En blivande 2 åring

Morgonstund har guld i mun ♥ Och lite gröt! Oj vad jag tycker det är skönt när Gry ännu äter gröt morgon och kväll, det är ju så enkelt. Lo var likadan, fram tills dess att hon blev två år. Då var det färdigt med gröt för hennes del! Hon vägrade äta det längre. Så nu är jag rädd att Gry kommer bli likadan, hon fyller ju 2 år om två veckor.. Det var mycket Lo slutade med när hon blev  två, tutten, tuttflaskan, blöjan och sina sovturer på dagen! Känns nog som att Gry är helt redo att sluta med blöjan men att sluta med sovturen på dagen är inte aktuellt. Och gröten får gärna hänga med tills vidare den också. Tutt har hon ju aldrig tagit och tuttflaskan är inte så viktig för henne så där har vi ju direkt två mindre saker att tänka på.. Men men inte har vi brått med något!

Regnet öser ner på utsidan så denna morgon har vi myst här inne med spelen jag köpte åt flickorna i Stockholm, frukost och böcker. Lo är ledig från dagis idag, så idag kommer Fia och barnen över för lek och kaffe. Perfekt fredagsförmiddag på inkommande med andra ord!

/ Carro

Att få barnen att somna själva

Hej! Det är ju förstås besvärligt om man känner att man har mycket man vill hinna få gjort efter barnen somnat på kvällen, om nattningarna drar ut jättelänge på tiden. Helst skulle man ju nog kanske vissa kvällar bara bädda ner barnen, prata lite m dagen, sjunga en sång och sen säga gonatt, och låta barnen somna själva.

Men jag är säker på att det där är väldigt individuellt från barn till barn om det fungerar. Ta t.ex. Lo, om jag inte minns helt fel så nattade vi henne på så vis att vi läste, sjöng och pajade på ryggen men aty hon somnade själv mellan det att hon var 1 tills det att Gry kom till världen när Lo var 2 år och 2 månader. Hon kunde tillochmed säga åt oss att vi ska fara och sova! Dvs gå ut ur rummet. Ibland satt vi såklart med henne tills hon somnade ifall hon ville det, men i regel somnade hon efter att vi hade läst en bok, sjungit en sång och sedan sagt gonatt. Och ja, var ju nog ganksa skönt, speciellt eftersom att jag var gravid och väldigt trött.

Sen när Gry kom så ändrade ju allt och det var vi ju nog beredda på. Hon ville börja sova i vår säng med mig och Gry, och ville att vi skulle ligga bredvid henne tills hon somnade. Och sen dess är det på så vis vi har fått göra, ja, förutom att hon inte vill sova i vår säng längre. Men hon vill att vi sitter bredvid tills hon somnat. Och då gör vi nog det.

Nu när jag var i Stockholm så gick det bra att R nattade henne och sen sa gonatt och gick ut ur rummet och nattade Gry, men när vi båda är hemma så vill hon nog att R sitter med henne. Ja, vad ska jag säga om det då. Vi väljer nog att göra så som barnen egentligen vill (bara det är i deras rum/säng). Nattningsproceduren är ändå en så intim och viktig sak för oss så för oss är det viktigaste att barnen känner sig trygga och glada när de somnar. Med Gry har vi inte ännu ens försökt ha henne att somna själv så kring henne har jag ingen erfarenhet av att hon somnar själv.. Men när vi väl märker att hon blir redo för det så kör vi nog enligt mina tips nedan ⇓

Jag tror det är viktigt att barnen känner sig trygga, så om det är så att du vill att hon somnar själv skulle jag väl säga att: 
– Ha samma nattningsrutin samma kväll
– Säg på förhand vad som kommer att hända ”Nu läser mamma 2 böcker och sjunger natisången, sen säger vi gonatt”
– Efter att ni sagt gonatt och du gått ut, svara ändå alltid på barnets rop när hon ropar efter dig. Kukka in genom dörren och säg ”mamma är nog här och städar bort i köket” eller nått sånt
– Om barnet blir jätteledset så gå in och ta upp barnet och trösta och fråga vad det är som känns dåligt. Kanske vill inte barnet somna själv helt enkelt? Då är väl barnet inte redo för det och du kan ju ha henne i famnen en stund och bekräfta känslorna ”Känns det ensamt att somna själv?” ”Tycker du det känns mörkt här i rummet utan mig? Ska vi ha på en lampa?” 

Jag tror det viktigaste när barnet ska somna själv är att hon vet att du är där nära och kommer när hon ropar. Kanske testar hon det några (typ 1000 hehe) gånger, kollar så du verkligen är där. Då är det viktigt att hålla humöret uppe och visa att du inte tycker det är jobbigt när hon ropar, utan du kommer och bekräftar det hon känner och visar att allt är ok. Med tiden så behöver hon ju inte kolla din närvaro längre för hon litar på att du nog alltid kommer då hon är ledsen..

Hur tänker ni andra kring detta med att barnen somnar själva? Från vilken ålder har era barn blivit redo för det? Dvs att man såklart nattar och säger gonatt och allt vad det innebär för barnet men just att man inte sitter där tills de är i djupsömn ♥

Här har jag tidigare skrivit ett bra inlägg kring ämnet, när en av er hade frågat om vi låter våra barn gråta på kvällarna.

/ Carro

Idag känner jag mig otillräcklig

Denna dag. Oj denna dag. Vad ska jag ens säga. Har känt mig så otillräcklig, handfallen och TRÖTT. Båda barnen är krassliga, båda barnen gråter, alla skriker, nån ska tröstas, det är råddigt och bara kaos. En vill gå ut, den andra vill stanna inne. En vill äta det, den andra nått annat. Jag har då gjort något som varken dera vill äta.. Ligger här nu och bara tänker på alla situationer idag som jag borde ha gjort/hunnit hantera på ett annat sätt.

Int är det konstigt att alla säger att småbarnsåren går snabbt, man hinner ju knappt stanna upp i vardagen och andas. Det är rutiner, högt tempo, städning i ett, någon ska ha hjälp där, en annan behöver uppmärksamhet här, maten ska lagas, pottan ska tömmas. Hela tiden nått. Men, det har ju sin charm, speciellt på så vis att vi är två om denna bergochdalbana. Tänk sen när vi stiger av sen. Han och jag. Och barnen åker iväg på egna äventyr. Då kommer vi se tillbaka på denhär tiden, och alldeles säkert vara en av de som säger ”njut, för det går alldeles för snabbt..”

Jag hoppas ändå att jag sen i framtiden kan se tillbaka på mig själv som jag är nu och tänka; ”Varför var du så hård på dig själv? Du gjorde ett grymt jobb. Dina barn kände sig sedda, älskade och trygga och du ville det bästa för dem. Det var ju det som var huvudsaken.”

 

/ Carro
View Post

Babybubblan är inte bara rosa, den har alla möjliga färger

Allt vi måste tala om görs i stolt samarbete med Mumin baby blöjor 

I samband med dagens avsnitt av vår podcast ordnar vi en grym tävling på vår Instagram, du kan nämligen vinna en hel månads förbrukning av Mumin baby blöjor åt ditt barn i valfri storlek! Gå in på vår Instagram @alltvimastetalaom för att vara med och tävla! ♥

Dagens avsnitt av podden heter ”Babybubblan är inte bara rosa” och handlar om första tiden med ett helt nytt litet liv. Från det att förlossningen tagit slut och livet som en familj börjat. Om hur de flesta har en tanke om att få upp babyn på bröstet direkt, men att det inte alltid blir så.

Jag berättar om de hemska känslorna jag fått av att vi inte fick den där stunden alla pratar om, när man får upp sitt barn på bröstet efter en 9 månaders längtan. Istället blev det akut snitt och min baby fördes till barnavdelningen. Känslorna svämmar över för mig när jag berättar om de 7 timmarna som följde innan jag fick upp henne på mitt bröst trots att hon mådde bra och låg utan nån sorts uppkoppling, i en ensam säng på barnavdelningen och fick ersättning i flaska. Ingen hade nångång berättat åt mig att det kan ta flera timmar innan mamman och babyn förenas efter förlossningen – helt utan medicinsk orsak. Och ingen hade berättat åt någon av oss att babyn som kommer ur ens mage är ju faktiskt din egen, inte BBs. En så självklar sak egentligen, men så svårt att fatta som nybliven förälder.

Första mötet med Lo, som jag talar mycket om i avsnittet:

Rebecka berättar om hur tuff deras start var med första barnet, med klippt underliv, sömnlösa nätter, amningsproblemen och ensamheten som kom på köpet i.o.m. allt det. Rebecka berättar ingående om hennes upplevelser hos amningspoli i Vasa, och hur det fick henne att inse hur mycket amningen är värd för henne, hur mycket är det värt att kämpa? Förutom allt det blir det snack om hur det större barnet reagerade när lillasyskonet kom hem, omställningen från ett barn till två, tiden efter ett kejsarsnitt och mycket mera.

