Dagens fråga: HG och förlossningsdepression


Hej,en fråga här till min favvoblogg:

Eftersom du hadd hypermesis under graviditeten, å mådd sådär dåligt psykiskt, va du int rädd att få förlossningsdepression efteråt då? Att du int sku ha ”vila ha” Lo sådär som de ka va. Hade en kusin som hadd de å hon vila knappt rör sin dotter, hon blev så djupt deprimerad, hennes man fick vara hemma å sköta både frun å dottern de första 3 månaderna. Å hon missa ju då desär månaderna. Nu mår hon jättebra å har även en son, som hon int alls fick depression efter. De känns som de sku va större chans att få förl.depr. Efter en sån graviditet, men kanske de e tvärtom? Va vet jag 🙂 dina tankar om detta?

Hej Linnea! 

Bra fråga. Måste riktigt tänka till nu här hur det var.. Som du skriver så mådd jag psykiskt dåligt under min graviditet jo, jag var nog några gånger på snudden till att bli deprimerad. Jag hann inte riktigt tänka på vad som skulle komma efter graviditeten före ungefär vecka 25, före det var allt mitt fokus på mitt mående så att säga. Mitt illamående drog ner mig totalt, jag känd ingen lycka, ingen kärlek, inget hopp – ingenting. Så att börja tänka på hur mycket (eller lite) jag skulle tycka om barnet sen när hon blev född, det fanns liksom inte riktit..  Jag kunde inte tänka på det så mycket, eftersom jag blev rädd. Rädd för att jag då var totalt okapabel till att känna känslor, hur skulle det vara sen? Jag tänkte att kanske håller det i sig sen när hon är född också för då i den stunden fanns inget annat än att INTE känna känslor, kärlek.. Jag mindes fan inte ens hur det kändes att älska någon! Totalt sjukt.

När man mår sådär dåligt som jag gjorde, sådär länge, så blir det ganska oundvikligt att INTE tappa bort sig själv. Det gjorde jag, jag var inte mig själv. Kände mig inte som mig själv och såg då verkligen inte ut som mig själv.. Så tänk er då; Snäppet till att bli deprimerad och har tappat bort sig själv. Well, man skulle ju inte ha blivit förvånad om jag skulle ha fått nån sorts förlossningsdepression eller annat sen då hon blivit född, man kommer ju inte tillbaka på ett knapptryck liksom. Jag kan tänka mig att det som hände din kusin är vanligt för de som haft HG, jag förstår verkligen hur det kan bli så. 

För mig gick det ju istället så, att där efter vecka 25-28 så började jag se ljuset i tunneln, fast det nog var långt kvar, men jag såg det iallafall.. Det gjorde jag inte där i början. Där i mitten började jag ju ha en liten mage, hon sparkade och gjorde sig till känna.. Jag visste att hon låg där inne, och jag tänkte att hon tycker nog att dethär är lika jobbigt som jag tycker.. Då jag låg i min säng och mådd skit, och bara ville försvinna, så istället för att vara arg på min graviditet och på babyn i min mage, så sökte jag tröst hos henne. Jag tänkte att eftersom hon är inuti mig så hör hon nog vad jag tänker, så jag hade långa diskussioner med henne i mitt huvud. (Låter ju lite sjukt efteråt men hej, vad gör man!) Så ”vi” talade mycket om hur det sku bli när hon kommer ut, hur hon ser ut, doftar osv. Detta gjorde att jag verkligen kände en koppling till henne. Vet att många med HG nästan hatar sitt barn och sin graviditet för att de mår så jäääävla dåligt och för att det då är babyn som orsakar det. Och det kan jag nog säga att jag gjorde i början också. Jag tänkte inte bara två gånger om det int sku vara läge för att A. Hopp från balkongen B. Ta ut babyn ur magen. Sjuka tankar? – Ja. Men när man har HG så tänker man fan inte klart alltså. Det är förjävligt

Jag hade tur som slapp dessa tankar fort. Men för vissa kan de säkert hålla i sig. Inte lika hårt kanske, men mer sådär att man kanske tänker ”kommer jag kunna älska dethär barnet?” ”Kommer jag känna kärlek och koppling till det?” Det tror jag är väldigt vanligt, eftersom jag är ganska säker på att det är svårare att knyta ann till sitt ofödda barn om man har HG än om man inte har det. 

