Likheten mellan vargar och offentlig bantning

För några dagar sen var jag ute och gick på kvällen. Och jag kom på mig själv med att än en gång vara rädd för vargen. Vargen, som inte ens finns här!? Vi bor liksom 1,5 km från torget. Det finns inte i vargar att de skulle röra sig här i vårt tätbebyggda område. Men ändå är jag rädd. Trots att alla säger åt mig att du behöver inte vara rädd, inte finns det någon varg här. Ändå är jag rädd varje gång mörkret lagt sig och jag är utomhus på vägarna. Vad gör jag om det kommer en varg utsmygandes ur skogen?

På jobbet pratade jag och kollegan om ätstörningar och problematiken med offentligt bantning. Jag kan tycka att offentlig bantning och vargen är lite lika. Låt mig försöka förklara.

Överallt nu just skriver medierna om vargen, om hur rädda folk är för den, om hur den rört sig runt husknutarna. Barnen får åka ”vargskjuts” till skolan, för föräldrarna inte vågar låta dem gå ensamma ända till busshållplatsen. Inte i Jakobstad, här har det inte påträffats nån varg, men på andra ställen, långt bort härifrån. Trots att jag vet att det inte finns varg nära vårt, så är jag ändå rädd. Jag behöver inte vara rädd, jag vet det. Men deras rädsla har smittat av sig. Bara för att jag har läst om vargen varje dag de senaste veckorna ser jag nu i mitt inre hur den smyger runt vår husknut. Jag vet att jag inte har någon orsak att vara orolig, men eftersom att många andra oroar sig och är rädda, varför skulle inte jag göra det då också? Man vet ju aldrig.. Vargar rör ju sig flera hundra kilometer per dag..

Att varje dag se bilder och texter om hur kvinnor bantar och försöker gå ner i vikt kan ha samma inverkan. Du vet att du duger precis som du är, du trivs och är tillfreds (eller så mår du redan dåligt eftersom du anser att du inte ser ut så som samhället tycker att du ska se ut, då är detta ännu värre). Att då varje dag scrolla förbi före- och efterbilder på kroppar som förändrats för att ”bli bättre” (= smalare), diet-tips på hur du går ner i vikt, fatgirlslim produkter för att få bort cellisar, ”yes snart når jag min målvikt, bara 7 kilo kvar” jag gick ner 10 kg på två dagar tjohoo – allt sådant påverkar en. Fast du inte ens tänkte tanken på att banta, så är det inte så konstigt att du börjar tvivla på dig själv (bli rädd för vargen trots att den inte ens rört sig i ditt område) när en kvinna som du tycker är fin, öppet i stort sätt säger ”jag duger inte som jag ser ut.” Om inte hon duger. Hur kan jag duga då? Borde kanske jag också gå ner i vikt?

Kan inte vargsnacket hållas till de ställen där vargen faktiskt rör sig? Kan de inte ha sin rädsla för vargen för sig själva i den lokala tidningen? För det känns så himla onödigt att jag, som inte ens i min vildaste fantasi nånsin förut skulle ha varit rädd för en varg, nu är rädd när jag går de 200 metrarna mellan mina föräldrars och vårt. Bara för att alla andras rädsla har smittat av sig.

Kan inte de där tjejerna som bantar, göra det hemma, i sin stillhet? Varför måste det visas upp och hetsas på sociala medier? För det känns så himla onödigt att jag, som trivs bra i min kropp nu, uppskattar den och är tillfreds, ska börja fundera på om min egen kropp duger, bara för att en annan kvinna anser att hennes kropp inte gör det.

Vill du läsa mer om problematiken kring offentlig bantning så kan du göra det här hos Hej Hej vardag eller här hos Peppe Öhman eller varför inte här hos Kitty Juthbring.

Om du inte orkade gå in på någon av länkarna så kan du iaf läsa hur Kitty avslutar sitt inlägg:

”Hur som helst: om jag nån gång vill bli mindre i kroppsvolym av en eller annan anledning så skulle jag aldrig göra det offentligt. Varken här, på sociala medier eller ens hemma. (Iaf inte så länge några barn var vakna.) Vi alla har viss makt, någon eller några som beundrar och följer oss. En liten unge eller miljontals följare, det spelar ingen roll. Det vi måste fråga oss är vad vi vill göra med den makten och det inflytandet. Hur vill du påverka? Godnatt igen.”