En stor del av dagens avsnitt går också åt att jag för första gången öppnar upp och berättar om min förlossningsdepression som jag fick efter andra barnet. Förlossningsdepressionen som kom som en blixt från en perfekt klarrosa himmel. Hur den tog sig i uttryck och hur jag gjorde för att komma ur den..

Det och så mycket mer, i ett av våra mest känsloladdade avsnitt hittills. Ska du bara lyssna på ett av våra avsnitt, då borde det vara detta ♥

Vi vill här också passa på att tacka för de fina orden om podden
som publicerades i HBL här om dagen! TACK!
Du hittar artikeln här!

/ Carro

Matstrejk och youtube förbud

Gry håller på att få två hörntänder i nedre munnen. Detta har medfört att hon inte ätit något på i stort sätt 3 dagar. Oj jessos! Det är nog mycket jag klarar som mor men när mina barn inte äter, alltså nä shit vad jag kan bli stressad (försöker att inte visa det utåt dock). Som tur är så ammar jag ju henne ännu, och det märks nog att hon ammat mycket nu för min produktion har skjutit i höjden. Är hon oammad 2 timmar nu får jag gå runt med Dolly Partons.

Då det nu bara skulle vara lilla som inte äter, men icke. Lo har, sen hon blev 2 år, aldrig varit en storätare. Hon äter väl när hon är hungrig men inte mer än så, eller ja, förutom då det bjuds på fika förstås. Då är hon ju snabbt framme. Och jag har funderat på detdär, om man faktiskt borde skippa ALLT annat än mat som serveras på mattiderna? Men då igen så känns det så himla tråkigt då jag själv tycker om att ta ett kex eller en melonbit här och var trots att det kanske närmar sig middagstid. En fikapaus i solen, trots att hon inte åt så bra till lunchen.. Många säger ju sådär ”om man inte äter upp all mat så blir det ingen efterrätt” men nja, det är inget jag förespråkar. Dels för att hon sällan äter upp all mat, och dels för att trots att hon inte skulle äta upp den så skulle hon ju ändå få efterrätt. Skulle aldrig ge efterrätt åt alla förutom ett barn, det är ju helt hemskt. Isf blir nog alla utan då.

Just dessa fikastunder är ändå en så stor del av vår vardag. Då sitter vi alla ner i familjen och pausar. Kanske har ett pussel, lite lego eller ritar. Jag får dricka mitt kaffe, Robert pysslar, vi hinner tala.. Och vad vi än sätter fram då så tar barnen av det (menar alltså att det inte behöver vara nått sött som bulla eller kex) men när vi 1 timme tidigare hade fram lunch nej då var det bara 2 skedar, sen ”jag är mätt”. Så, borde vi testa att skippa allt annat en tid och se om det skulle göra matsituationerna bättre..? Eventuellt. Och det är ju inte bara här hemma nu under sommaren, vi är ju ute och går varenda dag. Ofta hamnar vi hos mommos, fammos eller nån väns, och där är det ju självklart att man tar en kaffe!

Jag har alltid försökt hålla en avslappnad stämning runt matbordet, men på senare tid kommer det mer och mer ”om du ska koncentrera dig lite mer på maten nu” ”ska du ta nån sked till” ”om du ska orka måst du nog äta..” Och nä blä, det är så stressigt och jobbigt att gnälla på henne sådär! Själv älskar jag mat och äter fast hur mycket som helst, och vi försöker alltid att göra det till något lustfyllt med mat och nya smaker.. Men inte är det lätt.

Men då igen så måste jag minnas att hon är ju bara 4 år. Barn äter ju när de är hungriga och kroppen trenger ju alltid potet tillslut. Nä skämtåsido. Min värsta mardröm är att hon sett nått skit på Youtube om att man måste vara smal, och för att bli smal ska man sluta äta, och för att sluta äta ska man säga åt sin mamma att man ”är mätt för man har redan ätit”.

