Jag berättar om dykmetoden

Hej Carro, jag ska få en liten tjej i oktober och funderar på om du kunde berätta mer om dymetoden och vilka resurser du använde? (Har du några böcker du rekommenderar om graviditet och tiden efteråt och hur förberedde ni er på att få barn?*) Jag har tänkt föda vaginalt och är på jakt efter alla möjliga tips på hur man kan handskas med smärtan och hur vi kan förbereda oss för vårt första barn 🙂 tusen tack.

Hej Annika!

Javisst kan jag berätta om dykmetoden, mer än gärna. Allt för att få fler att upptäcka detta sätt att ta sig igenom förlossningen. Det är ju med dykmetoden, som med allt annat: Det passar inte för alla. Men med andningsövningar och mentalträning inför förlossningen, och det faktum att man bestämt sig för att pröva den, tror jag underlättar enormt sen då det är dags.

Jag hade övat andningen + avslappning varje dag sen vecka 37 ungefär, och exra mycket när jag hade förvärkar. Jag brukade göra det innan jag skulle sova. Lägga mig bekvämt i sängen, och andas iiiiiiin och andas uuuuut. Och försöka uppnå total avslappning i anstiktet och resten av kroppen. På profylaxkursen så lär de ju ut att man ska andas djuuuupa andetag mellan värkarna iiiiin uuuuuuut iiiiiiin uuuuuuut, men att under värkarna ska man andas in ut in ut in ut in ut. Så är det inte då man kör dykmetoden, utan då gör man lugna djupa andetag genom hela värkarbetet. Nåväl, tillbaka till början.

Varifrån kommer dykmetoden?

”Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.” Källa

Vad är dykmetoden? Och vad går den ut på?

Kort och gott skulle jag förklara dykmetoden som att du inte låter smärtan bestämma över kroppen. Utan du själv är den som har kontrollen och bestämmer, och smärtan är något som rinner genom din kropp – in genom huvudet och ut genom tårna. Och samtidigt som smärtan rinner genom kroppen ska du vara totalt avslappnad, andas djupt och välkomna den, smärtan alltså.

Men varför skulle du vilja välkomna smärta undrar du då? – Jo för om du försöker spjärna emot smärtan, spänna dig, rynka ihop ansiktet, knyta händerna runt någonting, bita ihop tänderna – då har smärtan svårare att komma igenom din kropp och den jobbar dubbelt hårdare = Det tar dubbelt så ont.

Välkomna varje värk

När du utövar dykmetoden slappnar du helt enkelt av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, inget skrik – du bara passivt observerar det som pågår i kroppen – och låter det ske. Du ska fokusera på en värk i taget och bara slappna av. En tanke som gjorde det lättare för mig att hålla kontrollen och vara avslappnad, vad att varje värk tog mig närmare Gry, för att det ”var hon” som orsakade värkarna, för att ta sig ut ur min livmoder och upp i min famn. Och varje gång jag spjärnar emot en värk så gjorde jag det svårare för henne att ta sig ut.

Så gick det för mig

Under hela dagen hade jag haft oregelbundna svaga värkar. Jag minns att vi var ute och promenerade runt klockan 18 på kvällen och gick in via mammas. Jag kom in i köket och sa åt mamma att jag har nån konstig smärta som kommer och går varannan till varje timme ungefär. Mamma sa då ”det låter nog som om det snart kommer igång då”. Jag som ännu hade 4 dagar till bf trodde ju inte det var sant, eftersom jag ju gick över 2 veckor med Lo och blev igångsatt – men samtidigt blev jag superpepp för jag hade ju verkligen gjort allt jag kunnat för att förbereda och mjuka upp kroppen inför förlossningen och slippa bli igångsatt, så att höra min mamma säga att det nog är på gång gav mig en sån kick! Så från att min mamma sa det så började jag dyka genom värkarna, även fast de var få och väldigt svaga.

Vid varje värk slutade jag prata, sjönk ihop med huvudet och axlarna, drog fingret från tinningen ner mellan ögonen för att vara säker på att pannan och käkarna var avslappnade, och vände sen handflatorna uppåt. Bara för att få in rutinen inför vad som komma skulle.

Vi kom hem, jag nattade Lo och vi började sen förbereda oss för att gå och lägga oss. Jag kollade igenom bb-väskan en sista gång och böt sen om till pyjamas, borstade tänderna och kröp ner. Under tiden från mammas tills jag låg i sängen hade värkarna kommit med allt mindre mellanrum. Klockan 21.30 fick jag konstatera att jag inte kunde vara så avslappnad som jag ville i sängen, pga av att värkarna började bli allt sjukare. Så med ett pirr i kroppen steg jag upp och böörjade förbereda mig inför det som jag hade varit så taggad på redan i flera månader – att få dyka mig genom förlossningen.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.

Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt! (Tåls ju dock att nämnas att jag hade haft en blödning dagen innan och varit in till förlossningsavdelningen där de hade gjort en hinnsvepning.)

Nå, jag satt där och jag föreställde mig en stig vid villan. När värken började så började jag i mitt mentala gå längs stigen. När värken avtog så kom jag fram till slutet av stigen, och där väntade jag. När nästa värk kom gick jag längs stigen igen, och när stigen var slut var även värken slut. Under hela tiden andades jag djuuuuupt, vare sig jag hade en värk eller inte.

Mittiallt ”vaknar jag” av att Robert kommer ut ur sovrummet och frågar hur det är ”du låter som om du har så sjukt nu? Kanske vi måst ringa till bb?” Och jag hade inte känt av N-Å-N-T-I-N-G. Klockan var nu 4 på natten (!!) och jag hade suttit och dykt från klockan 23. Vi klockade värkarna och de kom nu med 2-3 minuters mellanrum.

Jag ringde in till förlossningen och ringde efter mamma som kom snabbt som tusan. Under hela den tiden som jag ringde, klädde på mig, tog väskan osv. så kände jag varje värk och de tog så sjukt. Jag skrattade dock under värkarna för jag tyckte det var så otroligt att jag hade lyckats dyka så bra, så jag var bara så stolt och glad över att det fungerade!

Blir ju värsta förlossningsberättelsen här nu, men hur som haver, long story short. Från det att vi satte oss i bilen igen klockan 5, så var jag totalt avslappnad genom varje värk. Det var också i bilen som min dykbild på något vis ändrade. Värkarna hade ju blivit smärtsammare och stigen fungerade inte längre. Och utan att jag ens påverkade det så dök det upp en bild i mitt huvud. Det var bilden av ett blött spädbarnshuvud som var i min livmoderkanal, som trängde sig neråt neråt neråt. 

Från att den bilden dök upp i mitt huvud, var det den bilden jag dök med resten av förlossningen. Jag såg bilden, hur babyn trängde sig neråt för varje värk, och jag upprepade ”neråt neråt neråt” samtidigt som jag andades.

På eftermiddagen hade vi kommit i förlossningssalen och det var när jag var där runt 7 cm öppen om jag inte minns fel, som jag för första gången kände att jag tappade bort dykandet. Jag stod i duschen med Robert och grät och sa att det går inte längre, att nu tappar jag befattningen, det är inte mänskligt att ha så här sjukt! Han kramade mig men jag ville bara klättra på väggarna – med andra ord, duschen var inget bra ställe för avslappning.

Vill du läsa hela min förlossningsberättelse och vad som hände sen när vi kom tillbaka till rummet, så kan du klicka här. 


Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.

Dyk-trick

– Man kan förbereda sig med yoga och ­annan avslappningsträning.
– Läs om och lyssna på olika förlossningsberättelser.
– Ha koll på anatomin och vilka muskler som ska göra jobbet.
– Slappna av i axlar och käkar när värken kommer. Förbered dig tillsammans med din partner så ni är ett samspelt team.
– Var flexibel och ge upp om det inte fungerar, men börja gärna redan från början, ­innan de mest smärtsamma värkarna börjat och du hunnit bli utmattad.

Källa till Cayannes tips och dyk-tricksen



Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna. ♥ Hoppas du fick lite hjälp av dethär inlägget, jag kan varmt rekommendera dykmetoden! 

* Jag svarar inte på den frågan i detta inlägg, då det skulle bli så långt då. Utan får återkomma med svaren på det i ett annat inlägg.

8 reaktioner till “Jag berättar om dykmetoden”

  1. Har tydligen helt omedvetet använt mig av dykmetoden. Långa djupa andetag hjälpte mig att klara av 3 förlossningar. Först nu när jag läste hur den går till slog det mig, att precis detdär gjorde jag varje förlossning. Och tredje förlossningen var det så naturligt, att såhär gör man, så för min del sku det nog inte ha funnits nåt annat sätt att göra det på.

  2. Har också använt mig av dykmetoden, i dusch faktiskt, stor lutad över duschkranen med varmvattenstrålen mot min rygg, gungade och tänkte bara på att babyn sjunker neeeeråt för varje värk! Var helt fantastiskt! Skulle så gärna uppleva just den biten av min förlossning igen!

Lämna ett svar till Minna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *