En oskyldig puss

puss

”En kväll när jag var sju år gammal hade mitt fritids och alla andra fritids i området en gemensam höstfest. Det var ett påkostat event med mycket engagemang bakom. Samlingslokalen i Alvik var pyntad och förutom uppträdande på scenen fanns det mycket spännande man kunde göra. I ett stånd stod David Rönnberg och bytte mums mums mot pussar. Han var nio år, mycket stor i mina ögon och hade rykte om sig att vara en av de busigaste pojkarna på Smedslättskolan. Jag ville hemskt, hemskt gärna ha en mums mums, men jag ville inte pussa David. Jag gick i cirklar runt ståndet, tvekade och funderade över hur jag skulle göra. Gick fram och tvekade igen. Gick en liten sväng och kom tillbaka. En vänlig fröken försökte få mig att fatta mod, men jag kunde inte förmå mig till det. När jag kom hem den kvällen så ångrade jag mig. Jag hade så gärna velat ha en mums mums.

Samtidigt som jag var på höstfesten var det en liten pojke, Rasmus, som firade sin födelsedag. Han blev tillsagt att om han var en snäll pojke och kramade farmor så skulle han få sin födelsedagspresent. Annars skulle det minsann inte bli någon. Han kramade sin farmor, fast han inte ville. Presenten i sitt skinande paket lockade honom mer än obehaget han kände när hon tog i honom.

Vid samma tid drömde en helt annan liten flicka, Elisabeth, om en egen häst. All hennes tid spenderades i stallet och all hennes veckopeng sparades undan för att ha råd med ridlektioner, ridspön, hjälmar och allt annat som man behöver för att kunna rida. När erbjudandet kom om en egen häst föreställer jag mig att hjärtat stannade i bröstet på henne. Hur ilningar av lycka och förhoppningar fyllde henne. Skulle hon verkligen få en egen häst? Jo, men det fanns ett villkor: Hon var tvungen att sova hos mannen i tre nätter, för att få hästen. Mannen i fråga var naturligtvis pedofil. Den femåriga flickan visste om att han ibland var dum mot henne. Men drömmen om hästen var så stor, så het och det faktum att han ibland var dum mot henne var nu djupt förpassad längst bak i hennes medvetande.

Det gemensamma för berättelserna ovan är så klart kopplingen mellan fysisk beröring och belöning. En puss mot en mums mums, en kram mot en paket, en övernattning mot en häst. I andra sammanhang kallar vi detta för prostitution. Men i vår vardag så brukar de första två exemplen inte bara vara acceptabelt utan till och med uppmuntras. Men ser inte risken att de två första exemplen möjliggör det tredje. Vi ser inte hur mycket lättare det är att passera ytterligare en gräns efter att ha passerat den första.

Rätten tills sin fysiska integritet är en absolut rätt som vi måste lära våra barn från det att de är små. Barnen ska inte lockas eller luras till fysisk kontakt genom belöningar eller straff. Barn som utsätts för sådana situationer kommer nämligen att i högre grad gå med på att ”sälja” sin kropp till de vuxna som köpslår med dem som i exemplet med Elisabeth.

Vi måste alltså prata med våra barn och benämna deras kön, vi måste prata om att dessa är privata och att ingen annan än de själva får röra dessa och vi måste tydligt visa dem att de har rätt att säga nej när människor vill röra vid dem överhuvudtaget. Det kan vara sött och oskyldigt att se små barn pussa varandra för att få en mums mums och jag förstår att det skär i hjärtat på farmor som inte får en kram. Men precis som all annan berörig måste den vara frivillig. Och frivillig handlar inte bara om avsaknaden av tvång, det omfattar även att inte fresta barnen eller lura dem till att acceptera fysisk kontakt genom gåvor. Vi vill att barnen, samma sekund som någon erbjuder sig att ”köpa” dem, protesterar.

De flesta som vill våra barn illa kommer inte att hoppa fram bakom en buske och förgripa sig på dem. De flesta som vill våra barn illa kommer att locka dem, lura dem och vara deras vänner. Bygga förtroende och byta tjänster. Erbjuda vänskap och kärlek. Därför måste vi fundera över vilka av våra ”oskyldiga” beteenden som kan underlätta för dem och sluta med det. Vi måste hålla styvt på barnens rätt till kroppslig integritet. Hur gärna farmor än vill ha en kram.

Ps. Nu var det första exemplet från mitt perspektiv, men hur kände David det? Att jag, som flicka, inte ville pussas var nog mer accepterat än i fall David hade protesterat. Vilket utrymme att vägra upplevde han i fall det kom fram en flicka som han inte ville pussa? Hade han uppfattats som taskig om han nekade en specifik flicka, kanske blivit anklagad för mobbing? Jag vet inte, men ett vet jag säkert: Nioåriga pojkar är inte alls så tuffa som jag trodde när jag var liten.”


 

TEXTEN OVAN TAR JAG INGA SOM HELST CRED FÖR, UTAN DET ÄR HANNA-KARIN GRENSMAN SOM SKRIVIT INLÄGGET. Inlägget har jag lånat härifrån, från hennes blogg som ni hittar här. 

