Detdär med efternamn..

Min vän Heidi var hit på kaffe idag, så jag slängde ihop en snabb sockerkaka att bjuda på. Det är så roligt att umgås med Heidi. Hon är min barndomskompis, och när vi var yngre var vi som paita ja peppu. Vi avsluta varandras meningar och tänkt på precis samma sätt. Vi var väl lite ihopväxta kan man säga, hehe. Vi har förändrats väldigt mycket sen den tiden, men ändå när vi träffas så tar vi alltid vid där vi sluta och kan tala och uttrycka våra åsikter om allt. Oftast har vi ganska liknande åsikter faktiskt. 
En sak vi diskuterade idag var dethär med efternamn. Jag har läst nånstans att ett par väntar en bebis som dom sen kommer ge mammans efternamn till. (Dom var alltså inte gifta.) Och jag börja tänk på det och tog upp det med Heidi.
Varför är det så ovanligt att lägga mammans efternamn på sitt barn? Hos unga i dagens samhälle kan jag ändå tänka mig att det blir mer vanligt att man vågar vara nytänkande och att man gör så att mannen tar kvinnans efternamn vid giftemål, och att man låter babyn ha mammans efternamn, så som det är då dom föds. man byter liksom int till pappans, så som många (dom flesta?) gör. Jag kan ju känna att jag gärna sku se att babyn har mitt efternamn tills vi gifter oss. Och sen när vi gör det så byter både jag och barnet till endera då Roberts efternamn, eller till det efternamnet vi tar. (Jepp jag är ganska nytänkande och sku gärna ta ett helt annat efternamn, varken mitt eller hans.)
Det främsta argumentet till varför man inte sku göra så, är väl det löjliga att ”det är så det ska vara, barnet ska ha pappas efternamn, och sen när man gifter sig ska kvinnan ta mannens efternamn.” Men hur är det riktit? Vad anser ni om denhär saken?  Jag kan fatta såna som har fula efternamn, och verkligen bara vill slippa det för att det inte är så fagert..Men, att byta efternamn är ju ändå att byta en del av sig själv. Varför ska det vara så himla självklart att det är kvinnan som ska byta? Vi lever ju ändå på 2014? Kan man int vara lite moderna?
Okej, egentligen sku dethär inlägget handla om att ge barnet mammans efternamn, och inte det här med att byta efternamn då man gifter sig.. Men det kom nu in på samma gång.
Men om vi fokuserar på att barnet ska ha mammans efternamn nudå. För mig känns det som att jag gärna ser att babyn har mitt efternamn tills vi gifter oss p.g.a. t.ex. en sån sak, att tänk om det, mot förmodan, sku hända nått som sku göra att vi väljer att gå skilda vägar, alltså att vi gör slut. Då känns det ju konstigt för mig att barnet int har mitt efternamn? Men sen när vi väl är gifta så då är man ju det och man är ju säker på att det är oss två tills slutet, då vill man ju såklart att hela familjen ska ha samma efternamn.
Och nu skriver jag int det här för att jag är värsta feminsten eller nått, men jag tycker bara att det är synd att om man sku göra så att man lägger mitt efternamn på barnet, så sku nog flera tycka att det är lite konstigt och ifrågasätta det. Varför? Sen finns de ju nog dom (som jag själv) som tycker att det är helt normalt nuförtiden att göra så, och inte alls ser nått konstigt med det. Äähhh jag får bara i nerverna på såna som tycker att man int kan göra så bara p.g.a. ”nääh det är så det ska vara, ingen jag känner har lagt mammans efternamn på barnet.” Speciellt äldre människor är nog väldigt ”emot” att man sku göra på nått annat sätt än som dom gjorde då dom var unga..
Ok. egentligen hadd jag int tänkt skriva ut min egen åsikt om dethär utan bara lite känna pulsen på er, hur ni tänker. Men vem vet, kanske nån av er är sådär ”varför ens ta upp det här, det är ju klart att man tar mammans efternamn om man vill det.” Och det tycker jag isf är superbra, för det är ju den inställningen jag tycker många saknar!
Ok, nu blev ju detta väldigt flummigt, ursäkta för det. Men kanske ni förstår lite vad jag försöker säga? Så säg mig, har era barn ditt eller din killes efternamn? Eller i framtiden, då du får barn, kommer du tycka att det är självklart att barnet ska ha pappans efternamn? Varför, varför inte?
/ Carro

Varifrån dök denhär aggressiviteten upp??