Jag vet, långsökt men ändå, är så rädd för att den dagen ska komma. Känns iaf skönt att vi redan för ett år sen raderade youtube appen. Har sagt det förr och säger det igen, finns så otroligt mycket skit på youtube! Förstår inte alls de som låter sina barn sitta och scrolla sig vidare där själva utan uppsyn. Det är ju en annan sak om man sitter bredvid och håller koll, men vem orkar göra det? Har själv testat att först ha fram en play doh video (det som Lo såg på oftast då när hon ännu fick se yt) och sen klicka på nästa föreslagna video hela tiden. Tillslut var jag ju på såna videor som nått barn absolut inte ska se! Nej hua för barn + oövervakat youtube tittande. Önskar att jag skulle ha fattat det tidigare. Som tur är så har ju inte Gry börjat med telefonen ännu så hon kommer inte ens veta vad YT är på lääänge ännu.

Nåväl, vad talade jag ens om? Jo matsituationerna och Grys tänder. Blev ett litet sidospår där. Nå, jag hoppas dedär tänderna kommer igenom nu snart så jag slipper amma varannan timme och hon slipper ha ont, och kan börja äta igen. Med Lo får vi väl bara slappna av och lita på att hon får i sig det lilla hon behöver på de där 3 skedarna hon tar innan hon ”blir mätt”.

Observera att alla bilder i inlägget är från förra sommaren! Så små barn man hade då..

/ Carro

4-års kontroll och vattkoppsvaccin

Imorgon (måndag) är det dags för Los 4 -års kontroll. Vi har fyllt i en bunt med papper om henne och om vår parrelation. Kanske tänker de att det här med att vara föräldrar börjar tära mer på relationen nu när barnet blir lite äldre och skaffar sig mer vilja och får ut mer ljud ur lungorna, haha.

Jag minns när jag skrev ett inlägg för mer än ett år sedan, att jag redan då var orolig inför 4-års vaccinationssprutan. (Läs inlägget här) Jag har läst kommentarerna jag fick under det inlägget på nytt, och tagit till mig massa goda råd och tips. Och imorgon är det då dags. Jag har nog berättat för henne att hon ska få en ”picka” med vaccin, och vi har förklarat vad vaccin är för nått och varför det är bra att ta, och jag har frågat ifall hon vill sitta i min famn eller på egen stol när hon sen ska få sprutan. (Dvs. inte alls lagt fram någon fråga där hon har möjlighet att svara om hon vill eller inte.) Jag har satt mest fokus på allt det roliga hon kommer få göra under besöket, som att ”pyssla”, leka och hoppa upp och ner. Och sen i slutet när vi nästan är klara så pickar hälsovårdaren henne snabbt och så får vi åka hem igen.

När jag bokade tiden så frågade de om vi vill ge vattkoppsvaccinet på samma gång, jag sa dock att vi ska fundera lite ännu.. Jag är inte rädd för vattkoppor, hallå vi hade ju höstblåsor just vilket enligt ungefär alla är 100 gånger värre än vattkoppor, men det jag däremot gärna skulle se att barnen slipper är bältros, vilket ju är en följdsjukdom av vattkoppor. På mitt jobb på Vasa centralsjukhus såg jag ofta bältros på nära håll, och det är nog inget jag önskar mina barn..

Det är ju inget nytt vaccin vi pratar om heller utan vaccinet mot vattkoppor har använts i mer än 20 år runtom i världen. Under den tiden har mer än 200 miljoner vaccindoser getts. Så jag litar nog på själva vaccinet.

Det som troligtvis ändå avgör det hela för oss är nog att de personer i vår omgivning/stad/vårt land som har sämst immunförsvar, ja de riskerar att dö av vattkoppor. De där små barnen som själva inte kan bli vaccinerade p.g.a. sjukdom, och därför är beroende av flockimmunitet för att vara skyddade.

Det är med tanke på dem som det lutar mot ett ja till vattkoppsvaccinet för vår del. Det trots att vi som föräldrar inte tycker vattkoppor är värsta dealen att barnen får, vi funderar ju bara när prickarna försvinner och sjukdomen går om, men så tänker vi på dedär föräldrarna som får sitta vid barnets sängkant och istället för att fundera på när det ska gå om, får fundera på om deras barn överlever sjukdomen eller inte.

Hur tänker ni, vaccinerar ni era barn mot vattkoppor? ♥


Hur som helst så ska det bli spännande imorgon, att se hur mycket hon vuxit sen 3 års kontrollen. Vi har varken mätt eller vägt (skulle aldrig komma på tal här hemma) henne sen dess!

/ Carro