Jag tycker inlägget är så otroligt viktigt och tänkvärt så jag ville dela med mig av det åt er läsare. Jag har faktiskt tänkt på dethär otaliga gånger. Lo är i en kramig period av sitt liv nu,  vänner, familj och släkt vill ju krama henne. Vem vill inte krama en gosig 1 åring liksom? Och redan från början har jag varit sträng med att känna efter; vill hon kramas. Speciellt nu när hon är äldre och har en egen vilja märker jag som mamma så snabbt när hon inte vill kramas. Hon visar det tydligt också. T.ex. Om nån av hennes mostrar frågar ”får ja stooorkaaami före du far?” Så i de flesta fall så springer hon ju mer än gärna upp i deras famnar, men ibland så vänder hon på klacken och säger: Nääää Hejdå! Och vill inte ge någon kram, då skulle jag aldrig börja tvinga henne till en kram ändå; Men Loo ge en kram åt Cindy nuu!! Ett nej är alltid ett nej, vad det än handlar om, och det vill jag att hon ska veta att ska respekteras. Och då respekterar vi förstås hennes nej också.

Och det har jag inte heller några som helst svårigheter med att visa åt omgivningen, om någon annan vuxen börjar tryga en kram på henne som hon inte vill ha/ge. Då brukar jag ta upp henne i famnen själv och bara säga ”ska du säga hejdå!” Och det ska ju alla respektera. Men överlag är kramar alltid välkomna, bara alla parter vill kramas!

Vad väcker texten för tankar hos er? Har ni tänkt på dethär ur denna synvinkel?

/ Carro

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om
Kitty

Att tvinga barnen till kramar, nej, de ska nog själv bestämma. Och när de faktiskt inte vill så tror jag inte heller att det går! Min dotter är fortfarande väldigt kramig (fyller 7 år i sommar), men bara när det gäller nära familj och goda vänner. Sonen däremot ( blir snart 12 år) var världens kramigaste som liten, men det tog nog slut för flera år sedan. En kram för honom kan vara att han bara ställer sig upp mot en och sedan backar igen (exempelvis kalastillfällen när den som fyller år vill kramas). Skulle aldrig tvinga honom, när man ser hur obekväm han blir.

Fint inlägg. tänkvärt!
/Kitty

A
A

Det är något jag har funderat mycket på och fattar inte varför vuxna ska ”tvinga” barn att krama dem.
Att kramas är ju roligt Sålänge Alla är med på det. Och jag tycker nog man kan fråga ett barn tex ”får ja en kram före du far”, men om det är minsta tvekan så säger man bara Hejdå istället, inget konstigt med det..
Jag har själv varit med om som liten då en person alltid skulle ta i mig och krama mig och hålla i mig hårt fast jag försökte slingra mig ur och tom sa nej. Usch då, mår riktigt illa då jag tänker på såna situationer.

Milla
Milla

Ett så bra inlägg som jag önskar många äldre skulle läsa och förstå. Inte alla men många äldre tycker att man måste få en kram av tex. sina barnbarn då de åker hem. Vill barnet också är det ju inga problem men de gånger mina barn inte velat har ju fått höra att de nästan är otacksamma om de varit där över dagen men inte vill ge en kram när de åker hem. Så hemskt tycker jag det är och försöker förklara igen en gång varför jag tycker att de inte behöver kramas om de inte vill.

Cissi
Cissi

Viktigt inlägg!! På dagis frågar vi ALLTID innan vi kramar ett barn, alla måste respektera barnets integritet!

Nina
Nina

Jättebra inlägg! Glad att jag snubblade över din blogg just idag.
Att ett nej ALLTID betyder nej är en sak jag är Väldigt noga med att lära ut åt min förskolegrupp och följer alltid regeln själv. Skulle inte ens komma på tanken att krama ett av barnen utan att fråga om det är okej och jag skulle aldrig, aldrig tvinga någon att ge mig en kram.
Alla vuxna borde läsa inlägget!

Maria
Maria

Jag har inga barn men många barn omkring mej och deras föräldrar är kramtrugare nästan allesammans. Alltid, och jag menar alltid, när vi har träffats och skall gå skilda vägar så kommer den jäkla kram proceduren igång. Förstå mig rätt, jag kramar gärna mina vänners barn MEN dom ska komma på tanken själv. Inte för att mamma (99% av gångerna) säger ; nå ska du ge kramen nu tå, med en smått uppfordrande röst. Sen står man där med ett barn som inte vill men som puffas fram sådär lite småbestämt och som man förväntas krama. Varför ska man kramas på uppmaning, det är mycket bättre om man faktiskt vill. Både för barnet och för mej. Jag fattar att det är för att man visa att man gillar varann men det går lika bra med ord. Jag har som princip att inte krama nån som inte vill eller vågar. Jag… Läs mer »

trackback

[…] kram. (Har ju skrivit ett inlägg om detta med ofrivilliga kramar förut, det hittar ni här -> En oskyldig puss.) Sen sover vi ju inte med henne längre och när vi gjorde det så sov vi aldrig nakna, för det […]