Ett tredje barn

Med 1 barn: ”Är det inte dags för syskon snart? Hen behöver ju en lillasyster att leka med”

2 barn: ”Ska ni få ett tredje? Ojoj fabriken går nog på högvarv hos ert.”

Kom in i en diskussion med vänner här i helgen. Den ena som har ett barn och ständigt får frågan om det inte är dags för ett syskon snart, och den andra som har två barn men knappt får ett grattis när de avslöjar nyheten om att de väntar tredje barnet.

Har man inga barn, ja då får man höra ”vänta bara.. Nog vill ni snart ha.” Har man ett barn ja då räcker inte det enligt samhället utan då ska man absolut skaffa ett syskon för att det första barnet inte ska bli bortskämt. 1 barn får man ju _absolut inte_ lämna med, det kommer ju bli så ensamt! Nej två ska det vara. Men vill man ha ett tredje sen jaa dåååå möts man av förvånade miner ”oj ett tredje, jaa nämen grattis då.” Jahapp då var det inte lika kul att gratulera längre. Aldrig kan man göra rätt.

Om man har möjligheten att välja så är valet mellan ett barn eller flera ett val som är upp till varje förälder. Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig i bildandet av en familj? Det är inget enkelt val, men det är upp till varje individ att ­bestämma utifrån sina egna övertygelser och värderingar, oberoende av vad omgivningen tycker. Själv skulle jag aldrig bry mig i om folk skulle vara kritiska till att vi vill ha flera barn (vilket vi inte vet ännu.) Det känns som en så personlig fråga som ingen annan har att göra med.

Vilka erfarenheter av detta har ni?

Fredagen den 13e

Tror ni på skrock? Idag är det ju fredagen den 13e, vilket ju många har som en otursdag. Sålänge jag kan minnas så har jag alltid vetat att det är vida känt att denna dag är en olycksdag. Minns i skolan när vi hade prov och vissa tillochmed låg hemma ”sjuka” för att inte behöva skriva prov just denna fredag..

Jag är ju en person som inte tror på övernaturliga saker, som spöken, magi eller ja, skrock. Men en grej som ändå lämnat på är ”knack knack i trä” (då jag inte vill jinxa något) och att spotta över axeln om jag ser en svart katt som går över vägen. Det eftersom att jag har fått för mig att om jag inte spottar över axeln så kommer det hända något hemskt åt någon i min närhet. Så då vill jag ju inte utmana ödet, ifall det skulle vara sant, haha. Man kan ju inte riskera andras liv liksom.

Det finns ju massa skrock, är ni som mig att ni inte tror på det men att något ändå lämnat på? Eller struntar ni helt i allt sånt och hoppas på det bästa?


”Äh tjafs!! Skrock är bara påhitt!” säger Grynisen.

Första arbetsdagen

Gomorron på er alla! Värst va mörkt det var imorse. Eller ja, kanske för att vi steg upp klockan 7. Då får det väl vara lite mörkt, det är ju ändå oktober. Jisses vad detta år går snabbt, allt för snabbt. Minns när jag satt och deklarerade förra året och tänkte ”nästa år ska jag nog bokföra ordentligare under året så jag inte behöver sitta så länge med det här nästa gång det är dags för deklaration!!” och nu är det bara 3 månader kvar av året, uuups.

Idag är min första arbetsdag! (Börjar 13.30) Känner mig inte alls nervös eller så, känner bara att det är lite jobbigt då barnen måste bli skötta ca. 3 timmar ikväll när Robert ska till gymmet (Det blir ju så mycket hejdån för dem, först åt mig, sen Robert och sen fammo) speciellt Gry som är så mamis och känslig.. Äh, nu när Robert redan hade lagt in sina gymturer så krockar det såklart lite här i början, men bra att barnen får egentid med mommo och fammo ibland också.

Robert och moffan håller på att bygga ett biltak här hemma. Tacksamt för Gry att ha nått att se på då hon sitter och äter, och kul för Lo att få vara med och bygga och måla. Och ja, bra sen i vinter då snön öser ner.

Denna vecka har jag inte så värst mycket inplanerat förutom jobb. Gissar att jag kommer vara ganska trött då jag ska ta in allt nytt och lära mig massa grejer, men det ska ändå bli kul! Fast en annan sak har jag inplanerat dock, nämligen headerfotografering med Alice. Jag är supernöjd med den jag har nu, men vill ha en lite höstigare nu. Så det blir roligt!

Ps. Grys härliga set kommer såklart från bästa Maxomorra!

Jag älskar dig.

De tre orden, de tre orden som har mest innebörd av alla ord? Jag har funderat på det här,  hur svårt dessa tre ord kan vara. Jag är en väldigt känslosam person, eller hur jag nu ska förklara. Nå jag har inte så jättesvårt att visa mina känslor och berätta åt vänner och familj att jag tycker om dem.

Nu när jag har barn så har jag tänkt ganska mycket på detta med att verkligen berätta och visa* åt dem att jag älskar dem villkorslöst. (När vi älskar barnet för att det finns till, inte på grund av vad det gör eller hur det är eller uppför sig, älskar vi med en villkorslös kärlek.) I början, när Lo var baby var det där steget att börja säga åt henne ”jag älskar dig” ganska stort faktiskt, konstigt nog. Men sen när jag hade sagt det några gånger så kom det ju tillslut automatiskt..

Jag vill att det ska vara en självklarhet i vår familj att kärlek och öppenhet finns i överflöd. Hellre för mycket än för lite. Ser allt för ofta relationer som saknar det helt trots att personerna i fråga egentligen är väldigt nära. Hade en gång en pojkvän, han och hans föräldrar sa varje dag åt varandra att de älskar varandra, och han var över 20 år. Tyckte detta var så himla fint! Har själv inte fått de orden under min uppväxt (vad jag minns iaf), ändå har det dock aldrig varit någon tvekan om att mina föräldrar älskat mig. De har visat det på många andra sätt. Så egentligen har dessa tre ord nog inte saknats mig på det sättet. Men ändå tycker jag idag att det är viktigt för mig att säga det åt mina barn. Det tar ju några hundradels sekunder men betyder ändå så mycket, både för barnet men också för mig att få säga. Oftast i samband med nattning och mys eller när jag ska bort en liten stund och kramar hejdå. Jag och Robert slänger ur oss orden åt varandra och barnen nu som då i vanliga vardagssituationer också som t.e.x. vid ”krampauser”. Så det är nog verkligen ingen hög tröskel för orden i vår familj, och oj vad jag hoppas att det ska hålla i sig tills barnen blir större.

Ibland, tänker jag mig, att det blir svårt att visa kärlek och känslor åt sina barn/föräldrar när man kommer upp i ung tonår och därefter.. Eller vad säger ni? Ofta kanske det blir så att papporna inte pratar så mycket känslor och mammorna bara ”känns jobbiga med sitt snack”. Jag kan nog gärna vara den där jobbiga mamman som vill prata om sånt, för sen när de verkligen behöver det och har något djupt och känsligt de vill prata om, så ska tröskeln vara jättelåg för att ta snacket med mig. Jag och Robert pratar ofta om det här, hur vi ska få det till en självklarhet att barnen ska komma till oss när det är något jobbigt/känsligt de vill prata om eller då de bara behöver oss. Vi har en grund vi bygger på och vi hoppas det ger resultat sen när de är i tonåren. Att de kan komma till oss båda, vad det än handlar om.

Jag älskar dig. Hur ofta säger du det till dina barn? Och säger dina föräldrar det till dig/gjorde de det när du var mindre? Tycker du orden är viktiga?

* Genom beröring, komplimanger, tid tillsammans med mera.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag artikeln ”Barnets fem kärleksspråk” Kärlekens fem språk handlar framför allt om hur vi bör kommunicera med barn på ett sådant sätt att de känner sig älskade.