En helt vanlig dag – på bästa sätt alltså

Är det någon här som håller med mig om att det bästa som finns är när dagen är helt vanlig? Helt lugn, vanlig, full av rutiner och glada miner. Jag bestämde mig imorse för att idag, IDAG ska jag andas djuuuupt och räkna till 10 trots att jag egentligen vill vända mig om och svära några välvalda ord. Och det har jag gjort! Rutiner + lugn andning + glada miner. Och det lönade sig! För nu ikväll känner jag harmoni.

Visst, jag och Lo har kanske inte kommit överens under hela dagen, men jag har som vanligt varit den vuxna och gett med mig när jag har kunnat men också satt gränser – utan att låta arg – när det har behövts. Ok låter ju som att jag ofta är arg och skriker åt henne – nej så är det inte, men tanken på att jag skulle vilja göra det infinner sig så gott som dagligen. Och det är det jag har försökt få bort idag, eftersom att bara tanken av att vara arg tar sååå mycket energi av mig. Försöker flytta fokuset från min irritation till tanken på att hon går igenom en stor utvecklingsfas och känner dubbelt mer irritation och förvirring inombords än mig, och då behövs en mamma som stöder henne i det, förstår och står bredvid, inte en som är arg, hotar och mutar. Så high five Carro. Du gjorde det bra idag! (Man måste ju peppa sig själv när ingen annan gör det, haha.)

På tisdagar vet Lo att det är dagklubben och gympa som gäller. Det visste hon imorse också men jag bara orkade inte dra oss till dagklubben, det orkade inte Betti och pojkarna heller. Eller ok, pojkarna skulle väl gärna ha åkt, så inte ska jag ju försöka dra ner dem i denna vilja av att avstå religionsstunder i vardagen, men vi mammor insåg väl att -not today. Så jag bjöd över dem hit istället, och det var så himla skönt med vardag, med barn som leker, kaffe som kallnar och bebisar som jollrar och råkar pikka varandra i ögonen. Så som det ska vara. Först var vi inne och efter en stund när solen smög sig fram gick vi ut.

Och ikväll var det dags för den efterlängtade gympan för mig och Lo! Gry fick leka med fammo och faffa och jag och Lo tog varandra i handen och promenerade iväg. Det är så otroligt värdefullt för henne, förr oss, att ha den. Och då menar jag inte bara själva gympan. Utan det att hon får ha mig eller Robert för sig själv en stund. En timme där vi bara ser henne, är nära, gör fysiska övningar tillsammans, kramas och skrattar – bara vi. Så värdefullt för relationen, speciellt nu efter att Gry kom in i familjen. Gry och jag har ju dessa ensamma stunder när Lo är i dagis, så det är ju mer än rätt att Lo också ska få ha sin mamma eller pappa för sig själv nu som då förutom i vanliga vardagen..

Det är så kul att vi har så mycket redskap hemma som vi kan leka med! Direkt vi rör på oss blir vi på så mycket bättre humör, och det gör ju också att man blir hungrigare när man rör på sig = vi får eventuellt bättre matstunder med barn som har hungriga magar (= något av det bästa jag vet.) Ikväll åt Gry en stor portion gröt för första gången på fleeeera dagar. Och jag fällde i tysthet en glädjetår. Kommenterade ingenting utan skyfflade bara in sked efter sked och hoppades på inget skulle avbryta vårt flow. Hennes bakre stora tänder börjar ÄNTLIGEN komma upp helt nu så vi ser ljus i tunneln av denna matstrejk ♥

Denna dag avslutades med det bästa på länge, nämligen det att projektet jag och Rebecka håller på med tog sig en nivå upp! Och ja, det kommer bli så himla bra. Är det någon av er som listat ut vad det är vi håller på med ännu? Ni med instagram har eventuellt sett något..

Foton: Rebecka Hägert

6 reaktioner till “En helt vanlig dag – på bästa sätt alltså”

    1. JKGs familjegymnastik 🙂 Det är bara 4 gånger kvar nu av vårterminen men till hösten börjar det pånytt. Det är vid Vby skola, superbra!

  1. Vad brukar ni göra på jumppan? Har total idétorka på rörelseaktiviteter åt barn och några ”snabba tips” skulle vara jätte välkommet, någon lek som e omtyckt eller någon gymnastikaktivitet som Lo gillar extra mycket? 🙂

  2. ”Försöker flytta fokuset från min irritation till tanken på att hon går igenom en stor utvecklingsfas och känner dubbelt mer irritation och förvirring inombords än mig, och då behövs en mamma som stöder henne i det, förstår och står bredvid, inte en som är arg, hotar och mutar.”

    Blir glad när jag läser detta. Vem har sagt att det ska vara lätt att vara förälder? Jag och min sambo brukar prata om att vi alltid har ångest för att man ibland känner sig som en dålig förälder – men det är ett gott tecken! Man måste ju hela tiden tänka kritiskt och utvärdera sin roll. Den är helt klart lättare att hota och muta – men slutresultatet är inte optimalt för barnet.
    Fantastiskt jobbat! =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *