Grys förlossningsberättelse – Del 1.

I Ang. Grys förlossning av Carola EkmanLämna en kommentar

pav

Den 29 augusti hade vi tid för kontroll på VCS på grund av att jag trodde att det sipprade fostervatten + att jag hade haft lite blod i trosorna under dagen före. Vi var framme runt 11 och fick träffa läkaren direkt. Först CTG där allt såg bra ut, sen gjorde hon en inre undersökning där hon konstaterade att cervix är ordentligt mogen och jag var lite öppen. Sen var det ultraljud och babyn mådde bra, bra med fostervatten, fina rörelser och bra flöde i navelsträngen.. Hon skickade mig på wc för att tömma blåsan, och efter det ville hon göra en ny inre undersökning. Då sa hon mittiallt att hon gör en hinnsvepning, och innan jag hade hunnit säga något så var det gjort. Hon tyckte att vi kunde gå på stan lite och avvakta ifall jag fortsätter blöda och ifall värkarna skulle komma igång, om inte så kunde vi nog åka hem igen. Vi åt lunch, och träffade sen upp vår doula Sara för kaffe. Vi skojade om när vi tror att det kommer igång och Robert sa att han tror nog vi ses imorgon igen. Jag skrattade bara och sa neeeej neeej, så flyt har vi inte. 

Vi hämtade hem Lo från fammos och faffas och styrde sen hemåt. På kvällen runt kl 18 gick vi ut på promenad.. Jag kände att jag hade nå slags värkar men inget regelbundet och absolut inte smärtsamma.. Vi gick till mammas och pappas och mamma sa att det nog är på gång nu och att jag skulle ringa sen på natten om det var så att hon behövde komma och sköta. ”Nääää int tror jag att det kommer igång ännu, det är ju bara 39+3 idag.” Låtsades jag säga, men egentligen blev jag superpepp på att höra att hon trodde det var på gång. På vägen hem mötte vi en granne och hon frågade om det närmar sig. ‘Förhoppningsvis börjar det inatt men förhoppningarna är nog inte så stora’ sa jag.. Bilden nedan tog jag vid mammas, sista magbilden jag tog.

forefo

Vi kom hem och jag nattade Lo som för första gången på jättelänge ville sova i vår säng. Kändes på nått sätt som om jag tog ett litet farväl av henne. Låter ju skumt men för det första ett farväl för att jag visste att chansen var stor att vi skulle åka till BB på natten, men för det andra också ett farväl av tiden då det bara var hon och jag.. Vid 21 kände jag hur värkarna faktiskt började komma med ca 30 minuters mellanrum, men jag kunde ännu inte tro att det faktiskt skulle komma igång så jag sa inget åt Robert. Vi gjorde oss klara för natten och vid 22 låg vi i sängen (<- Länk till blogginlägg jag skrev då ”Somna ifrån värkarna”). Värkarna började krypa sig på mer och mer men jag försökte sova och samla kraft.

Det var vid 22.30 som jag förstod att jag inte kommer sova något den natten, så lika bra att stiga upp och börja koncentrera mig på att ta mig igenom värkarna för nu var de faktiskt ganska sjuka och jag visste att jag ville ta dom upprätt, inte liggandes. Jag gick runt i huset en stund och försökte samla tankarna.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.  Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt.

Så jag satt där och välkomnade värkarna genom att börja med en avslappningsövning och sen övergå till dykmetoden. Då var klockan alltså 23.30 och där satt jag tills 04 då Robert steg upp. Vad som hände mellan 23.30 till 04 kan jag ärligt talat inte säga, det enda jag vet är att jag skickade åt Sara att det är på gång. Jag var så fullkomligt inne i mig själv och koncentrerad så de timmarna känns som att det rörde sig om 20 minuter. Vid klockan 4 steg alltså Robert upp (han kunde inte sova pga mina höga andetag) och i samma veva kom vi på att jag kanske borde klocka värkarna. 3-4 minuter mellan.

Jag ringde in till VCS förlossningsavdelning och frågade vad det tycker. De tyckte jag skulle testa ta en panadol 1000 och duscha. Vid det här laget kände jag ju mina värkar ordentligt eftersom jag inte dök just så och jag tänkte nog att någon dusch börjar jag inte med, det kan jag isf ta när vi kommit fram till Vasa. Jag var lite nervös inför bilfärden så lika bra att inte dra ut på det.. Jag tog en panadol och sen ringde jag min mamma och haha, det var så himla kul. Jag trodde att min mamma skulle vara hellugn men det visade sig att jag hade fel. Observera att hon alltså inte visste att jag satt med värkar:

Jag: Nå hej
Mamma: ÄR DET IGÅNG? ÄR NI ÄNNU HEMMA VARFÖR HAR NI INTE STARTAT TILL VASA DET ÄR SÅ LÅNGT TILL VASA CARRO FA NU!!
Jag: Ja men..
MAMMA: SÄTT ER I BILEN NU!!!
Jag: MAMMA FÖR FAN!
Mamma: JAG KOMMER DIT!!
Jag: Mamma!! Jag har nog som ännu pyjamas och de tyckt i Vasa att jag sku sätta mig i duschen en stund och avvakta
Mamma: AVVAKTA!? VAD ÄR DET ATT AVVAKT! INT KOMMER DETHÄR ATT GÅ OM NÅ!! NU SÄTTER NI ER I BILEN!!!
Jag: Herregud
Mamma: JAG ÄR STRAX DÄR!!!

Pip pip pip 

Efter samtalet kunde jag inte sluta skratta, utan stod och lutade mig mot köksön full i skratt, som blandades med höga in- och utandningar när jag tog värkarna på samma gång som jag försökte klä på mig.

Mamma kom in nån minut senare och hade lugnat sig en aning, men tyckte nog ändå att vi var för långsamma. Vi packade ihop det sista och lunkkade iväg, satte oss i bilen och backade ut från gården. Under hela vägen till Vasa satt vi och pratade, med pauser för mina djupa in-och utandningar. Och jag sa att ”int är det nån vits vi far, dom skickar ändå hem oss” Robert bara skrattade åt mig, haha.

Vi kom till förlossningssalen runt kl 6 och togs emot av en trevlig barnmorska som la mig i CTG:n. Där låg jag i kanske 20 minuter och försökte slappna av så gott jag kunde. Gick dock inte så bra när jag var tvungen att ligga så obekvämt. BM kom in och frågade om vi ville fara i badet, och det tyckte jag lät som en jättebra ide. Kändes så lyxigt där i rummet! Ett helt rum för oss själva med stort badkar, dusch, bastu och wc.

fo

Badet fungerade otroligt bra för mig. Jag kunde snabbt återfinna mitt dyk-mode. Jag var så avslappnad så jag flöt i vattnet, värkarna skar genom min kropp, men jag var totalt avslappnad och hade 100% kontroll och släppte allt och lät kroppen arbeta.

Vid 9 tyckte jag att luften i rummet började ta slut. Det var ju så fuktigt och jag behövde mer syrerik luft för att ta värkarna. Vi steg upp och klädde på oss och jag skickade åt Sara att hon kan börja komma dit nu. Vi fick gå och sätta oss i ‘pappornas väntrum’ och sen kom en bm och frågade om hon fick kolla hur läget stod till. Ännu bara 1 cm öppen. ÅH FUUUCK hann jag tänka men stötte snabbt bort de negativa tankarna. Sara anlände då och vi kom överens om att vi far ut på promenad.

Vi gick i sakta mak i parken nära sjukhuset, och fick ta pauser med jämna mellanrum. Jag lutade all min vikt mot Robert och fokuserade på att bli 100 % avslappnad under varje värk, vilket jag också lyckades med. Inte under en enda värk dittills hade jag varit spänd. Vi pratade och skrattade och jag kände mig ännu så otroligt positiv! Allt gick jättebra och jag var bara så glad över att det var igång.

Efter ca 1,5 h var vi inne igen och värkarna kom nu väldigt tätt. Det gjordes en inre undersökning och jag var öppen 3 cm! Promenaden hade gett resultat! Jag blev superglad och gjorde en segerdans när jag steg upp från sängen. Vi fick lunch och den åt vi i pappornas väntrum. När jag skulle ta första tuggan kände jag en otroligt stark värk som var annorlunda mot alla jag dittills känt. Jag försökte ta en tugga till – ännu en supervärk kom. Mittiallt var jag uppe i en våg av värkar som kom med ca 10 sekunders mellanrum och höll i sig i ca 40 sek-1 minut. Jag hade svårt att slappna av helt där i rummet eftersom jag inte hade något att luta mig mot.. Sara sa att hon tycker det verkar som om värkarna ändrar karaktär och att vi skulle ringa på. Bm kom in såg på mig och sa att ”ja nu ska vi skaffa ett förlossningsrum åt er”. 

Del 2 hittar du här

bb2

 

 

/ Carro

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om
Alice

Ååh, väntar på nästa del!! 🙂 Har förr tyckt att förlossningsberättelser är såå tråkiga men sen när jag själv blev gravid och faktiskt var med om en egen förlossning tycker ja de e så spännand att läsa andras!
Har börjat bli nervös inför nästa förlossning men när ja nu läser andras berättelser blir ja ändå lite taggad 😀 fint att du delar med dig! 🙂

hanna, förbanna

spännande! Har sett fram emot din berättelse sedan hon kom 😉

Cecilia
Cecilia

Spännandeeee 😀

Sarah
Sarah

Alltså var är pappornas väntrum? Har fött två barn vid VCS men inte sett nåt sånt rum? Kul att läsa din fl-berättelse, väntar redan på nästa del ☺️

trackback

[…] Del 1 hittar du här.  […]

trackback

[…] Del 1 Del 2 […]