju inte brösten att det är slut nu.

Nåväl, amningen har känts bra ända in till den sista amningen och den känns nog ännu bra, jag skulle nog ha kunnat fortsätta, men jag känner att vi var båda redo för ett avslut nu, och nångång ska man väl sluta, haha. Så skönt ♥

/ Carro

Vackra finlandssvenska ord

Läste häromdagen ett inlägg inne hos Linnea, hon hade kommit att tänka på en omröstning i HBL där folket fick utse det vackraste finlandssvenska ordet. Ordet som tog hem första priset blev Nakupelle. Du kan läsa vad Linnea tyckte om det här.

Nå hennes inlägg fick mig osökt att börja tänka på vilka finlandssvenska ord som jag tycker är de vackraste! Det var ganska enkelt faktiskt..

Hoppeligen – ”Hoppeligen kommer det fram idag” / – Hoppeligen, hur kan man inte älska det ordet! Låter ju mycket mer hoppfullt än förhoppningsvis, det låter lite mer osäkert. Men direkt man säger ”Hoppeligen kommer det fram idag!” ja, då får man dubbelt mer hopp om att det efterlängtade brevet kommer fram just idag.
Roskis – Bara för att ingen i Sverige vet vad det betyder är det ett av mina favoriter. Haha. Nej men det låter ju lite sådär bryskt också. Roskis.
Ha ledsamt – ”Jag har ledsamt efter dig” / – Tycker det låter så otroligt fint och kärleksfullt! På något sätt mycket mjukare än ”Jag saknar dig” Känns som att det har mer innebörd när man säger ”ja har lessamt efter dej” som att hjärtat gråter och är ledset. Tycker också det är fint när man säger ”jag har ledsamt hem” istället för ”jag längtar hem”.
Hassa – ”Hassa inte bort alla pengar på onödiga saker!” Hassa, så konstigt ord. På svenska är det ju ödsla. ”Hass int bort allt varmvatten” är en återkommande mening hemma hos oss, så bra och fint ord!
Nakupelle – Ja, till skillnad från Linnea så tycker jag faktiskt om det ordet! Vi använder det här hemma, eller janå, det har blivit en liten omändring, ordet vi använder är nakkileipä, (wtf) men det härstammar nog från nakupelle. ”Nämen e du nakkileipä?” brukar jag säga då nått av barnen fått för sig att ta av sig alla kläderna och springa nakupelle. Haha.

Har du något finlandssvenskt favoritord?

Bilderna på godsakerna är tagna vid Kaffia av Rebecka, mums.

/ Carro

4-års kontroll och vattkoppsvaccin

Imorgon (måndag) är det dags för Los 4 -års kontroll. Vi har fyllt i en bunt med papper om henne och om vår parrelation. Kanske tänker de att det här med att vara föräldrar börjar tära mer på relationen nu när barnet blir lite äldre och skaffar sig mer vilja och får ut mer ljud ur lungorna, haha.

Jag minns när jag skrev ett inlägg för mer än ett år sedan, att jag redan då var orolig inför 4-års vaccinationssprutan. (Läs inlägget här) Jag har läst kommentarerna jag fick under det inlägget på nytt, och tagit till mig massa goda råd och tips. Och imorgon är det då dags. Jag har nog berättat för henne att hon ska få en ”picka” med vaccin, och vi har förklarat vad vaccin är för nått och varför det är bra att ta, och jag har frågat ifall hon vill sitta i min famn eller på egen stol när hon sen ska få sprutan. (Dvs. inte alls lagt fram någon fråga där hon har möjlighet att svara om hon vill eller inte.) Jag har satt mest fokus på allt det roliga hon kommer få göra under besöket, som att ”pyssla”, leka och hoppa upp och ner. Och sen i slutet när vi nästan är klara så pickar hälsovårdaren henne snabbt och så får vi åka hem igen.

När jag bokade tiden så frågade de om vi vill ge vattkoppsvaccinet på samma gång, jag sa dock att vi ska fundera lite ännu.. Jag är inte rädd för vattkoppor, hallå vi hade ju höstblåsor just vilket enligt ungefär alla är 100 gånger värre än vattkoppor, men det jag däremot gärna skulle se att barnen slipper är bältros, vilket ju är en följdsjukdom av vattkoppor. På mitt jobb på Vasa centralsjukhus såg jag ofta bältros på nära håll, och det är nog inget jag önskar mina barn..

Det är ju inget nytt vaccin vi pratar om heller utan vaccinet mot vattkoppor har använts i mer än 20 år runtom i världen. Under den tiden har mer än 200 miljoner vaccindoser getts. Så jag litar nog på själva vaccinet.

