Nuddar vid fat shaming, kampen jag inte ska driva men brinner för ändå

(Det här inlägget skulle egentligen bli ett stapelinlägg med saker jag tänkt på den senaste tiden. Men nu tog första punkten  över inlägget helt, så det fick bli så den här gången.)

Jag minns den där gången i gymnasiet då jag var på hälsokontroll till hälsosystern. ”Om du ser här på det här diagrammet , så ser du att din viktkurva pekar rakt uppåt. Du måste nog börja tänka lite mer på vad du äter och börja röra på dig mer. Hur mycket rör du på dig i veckan ungefär? Vi ska räkna ut ditt BMI, vet du vad BMI är Carola?”

Jahapp där var man 15-16 år, hade just börjat gymnasiet och fick detta slängt i ansiktet. Just där och då så tänkte jag aldrig ens tanken på att hon sa eller gjorde fel. Utan jag gick därifrån och skämdes.  Det enda jag kunde tänka på vad ”hoppas inte dom som satt i väntrummet hörde vad hon sa åt mig”. Jag mådde dåligt hela dagen och kände en skam inom mig. En skam över att jag tydligen gått upp så snabbt i vikt att hälsosystern kände ett behov av att upplysa mig om det, då måste det ju vara allvarligt. Tänk att jag låtit det gå så långt att t.o.m. hälsosystern tar upp det med mig! Det måste ju vara något hemskt dåligt det här med att gå upp i vikt? Eller?

Jag har egentligen alltid haft en ganska whatever inställning till min kropp, more or less. Den har varit med, den har sett ut som den gjort. Men en sak som alltid har varit genomgående är att jag alltid känt mig som den minst attraktiva i alla gäng jag varit i. Alltid. Och det har jag liksom varit okej med. Accepterat och inte ältat. Det har bara varit så, alla kan inte ha tur i genlotteriet. Jag behöver verkligen inte vara finast, eller ens den nästfinaste.

Och det sjuka är att jag fortsättningsvis känner så. (Tack patriarkatet för att jag ens lägger tid på att konstatera detta gång på gång!) Jag rycker på axlarna åt det. Det är som det är, jag är som jag är. Jag tänker inte ens på det längre. Skulle inte kunna bry mig mindre, bara jag mår bra och är lycklig så får kroppen fortsätta bära mig genom livet. Eller ja, det får den ju oberoende, det är ju det som är det fina.

Tänk va tur ändå. Egentligen skulle jag ju ha kunnat få värsta ätstörningar och träningsberoende av det som den där arma hälsosystern sa åt mig där i början av min gymnasiegång. Men nää, jag glömde det efter ett tag för jag insåg ju själv att jag varken behöver göra bu eller bä med min kropp eftersom jag kände mig stark och frisk. Egentligen skulle jag ju alltid ha kunnat må jättedåligt över att jag aldrig känt mig som den finaste. Men nää, jag har bara ryck på axlarna och varit glad över att ens få vara med.

Men alla de tjejer som inte kan skaka av sig sånt så lätt då? Alla de tjejer som glatt går till hälsosystern på rutinkontroll som får ett diagram som pekar uppåt slängt i ansiktet och börjar gro en känsla av ångest inom sig. Som leder till mycket hemskare saker än några kilon på en våg? Alla dom? För alla deras skull och alla andra också för den delen, så är det så viktigt att det skulle bli accepterat i samhället att alla ska få se ut som de vill, och att ALLA kroppsformen ska vara accepterade. Jag tror att vi är påväg ditåt, och jag hoppas innerligt att vi kommit dit när mina döttrar växt upp och börjar gymnasiet. (Eller var de nu börjar.)

Något jag gärna skulle skriva mer om i min blogg, det är fat shaming. (Fat shaming är att de som inte är normviktiga pekas ut på ett negativt sätt i samhället. Fat shaming betyder att omgivningen får en överviktig person att skämmas för sin vikt m.m.)

Men jag har förstått att det inte är riktigt okej för en ”normalviktig” person att skriva om det. Och det förstår jag verkligen. Det är inte min kamp att driva. Men, jag vill iallafall säga att ni kan läsa på om fat shaming och tänka på det nu som då i er vardag. För enligt mig så är det något som måste få ett slut, och det snabbt.

Det skolsystern sysslade med var på ett sätt just det. Hon fick mig, utan orsak, att skämmas över min kropp och det att jag gått upp i vikt. Det finns aldrig en orsak till att få någon att skämmas över sin vikt eller sin kropp. Hon fick mig att tro att det är något allvarligt som måste åtgärdas, när det egentligen inte alls är det. Jag trivdes i min kropp, var kär och lycklig. Men hon tyckte att jag skulle lägga min tid på att röra på mig mer och tänka på vad jag äter. Hur skulle jag ha tid för det? Jag gick i gymnasiet liksom, finns lite annat att tänka på där.. Som provveckor och hångel. Fanns ingen tid för att hata min kropp. In your face hälsosystern!!!!!

Vill du lära dig mer om fat shaming så är denhär artikeln en bra början. Sen ska du klicka dig in på världen bästa blogg också, and there you go..

(Nu känns det redan som att jag inte ”får” publicera det här inlägget eftersom jag är normalviktig men vet ni, nu gör jag det ändå. För jag är trött på att varje dag höra folk fat shamea, så kan jag bidra till att några fler får upp ögonen för det här så är jag nöjd.)

 

Favoritljud och hatljud

Favoritljud

1. Vågor som slår mot strand
2. Måsar man vaknar av på morgonen (bara jag inte har krabbis, då är det ingen favorit. Men eftersom jag sällan har det längre så platsar den i på denna lista.)
3. En öl som öppnas
4. Då nån kastar på i bastun
5. Kaffebryggaren som puttrar
6. Grys knorrläten då hon vaknar på morgonen
7. Ljudet av en gruppchatt som går het. pling pling pling. Förutsatt att det är en chatt jag är med i frivilligt då. Annars, not so much.
8. Robert som säger ”nu sover hon”
9. Ljudet när Robert öppnar dörren när han kommer hem från jobbet
10. Fötterna som springer mot grus

Hatljud

1. Smackljud (när någon äter med öppen mun med andra ord) 
2. Tänder mot gaffel/sked
3. Kyssljud/hångelljud
4. Barn som skriker i kör
5. Mopeder som är trimmade och gasar på och tror de är tuffa
6. Brandvarnare
7. Ljudet av andra som har sex (man skulle ju önska att man sluppit det i sina dagar heheheheh) 
8. Snarkningar. Speciellt då de är 5 cm från ens ansikter
9. Ljudet av dropp från frysen, då man sen inser att frysdörren är öppen och allt börjat smälta
10. Ljudet av diskmaskinen som tystnar = Dags att tömma den = Jag hatar att tömma diskmaskinen

Så var hon firad

Gry blev bättre redan igår! Det brukar ju som tur är inte hålla i sig så länge då de får feber av vaccinet. Vi var hemma och tog det lugnt så hon skulle orka ha 1-års kalas idag. Vi hade dukat upp med smörgåstårta, morotskaka, moccarrutor, tårta .. Gry var på så bra humör hela dagen och det blev ett riktigt lugnt och lyckat 1-års kalas!

När kalaset var slut gick jag ut på promenad med Gry. Vädret visar ju sig verkligen från sin bästa sida. När vi sen kom hem var det uppstädat lugnt och skönt.. Jag tog mig en kaffe och en bit smörgåstårta och bara pustade ut. Nu är båda våra flickor firade för iår.

Kort med Lo

Vi är och plockar hallon

Jag: Ojoj det är nog såå mycket hallon idag! Hopp upp nu och hjälp mig att plock!

Lo: Nääää int tror jag att jag ska göra de int.. Men mamma.. Vet du va?

Jag: Nåå?

Lo: Om du sku vara en bläckfisk så sku de ju gå jättesmidigt för dig att plock! Två armar sku kuna håll i ämbaren och resten sku du plock med! Hallonen sku ju ta slut jättesnabbt!

Jag: Jaaa va smart du e! Det var finurligt tänkt. Synd att det är lite svårt att bli en bläckfisk.. Men kanske om du kommer och hjälper mig så går se snabbt ändå, fast jag int är en bläckfisk?

Lo: Näää int tror jag de.. Jag sitter så skönt just nu. Kanske du skaffar en bläckfisk kompis iställe?


Jag lagar mat och Lo kommer in i köket

Lo: Mamma. Jag tänker.

Jag: Jasså, va tänker du på?

Lo: Jaa.. Allt möjligt allt möjligt tänker jag på. *Går ut.*