Har läst på många forum där det har diskuterats om just detta, och flera där har skrivit att ännu påväg till BB så har de bara känt att de vill dra ut barnet så att de kan återfå sitt mående, att bara de får börja må bra igen så spelar det ingen roll hur barnet kommer ut eller hur det mår.. Men att sedan när babyn har kommit så har tankarna vänt och allt fokus har hamnat på bebisen… Dock finns de också de som skrev att det inte vände. Utan att mamman bara var så otroligt utmattad av hela graviditeten + förlossningen så att hon beskyllde babyn för allt, och därmed inte kunde ta babyn till sig.. Jag har läst väldigt många olika historier. Och det gjorde jag när jag var gravid. Det ledde till att jag förutom att må jävligt dåligt, också började oroa mig över just detta, att jag inte skulle ta henne till mig vare sig under graviditeten eller efter förlossningen. Där tror jag dock att mitt skrivande + mina dagliga ”samtal” med henne i magen hjälpte mycket.. Kanske jag ändå skulle ha tagit henne till mig på direkten och börjat älska henne redan i magen senare, FAST jag inte skulle ha skrivit eller samtalat, vem vet? Men jag tror iaf det hjälpte.. För när man har HG då måste man få en tröst nånstans ifrån.. 
Som du skriver, så tror nog jag också att chansen att få förlossningsdepression efter att man haft en graviditet med hyperemesis är större. Och jag förstår helt klart varför. Och JA jag var rädd att chansen var stor för mig att få det.. Talade mycket om det med min rdg tant. Som tur är så slapp jag det, och det är jag oändligt tacksam för. Skulle aldrig ha velat missa Lo’s första månader i livet.


Detta kopierar jag från en tråd på FL: 

Hade HG första graviditet. Sanningen är att man egentligen inte orkar men människan är bra på att anpassa sig för överlevnad. Det blev en dag i taget, minut för minut. Vi fick vår älskade dotter sen, men jag ärrmärktes genom förlossningsdepression och än idag påminns jag om tiden med kalla kårar. Depressionen hade mkt med HG att göra. Det tar tid att komma över sin HG period. Försöker därför glömma, men det är svårt. Förlossningsdepressionen höll i sig i 3½ månad, fick gå till psykolog och det vi egentligen talade mest om var min tid med HG och hur jag under graviditeten hade svårt att ta till mig ofödda dottern.. Med barn nr 2 är graviditeten helt annorlunda. Dock allt annat än problemfri men jag har kunnat behålla vätskebalansen och fått behålla måltider. Visst har jag kräkts men om man haft hyperemesis är vanligt gravititetsillamående piece of cake. 

Nån annan som haft HG som vill dela med sig
av erfarenheter eller tankar kring dethär? 
Känner ni igen er i det jag skriver? 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Hyperemesis gravidarum – ett helvete.

Ni som har läst min blogg länge vet ju att jag under graviditeten hade det väldigt jobbigt, eftersom jag hade hyperemesis gravidarum (HG). Det betyder alltså för de som inte vet, att man under graviditeten lider av ett extremt illamående som yttrar sig i att man spyr som ett djur och har svårt att hålla något man äter, i sig. När man har HG finns det risk att man drabbas av näringsbrist, störningar i elektrolytbalansen, vätskebalansen och i syrebalansen, detta kan medföra risk för både mamman och fostret.

De flesta gravida mår ju nångång under graviditeten illa, typ på morgonen eller sena kvällen. Men, vid HG är illamåendet så påtagligt och kraftigt att det blir risk för mammans hälsa. Mamman rasar i vikt, blir yr och kan till och med svimma.

Min HG började i vecka 7. Då min app sa ”Du är nu i vecka 7” så slog det till. Och jag tänkte ”ok det går om vid vecka 12” Tur att jag inte då visste att jag ännu sku ligga sådär i ca 21 veckor…

Där och då började mitt helvete. För det är just det är, det är ett helvete att ha hyperemesis gravidarum. Jag mådde illa KONSTANT. Morgon, dag, kväll natt.. Jag gick bara ner i vikt, som mest hade jag gått ner 10 kg från min startvikt. Redan vid mitt första rådgivningsbesök så talade vi om möjligheten att jag hade HG just eftersom jag hade gått ner så mycket i vikt, men vi hoppades på att det sku gå om vid vecka 12.

Det värsta med HG är att man blir så isolerad. Jag kunde inte gå ut (fast ALLA sa : Men Carroooo, gå ut och gååå du börjar må bättre av det. Jag ville bara stick en pinn i deras öga och säg ”dra åt helvete”) jag kunde knappt tala i telefon eftersom det fick mig att på nått konstit sätt må så jävla mycket sämre, kanske då jag måste koncentrera mig.. Vet ej. Jag kunde inte laga mat, inte en chans. Minns att jag EN GÅNG laga morosås, gick inte bra. Jag spydd 3 gånger under tiden jag stekt maletköttet. Mesta dels av denhär tiden när jag mådd som sämst (dvs 21 veckor) så låg jag i sängen. Jag låg i sängen och ville bara dö.  Jag låg där och tänkte ”det kan fan int va värt de”. ALLT jag åt kom upp efter en stund eller två, och om det inte hadd kommit upp under dagen, så kunde jag alltid räkna med att det kom upp på kvällen. Om det hadd varit dåligt på dagen så var det alltid förjäääävligt på kvällen. Mina vänner fick bli vana med att jag 1. Inte alls kunde umgås 2. Om vi hade bestämt att vi sku umgås så sköt jag alltid upp det. Jag kunde fan inte förmå mig att ens tänka tanken på att gå ut.

Well, det är ju inte bara det fysiska. Vad tror ni denna isolation gör åt en psykiskt? Nå det kan jag berätta, jag har nog aldrig varit så nära att bli deprimerad som jag var då. Dels för at jag låg som en död fisk mestadels av tiden och dels för alla pekpinnar och ”råd” man fick hela tiden. ”Lägg en skorpa på nattduksbordet och ät den före du stiger upp, då blir det nog bra.” ”Fa ut och gå!” (DÖ) ”Drick smoothies, di kommer nog ALDRIG upp!” Blabllblbbalblablalb. I början var jag ju tacksam och tog emot alla tips och råd jag bara kunde, och jag prövade ALLT. Och med allt så kan jag säga att om jag läste att man sku äta en rå citron och typ diskmedel på, då gjorde jag det. Ett tips var att man sku äta lime som man doppat i socker, well, att spy upp lime är inte att rekommendera kan jag säga… Tillslut fick jag så in i helvetes i nerverna på alla som gav mig ”tips” jag frågade: Har du haft HG? Svara dom då Nej, då sa jag bara: Ok, tack men ge mig inte tips. Jag fick så otroligt i nerverna på dom som gav mig råd som inte hade en jäääävla aning om va man gick igenom! Däremot, de som själv hadd haft HG, deras ord kunde jag lyssna på.

Det som bröt ner mig mest psykiskt, var att jag kände mig så otroligt ful, äcklig och helt omöjlig att ÄLSKA. Jag blev äcklad då han visade kärlek åt mig, för jag var så säker på att det inte kunde stämma, så det gick så långt så jag sa åt honom att han inte fick säga att jag är vacker, han fick inte säga att han älskar mig… Robert var så underbar och hjälpte mig varje dag, såg till att jag fick i mig vätska, lite mat ibland, gnällde på mig att vi mååååååst gå ut och ta frisk luft, han BAR ut mig om jag inte orkade gå själv (vilket ofta var fallet) han var helt enkelt en stor klippa i mitt elände. Och jag kände bara: Dethär är inte tjejen han blev ilag med. Jag trodde att han tänkte att han dragit värsta nitlotten som blev ilag med mig OCH gjorde mig gravid. En kväll när jag som så många andra kvällar, låg i hans famn så sa han: Oj vad jag saknar dig. Och det bara brast för mig. JAG SAKNADE OCKSÅ MIG SJÄLV! Där och då insåg jag att jag har tappat bort mig själv HELT i dendär jävla sjukdomen. Jag var rädd att jag aldrig sku hitta tillbaka till dendär glada tjejen jag var innan jag blev gravid.

NÅGRA av sakerna jag testade under min period av HG:
– Lämna bort allt socker 
– Äta papaya
– Ha hudkräm med papaya
– Dricka/äta ingerfära
– Dricka grönt té
– Akupunktur
– Senapsfrön
– Äta små mål regelbundet (hahahahahah bra tips som ALLA ger. Yeah funkar inte kan jag säga.)
– Ha en skorpa på nattduksbordet (lol)
– Dricka dricka dricka (vatten alltså)
– Duscha före jag sku äta
– Lämna bort allt gluten
– Äta med huvudet upp och ner
– Ligga och äta, stå och äta, sitta och äta….. Eh?
OSV OSV OSV…. Finns oändligt med tips. Av dessa så var det 
akupunktur och senapsfrön som kunde underlätta min dag nån timme. 

I Sverige så skrivs ofta lergigan comp, primperan och nuförtiden också ondansetron ut till de som lider av HG. Här i Finland finns det INGET (förutom typ åksjuketabletter, låt mig skratta) som de skriver ut åt oss. Jag trodde att medicin skulle bli min räddning, så då jag sa åt min rdg tant att jag vill ha nått utskrivet (för jag hade ju läst på en massa svenska sidor att de fått medicin, då måste ju jag också få!) så sa hon: Hehe, nej Carola, i Finland finns inga såna läkemedel som man skulle ge åt såna med HG. Ända man kan göra medicinskt är att man får fara in på dropp om man inte fått i sig nått pålänge. Min reaktion på det:

Det kändes som ett slag i magen. Ett så-jävla-hårt-slag-i-magen.

Efter månader av helvetet började det äntligen lätta vid vecka 18 och jag var i sjunde himlen! Jag kunde leva igen.. Men det varade bara i ca 3 dagar.. Och helvetet kom tillbaka. Ännu värre nu. Först vid vecka 21 känd jag att det började vända. Jag mådd ännu skit, men det lättade.

Jag har seriöst inget annat tips till er som lider av hyperemesis just nu, mer än att ta en dag i taget. Det ÄR jobbigt, och INGEN som inte upplevt detta kan veta hur det är. Jag lider med dig! Men kom ihåg, det är värt det. När din lilla baby är född kommer du att kunna göra om det 10000 gånger om, sjukt men sant.

Bilden är tagen dagen då jag ”hittade tillbaka” till den jag var innan graviditeten, 
en dag jag var rädd aldrig skulle komma <3

Katrin, jag hoppas du tar dig igenom detta, eller det vet jag att du kommer att göra, fast det är jobbigt. Det var den värsta perioden i mitt liv, men nu sitter jag här och har världens finaste bebis som jag sku göra vad som helst för. Jag ångrar inte en ända spya om det var det som krävdes för att skapa mitt lilla underverk.


Stor kram till er alla där ute som lider av denhär jävla sjukdomen just nu, 
kom ihåg, det är övergående <3

Jag vill avsluta med en film som jag gjorde i ca vecka 14-15 åt min syster när hon frågade av mig hur det egentligen är att ha ”detdär hyper mesis” . Lite humor hadd jag tydligen kvar iaf.. Haha. Och JA det var sådär jag såg ut under mina månader med HG. Fatta att jag kände mig ful!!!!
Finns det nån som lidit/lider av HG? 
Berätta gärna hur ni upplevde/upplever sjukdomen, 
och vad som gjorde att ni orkade <3

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Foglossning, SÅKLART!

JAHAPP! Jaa. Att jag int kommit på dethär själv! Eller ja, hur sku jag kunna ha gjort det. Dethär med graviditet är ju nytt för mig. Jag har ju räknat med att man ska få sjukt när allt lurknas upp, och att det ska ta SKITSJUKT, tydligen (vilket det gör för mig nudå). Jag har ju nog redan haft sjukt i några veckor, men int har jag tänkt på det desto mer, men igår börja jag nu få så jääävla sjukt, så då nämn jag ju om det i bloggen, så kommer ni då och säger att jag har foglossning! Och hallå!!! KLART JAG HAR DET! Men, jag ser det positiva i dethär, BRA om int alla preggofierade har det såhär, jag trodd ju faktiskt att alla känd dethär som jag känner! Sååå ja det är ju bra, och kanske det int måst betyda att man har det i alla graviditeter bara för att man har det i en? Nån med erfarenhet kanske? Foglossning är alltså naturligt, och en förutsättning för att barnet ska kunna födas. Däremot är det int alla som får besvär av foglossningen, och det är int klarlagt varför vissa får mer besvär än andra.. Går det om sen nån vecka efter att man fött eller hur länge tar det innan man kan gå normalt igen? 



Närsomhelst

Jaaa-a. What can i say? Denhär skiten vill ju int ge med sig. Har int spytt nått idag men jag mår såå dåligt. Illamående är ju nog ändå det värsta. Man vet ju int va man ska ta sig till och de finns inget man kan göra åt de. Jaa min blogg är ju sugand just nu men ni vet ju varför, förhoppningsvis är jag snart back on track. 20 dagar kvar nu! Tänk, snart är det bara 10 dagar kvar. Men nujust känns det nog helt som att neeeej de e no ännu jääättelänge kvar! Int ska jag föd ännu pålääääng. Men egentligen kan de ju köra igång närsomhelst, skrämmande men även spännande. Bara jag blir frisk nu så får hon komma då hon är redo, men snälla lilla grisen, kom int ännu på åtminstone två dagar. Vet int om jag sku klara BÅDE illamående OCH smärtorna..