Foton Rebecka Hägert 

/ Carro

Hur slutar man ens amma?

Idag har jag verkligen kramat barnen lite extra med tanke på den hemska trafikolyckan som inträffade på riksåttan. Livet är så fruktansvärt orättvist.. Robert kom hem senare från jobbet p.g.a. den också, så när han kom var vi redan ute på gården och lekte, och jag försökte få Gry att sova. Men det är svårt ska jag säga er! Det för att jag försöker begränsa amningen till endast kvällar och nätter nu. I 3 dagar har jag sysslat med detta och ja, det går väl nog helt okej tror jag. Igår ammade hon endast 3 gånger dagtid och idag 2 gånger. Den andra gången var då när jag tillslut fick se mig besegrad och ta upp henne ur vagnen för hon skulle inte somna utan att få ammas först.

Tanken med att endast amma kvälls- och nattetid började gro för några dagar sen då hon bet mig så hårt att jag ännu inte heller kan/vill amma på det vänstra bröstet. Kan inte ha bh och nää, alltså. Det tar så otroligt sjukt när hon ammar så jag vill bara gråta. Och då när hon ammar så rivs såret upp igen och igen och ja, nä ohållbart. Så nu har jag beslutat mig för att helt sluta amma på vänstra bröstet (sen jag bestämde det för några dagar sen har jag ammat med det 4 gånger så jag märker tydligt att produktionen går neråt, skönt!). Hon får ha högra bröstet till förfogande och det då helst endast på kvällen inför att hon ska sova och sen om det riktigt kniper, så på natten om hon vaknar. Dock känner jag nog att jag börjar bli riktigt trött på nattammandet nu. Så det kommer jag också försöka trappa ner med..

I början, då när bettet inträffade och min första tanke på att sluta amma kom, så kände jag mig för det första så jätte osäker: Hur slutar man ens amma? Vad gör man ens om man inte ammar? Hur ska hon kunna somna? Hur ska jag klara det? Hur ska vi få vår dagliga dos närhet? Är jag en dålig mamma om jag slutar amma fast hon egentligen inte ännu vill? Kommer hon få i sig tillräckligt med näring från maten så det väger upp bröstmjölken?

Men sen läste jag på, frågade runt och det viktigaste, läste att när man känner att man vill sluta/trappa, då ska man göra det utan skuldkänslor. Vare sig det är då babyn är 2 månader eller om det är då barnet är över 1 år. Så, nu jobbar jag med det att trappa ner utan skuldkänslor så att vänstra inte har någon produktion och att högra bara får starta igång maskineriet till kvällar och nätter. Får se får se.. Känns iaf som att jag bestämt mig nu så då gäller det att hålla fast vid det. Tillslut kanske det bara blir så att hon ammar då hon ska somna och då lär ju produktionen minska av drastiskt på det högra också, och sen kanske det bara rinner ut i sanden. Det skulle ju vara det bästa enligt mig!

/ Carro

”Ja, min mage är pösig – men det är okej, för jag har ju fött barn”

Såg ett inlägg idag, en kille hade skrivit om sin frus mage. Om hur okej det är att hon har en pösig mage, för hon har ju fött deras älskade barn. ‘När jag ser hennes mage tänker jag inte på att den är pösig, jag tänker på allt den gett oss. Det lilla livet hennes mage gjort, vår dotter.’ 1000 likes.

Fint att han tycker om sin frus mage! Fint att hon fött barn! 

Men alla dom som har en pösig mage, och inte fött barn då? Är det mindre okej för dem att ha en pösig mage? För att dom egentligen inte har någon giltig orsak till att ha en? För det är precis det jag tycker det verkar som överallt. ”Jag älskar min mage trots att den är stor och hängig, för den har ju faktiskt burit 2 barn” ”Ja, min mage är pösig – men det är okej, för jag har ju fött barn”.

Det är som att, för det första; Det är ok att ha en större mage, men bara om man fött barn. Och för det andra; Det är ok att vara stolt och älska sin pösiga mage, men bara om man fött barn. Har man inte fött barn ska man helst inte ha någon pösmage alls och tammetusan om du är stolt över den!? Vad har din mage gjort liksom?! INGET! .. Eller?  

Missförstå mig inte, jag tycker det är superfint att mammor tycker om sina magar när de varit gravida och magen har förändrats, men hur ska vi få det att vara lika okej att älska och vara stolt över sin pösiga mage – trots att den inte burit ett barn?

Det ska inte behöva finnas någon orsak till att älska sin mage, sin kropp och sig själv! Man ska bara kunna göra det, utan att det är något konstigt alls. Vare sig om man fött barn eller inte. 

ilovemybody

/ Carro

Fråga intima frågor av vänner

leka1

Imorse slängde ju jag och Lo ihop en morotskaka eftersom vi väntade besök. Vid 13 rullade vagnarna in på gården en efter en och vips så satt Ida, Fia och Elisabeth med sina små bihang i vår vardagsrumssoffa. Trevligt värre! Barnen var crazy som vanligt men man har ju blivit van så inte blir man ju stressad av det. Gry sov sig igenom besöket, men en liten stund bjöd hon på vakenhet så gästerna fick hälsa på henne. leka2 leka4

När vi var på påtåren så tog jag mod till mig och slängde ut en fråga jag hade funderat på att fråga en stund. Det var inte som att jag inte hade frågat innan pga. att jag skämdes eller inte tyckte att jag kunde dra upp snipp-snack med just dessa vänner (nej om jag ska prata snippa med någon så är det nog med just dessa tjejer) utan det var mer sådär att snacket kanske inte passade in helt mellan matning av barn, snack om jobb efter mammaledighet osv.. Nå hursom, jag slängde bara ur mig frågan, eftersom jag de senaste dagarna faktiskt börjat fundera om det är något fel på mig.

leka3

”PACKADE DET PÅ SOM FAN I ER SNIPP-REGION EFTER FÖRLOSSNINGEN!? Jag kan bara gå en liten stund innan det packar på så mycket så jag måste lägga mig ner och låta trycket lätta! WHATS WRONG WITH ME?!” Svaren droppade in ett efter ett och jag fick konstatera att nej det är inget fel på mig. Det är högst normalt att ha en jävla pack åpå där nere efter en vanlig förlossning. Men fy vad det är obehagligt! Känns ju som att det rinner massa blod dit, och dit lämnar det och det packar bara på mer och mer. Hade aldrig hört om denna känsla innan.

Känns iaf jätteskönt att veta att andra också känt så och att det inte är något speciellt fel på mig. Bra med vänner man kan fråga av säger jag bara! *Lättad* (Dock inte i nedre regionerna hehe)

/ Carro

Män som försökt förminska mig

shorth

Oj jag minns när jag hade klippt kort hår. Det var ju inget man gjorde bara sådär i högstadiet kan man tänka sig. Men jag gick friskt och modigt till frissan jag bara och sa nu ska det ryka! Och ut kom jag med världens snyggaste, kortaste, rödaste och mest stylade hår. Oj vad snygg jag kände mig!!

När jag träffade min dåvarande pojkvän på kvällen (på SKOLBALEN) sen så var han inte lika förtjust. Jag brydde mig inte nämnvärt. Minns att jag blev lite sårad över att han inte sa att det var fint eller så, men jag visste ju hur snygg jag själv kände mig, så det åkte förbi ganska snabbt. (Det som störde mig mer var hur mycket mina pattar kliade, pattarna som jag hade bränt sönder i solariet, LOL). Min vän Heidi var alltid så peppande och stödjande (vi var som pajta ja peppu) så hon tyckte ju såklart jag sku skita i hans åsikter och iställey fokusera på att jag själv tyckte jag var snygg. Vilket ju är det enda som betyder något enligt oss.

”Men tjejer ska ju int ha kort hår” Haha jaha okej. Shut the pipe up and sit the hell down. 

Det är något jag är glad över. Att jag aldrig har låtit mig påverkas av killars åsikter om mig. Jag har haft mina stunder i livet då jag känt mig obekväm med diverse saker. Det kan ha varit ögonbryn, finnar, kärlekshandtag osv. Men aldrig har det varit för att en kille sagt åt mig att dessa saker stört honom, utan det är bara grejer jag själv kommit fram till.

Nu minns jag en sak förresten. En gång då jag blev sårad och påverkad av en kille, i lågstadiet. Det var så att jag hade hittat en jacka som jag tyckte var snygg och varm. Det var mitt i vintern och smällkallt, vi snackar -30. Jag och Heidi cyklade hem från hennes påväg till mitt. Heidi hade en liknande jacka, bara att hennes var ny och enfärgad. Min däremot var rutig i lite .. sådär äldre färger eller vad jag nu ska kalla det.

Så kommer vi cyklandes och mitt i allt står några killar från klassen mitt på vägen. Och när vi cyklar förbi ropar den ena killen efter oss ”Carro!! Va har du för ful moffajacka på dig?? HAHAH” Fyfan vad det sved! Där tyckte jag att jag hade värsta fina jackan, men neeee då ska nån jävla kille komma och säga att den är ful?! Jag blev ledsen då vi cyklade, och tårarna brände bakom ögonlocken.

När vi kom hem till mitt försökte jag att int gråta, istället blev jag arg. Jag sa åt Heidi att Fyfan för handär! Är det han som ska ha på jackan eller? Och Heidi höll med, och sen snacka vi skit om honom i 30 minuter. Dagen efter kändes det bra igen och jag drog på mig min snygga, varma jacka och for till skolan med den. Han kom snabbt emot och sa något i stil med ”hahah har du låna din moffas jacka eller??” och jag sa: Nä, jag har int gjort det. Det är nog min jacka, och jag tycker den är jääääävligt snygg. Varför bryr du dig ens om vad jag har på mig? Han kom inte på något bra svar på det, så han var tyst och gick iväg. Efter det ifrågasatte han inte min moffajacka igen. Herregud. Vilken idiot alltså!

Det har varit mycket snack om att man blir påverkad av samhället och män den senaste tiden här i bloggvärlden. Jag är tacksam över att jag alltid känt mig vacker och tyckt om, och respekterat min kropp. Visst har jag haft mina weak moments, som jag nämnde tidigare, men jag har aldrig på riktigt låtit mig påverkas av killar/män eller tjejer för den delen, som försökt förminska mig eller kritisera mitt utseende. Jag vet inte vad det beror på att jag varit/är så självsäker, kanske mina systrar? Kanske min mamma påverkat mig på något sätt?

Vad det än är, så ska jag ta reda på det. Och föra över det på Lo. För att en kille/man någon gång ska förminska min dotter, få henne att känna sig ful eller otillräcklig, det finns fan inte i min värld. Visst kommer dom försöka, men det ska inte få ta på henne. Jag har många uppgifter som mamma, men detta ser jag som en av mina absolut viktigaste.

/ Carro

Var ETT med din kropp.

Jag har på nått sätt alltid varit nöjd i min kropp, visst har jag haft dåliga dagar där jag bara velat suga skiten ur mina lår, fila ner min haka eller gå runt med korsett så spänd att jag int sku få andas, men alltid har jag kommit tillbaka till tanken ”dethär är min kropp, ingen annans, jag har den inte för att göra andra nöjda, jag har den för att den är mitt hem, det är i den JAG lever.” Det är jag själv som tar befäl över min kropp, jag ska leva med den tills dagen jag dör. Då är det lika bra att bli vän med den och acceptera hur den förändras, känns, och ser ut varje kväll du går och lägger dig. Hur jobbigt sku det nu int vara att vara tvungen att umgås med nån som du verkligen inte gillar, varje dag i hela ditt liv? Lite så tänker jag med kroppen, jag vill vara ett med min kropp, vill inte låta den vara ett element som TAR energi ifrån mig då det är den som lagrar min energi? Det sku ju vara jättekonstigt.

Från det att jag började acceptera min kropp, så har det blivit 100 gånger roligare att träna. Nu tränar jag inte för att börja se ut på ett VISST sätt. Nej, nu tränar jag för att det är spännande att se hur min kropp förändras och UTVECKLAS, och mest för att se vad jag kan UPPNÅ! Kommer jag nånsin klara en muscle-up? JO! Bara jag har STYRKAN till det! Och hur får jag styrka då? Jo, jag tränar upp den och ÄTER så min kropp har material att göra muskler av. Om jag är en smal sprätta med smala armar kommer jag aldrig orka göra en muscle-up.

Det gäller att sitta ner med din kropp och fundera: Hödu kroppen, vad har vi för mål här nu riktit? Är målet faktiskt att bli så smal så jag blir nöjd med dig? Kommer den dagen nånsin ens att komma? Förmodligen inte, för de flesta är ju tyvärr aldrig 100 % nöjda med sina kroppar. Eller är målet att må bra och vara lycklig? Är man lycklig så spelar nog inte en cellulit dit eller en valk dit så stor roll.

Som jag och min vän talade om en gång;
– Ååååh jag hatar mina lår.
– Men hallå dina lår är ju superfina! Jag förstår int ens hur du kan vara missnöjd med nått på din kropp, den är ju så fin!
– Va seriöst, tycker du det? Det är så konstigt, här sitter du och tycker att min kropp är jättefin, och jag sitter och klagar på den. Jag däremot tycker ju att ”Lisas” kropp är helt perfekt.
– Jepp de tycker jag också, och nu råkar jag veta att Lisa hatar sin kropp.
HUR FUCKED UP ÄR NU INTE DET?

När jag var gravid så tänkte jag en gång ”fan va fet och äcklig jag är” men direkt tanken flög genom mitt huvud, så slog jag mig själv och sa SKÄRP DIG! Jag var ju förfan gravid, om det är nångång i livet jag ska vara helt 100 % nöjd med min kropp, då är det ju nog när den producerar ett barn, tänk vilken gåva! Ska jag då börja mobba min kropp, eh? Don’t think so!

När jag just hade fött, oj! Jag var SÅ NÖJD med min kropp.
Helt sjukt nöjd. Nästan löjligt!
Då såg jag ut såhär:

efterd2

Jag tror en stor orsak till att jag var så nöjd och bekväm i min kropp, fast den var lite hängig och flängig, var att jag var så glad och lycklig. Jag lät inte min kropps utseende bestämma hur jag mådde. Som jag skrev tidigare, jag tillät inte mina tankar kring kroppen ta energi från mig. Jag var så lycklig och glad över att inte vara gravid nåmer, så bara av att se på min kropp som hade producerat Lo gjorde mig STOLT och glad, den där extra valken spelade ingen roll!

Vilket av dessa två tankesätt är helt seriöst, mer logiskt?
Att tänka: Ok nu ska jag bli SMAL och SNYGG! Min kropp ska vara så jävla tight och snygg och jag kommer att bli sååååå lycklig!!! – Du kämpar på, tränar, har press på dig, blir besviken då du inte snabbt når de målen du vill ha, du blir glad ibland när vågen gått ner några kilo, du tänker på vad du äter, funderar, klurar, ser på inspo bilder, känner dig ful, känner dig värdelös som inte är så smal som tjejerna på bilderna. Sen kanske du faktiskt når ditt mål på 68 kilo, GRATTIS! Nu gäller det ju bara att upprätthålla kroppen du kämpat för! Du kämpar på, tränar, har press på dig, blir besviken då vågen går upp några kilo…. Osv. Tanken på HUR DU SER UT följer efter dig vart du än går. Vågen står och skriker på dig om siffrorna inte visar vad den vill att det ska stå.

Eller att tänka såhär:
– Dethär är jag. Detta är min kropp, ingen annans. Min kropp är min borg, den kommer följa med mig hela livet. Den är med mig då jag mår dåligt, den är med när jag mår bra. Den ska inte vara en orsak till att jag börjar må dåligt.

Accepterar man sin egen kropp, (nu menar jag inte sådär ”acceptera din kropp som den är blablabla” utan mer att man accepterar att OK dethär ÄR min kropp) som ens mamma och pappa så fint lagat åt en, då blir allt så mycket lättare. Från och med att man själv ÄLSKAR sin egen kropp, ACCEPTERAR sin kropp och MÅR BRA i sin egen kropp – ja DÅ är det mycket lättare att bara vara, se hur den förändras och det blir lättare att jobba mot eventuella mål man har med kroppen.

VAR ETT MED DIN KROPP! Det är inte ”Jag, och min kropp” det är JAG.
Då du är ett med din kropp är det så mycket lättare att utveckla den, se vad den klarar av, hur den kan förändras…

minkropp

 

Alla bara: Vafan menar du Carro? 

Nå, för att sammanfatta inlägg: NEJ du behöver inte vara ”nöjd” med hur din kropp SER UT, MEN du SKA älska din kropp och tillsammans med din kropp i symbios JOBBA mot dina mål om såna finns. Jag lovar dig, allt blir så mycket lättare om du älskar din kropp, varje dag i veckan, hur det än ser ut just den dagen. Låt inte din kropps utseende TA energi från dig!  

/ Carro