Det som troligtvis ändå avgör det hela för oss är nog att de personer i vår omgivning/stad/vårt land som har sämst immunförsvar, ja de riskerar att dö av vattkoppor. De där små barnen som själva inte kan bli vaccinerade p.g.a. sjukdom, och därför är beroende av flockimmunitet för att vara skyddade.

Det är med tanke på dem som det lutar mot ett ja till vattkoppsvaccinet för vår del. Det trots att vi som föräldrar inte tycker vattkoppor är värsta dealen att barnen får, vi funderar ju bara när prickarna försvinner och sjukdomen går om, men så tänker vi på dedär föräldrarna som får sitta vid barnets sängkant och istället för att fundera på när det ska gå om, får fundera på om deras barn överlever sjukdomen eller inte.

Hur tänker ni, vaccinerar ni era barn mot vattkoppor? ♥


Hur som helst så ska det bli spännande imorgon, att se hur mycket hon vuxit sen 3 års kontrollen. Vi har varken mätt eller vägt (skulle aldrig komma på tal här hemma) henne sen dess!

/ Carro

Jag berättar om dykmetoden

Hej Carro, jag ska få en liten tjej i oktober och funderar på om du kunde berätta mer om dymetoden och vilka resurser du använde? (Har du några böcker du rekommenderar om graviditet och tiden efteråt och hur förberedde ni er på att få barn?*) Jag har tänkt föda vaginalt och är på jakt efter alla möjliga tips på hur man kan handskas med smärtan och hur vi kan förbereda oss för vårt första barn 🙂 tusen tack.

Hej Annika!

Javisst kan jag berätta om dykmetoden, mer än gärna. Allt för att få fler att upptäcka detta sätt att ta sig igenom förlossningen. Det är ju med dykmetoden, som med allt annat: Det passar inte för alla. Men med andningsövningar och mentalträning inför förlossningen, och det faktum att man bestämt sig för att pröva den, tror jag underlättar enormt sen då det är dags.

Jag hade övat andningen + avslappning varje dag sen vecka 37 ungefär, och exra mycket när jag hade förvärkar. Jag brukade göra det innan jag skulle sova. Lägga mig bekvämt i sängen, och andas iiiiiiin och andas uuuuut. Och försöka uppnå total avslappning i anstiktet och resten av kroppen. På profylaxkursen så lär de ju ut att man ska andas djuuuupa andetag mellan värkarna iiiiin uuuuuuut iiiiiiin uuuuuuut, men att under värkarna ska man andas in ut in ut in ut in ut. Så är det inte då man kör dykmetoden, utan då gör man lugna djupa andetag genom hela värkarbetet. Nåväl, tillbaka till början.

Varifrån kommer dykmetoden?

”Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.” Källa

Vad är dykmetoden? Och vad går den ut på?

Kort och gott skulle jag förklara dykmetoden som att du inte låter smärtan bestämma över kroppen. Utan du själv är den som har kontrollen och bestämmer, och smärtan är något som rinner genom din kropp – in genom huvudet och ut genom tårna. Och samtidigt som smärtan rinner genom kroppen ska du vara totalt avslappnad, andas djupt och välkomna den, smärtan alltså.

Men varför skulle du vilja välkomna smärta undrar du då? – Jo för om du försöker spjärna emot smärtan, spänna dig, rynka ihop ansiktet, knyta händerna runt någonting, bita ihop tänderna – då har smärtan svårare att komma igenom din kropp och den jobbar dubbelt hårdare = Det tar dubbelt så ont.

Välkomna varje värk

När du utövar dykmetoden slappnar du helt enkelt av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, inget skrik – du bara passivt observerar det som pågår i kroppen – och låter det ske. Du ska fokusera på en värk i taget och bara slappna av. En tanke som gjorde det lättare för mig att hålla kontrollen och vara avslappnad, vad att varje värk tog mig närmare Gry, för att det ”var hon” som orsakade värkarna, för att ta sig ut ur min livmoder och upp i min famn. Och varje gång jag spjärnar emot en värk så gjorde jag det svårare för henne att ta sig ut.

Så gick det för mig

Under hela dagen hade jag haft oregelbundna svaga värkar. Jag minns att vi var ute och promenerade runt klockan 18 på kvällen och gick in via mammas. Jag kom in i köket och sa åt mamma att jag har nån konstig smärta som kommer och går varannan till varje timme ungefär. Mamma sa då ”det låter nog som om det snart kommer igång då”. Jag som ännu hade 4 dagar till bf trodde ju inte det var sant, eftersom jag ju gick över 2 veckor med Lo och blev igångsatt – men samtidigt blev jag superpepp för jag hade ju verkligen gjort allt jag kunnat för att förbereda och mjuka upp kroppen inför förlossningen och slippa bli igångsatt, så att höra min mamma säga att det nog är på gång gav mig en sån kick! Så från att min mamma sa det så började jag dyka genom värkarna, även fast de var få och väldigt svaga.

Vid varje värk slutade jag prata, sjönk ihop med huvudet och axlarna, drog fingret från tinningen ner mellan ögonen för att vara säker på att pannan och käkarna var avslappnade, och vände sen handflatorna uppåt. Bara för att få in rutinen inför vad som komma skulle.

Vi kom hem, jag nattade Lo och vi började sen förbereda oss för att gå och lägga oss. Jag kollade igenom bb-väskan en sista gång och böt sen om till pyjamas, borstade tänderna och kröp ner. Under tiden från mammas tills jag låg i sängen hade värkarna kommit med allt mindre mellanrum. Klockan 21.30 fick jag konstatera att jag inte kunde vara så avslappnad som jag ville i sängen, pga av att värkarna började bli allt sjukare. Så med ett pirr i kroppen steg jag upp och böörjade förbereda mig inför det som jag hade varit så taggad på redan i flera månader – att få dyka mig genom förlossningen.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.

Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt! (Tåls ju dock att nämnas att jag hade haft en blödning dagen innan och varit in till förlossningsavdelningen där de hade gjort en hinnsvepning.)

Nå, jag satt där och jag föreställde mig en stig vid villan. När värken började så började jag i mitt mentala gå längs stigen. När värken avtog så kom jag fram till slutet av stigen, och där väntade jag. När nästa värk kom gick jag längs stigen igen, och när stigen var slut var även värken slut. Under hela tiden andades jag djuuuuupt, vare sig jag hade en värk eller inte.

Mittiallt ”vaknar jag” av att Robert kommer ut ur sovrummet och frågar hur det är ”du låter som om du har så sjukt nu? Kanske vi måst ringa till bb?” Och jag hade inte känt av N-Å-N-T-I-N-G. Klockan var nu 4 på natten (!!) och jag hade suttit och dykt från klockan 23. Vi klockade värkarna och de kom nu med 2-3 minuters mellanrum.

Jag ringde in till förlossningen och ringde efter mamma som kom snabbt som tusan. Under hela den tiden som jag ringde, klädde på mig, tog väskan osv. så kände jag varje värk och de tog så sjukt. Jag skrattade dock under värkarna för jag tyckte det var så otroligt att jag hade lyckats dyka så bra, så jag var bara så stolt och glad över att det fungerade!

Blir ju värsta förlossningsberättelsen här nu, men hur som haver, long story short. Från det att vi satte oss i bilen igen klockan 5, så var jag totalt avslappnad genom varje värk. Det var också i bilen som min dykbild på något vis ändrade. Värkarna hade ju blivit smärtsammare och stigen fungerade inte längre. Och utan att jag ens påverkade det så dök det upp en bild i mitt huvud. Det var bilden av ett blött spädbarnshuvud som var i min livmoderkanal, som trängde sig neråt neråt neråt. 

Från att den bilden dök upp i mitt huvud, var det den bilden jag dök med resten av förlossningen. Jag såg bilden, hur babyn trängde sig neråt för varje värk, och jag upprepade ”neråt neråt neråt” samtidigt som jag andades.

På eftermiddagen hade vi kommit i förlossningssalen och det var när jag var där runt 7 cm öppen om jag inte minns fel, som jag för första gången kände att jag tappade bort dykandet. Jag stod i duschen med Robert och grät och sa att det går inte längre, att nu tappar jag befattningen, det är inte mänskligt att ha så här sjukt! Han kramade mig men jag ville bara klättra på väggarna – med andra ord, duschen var inget bra ställe för avslappning.

Vill du läsa hela min förlossningsberättelse och vad som hände sen när vi kom tillbaka till rummet, så kan du klicka här. 


Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.

Dyk-trick

– Man kan förbereda sig med yoga och ­annan avslappningsträning.
– Läs om och lyssna på olika förlossningsberättelser.
– Ha koll på anatomin och vilka muskler som ska göra jobbet.
– Slappna av i axlar och käkar när värken kommer. Förbered dig tillsammans med din partner så ni är ett samspelt team.
– Var flexibel och ge upp om det inte fungerar, men börja gärna redan från början, ­innan de mest smärtsamma värkarna börjat och du hunnit bli utmattad.

Källa till Cayannes tips och dyk-tricksen



Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna. ♥ Hoppas du fick lite hjälp av dethär inlägget, jag kan varmt rekommendera dykmetoden! 

* Jag svarar inte på den frågan i detta inlägg, då det skulle bli så långt då. Utan får återkomma med svaren på det i ett annat inlägg.

/ Carro