Inatt behövd jag som tur var inte ha sjukt igen som jag hade härom natten. Låg nog och nojjade och kände efter (vilket man ju inte ska göra jag vet.. Men lite svårt.) Däremot mådd jag som vanligt sjukt dåligt och sprang och spydd om vartannat. Haha det börjar ju bli riktit jävla skrattretande dethär! Orkar int ens fråg ”när ska det gå om” nåmer..

Då jag satt och kolla på då Robert och alla värmd upp idag, så var det en massa barn som lekt där i salen eftersom dom hadd haft nått för barn där före. Så kommer två pojkar springandes framför mig. Och mittiallt tappar dom nerverna på varandra, så den ena kille sparkar den andra mellan benen varpå killen i röd tjuter till och sen sparkar till killen i blå, så han faller till marken. När han ligger på marken sparkar han till killen i rött i magen!! Och allt det här gick så himla snabbt! En kille som var brevid mig hann rop till att ”hej pojkar!!! Nu lugnar ni ner er!” typ, jag satt bara med hakan i marken. Vi snackar alltså småkillar på 5-6 år! Sen när slåss såhär små barn på dethär sättet? Jag minns ju int att jag sku ha sett denhär typen av aggressivitet bland barn förr? Iaf int när jag var liten? kanske det int är lika vanligt att tjejer slåss men alltså whaaaaat Och int är det ju som att jag är helt supervan med barn, och vet hur det har utvecklats de senaste åren. Kanske dethär är helt vanligt på dagisar? Värsta småninjorna som vissta exakt var dom sku slå och spark?
Var har dom lärt sig det undrar jag???
Skrämmande.

/ Carro

Ok eller inte att lyfta upp andras bebisar?

Ååh igår var vi ju till Petsmo. Då vi kom dit var Hanna och Connys vänner där med sina barn, för att fira Alvar såklart. Först var jag på nedre våningen, och lekte där med barnen som var i åldern 1,5-5. Söta små busiga barn. Sen efter en stund gick jag upp till övre våningen, och det första jag ser är en liten baby!! Jag rusade typ fram till den och bara ååååååh vems bebis? Så satt mamman och pappan i soffan och sa stolt ”Vår :)” Ååååååh han var söt! Jätte tjocka gosiga kinder, stora ögon och skratta hela tiden. Jag satt först och talade med honom och pajjade honom men sen ville jag bara lyfta upp honom från golvet! Så fråga jag vad han heter och hur gammal han var.. Men efteråt kom jag på att oj, får man göra så? Visst hadd jag träffat dom förut och var bekant med dom, men är det ok att bara lyfta upp andras bebisar och börja goosa med dom? Jag vet inte, men det kändes liksom så självklart för han var sååå söt och bara skratta hela tiden! 
Men hur känner ni, ok eller inte att nån halft okänd kommer och lyfter upp din bebis? Skämdes nästan efteråt.. Int för att dom verkade ha nått emot det eller så men ändå. Vet ju inte hur det är eftersom jag själv int ännu har nån bebis som nån bara kommer och lyfter upp, men jag tror nog att jag kommer tycka det är helt ok? Förutom om det är typ nån heeelt okänd eller nån som är helt full eller som är smutsig hehe. Sen är det ju skillnad om man är typ på ett café, eller hemma hos gemensamma vänner? Då är det ju nog en skillnad tycker jag.. Nä men jag vet int, hur tänker ni? 

 
(Bild jag hade i datorn, tror den var från H&M, då jag tänkte köpa mössan, lite tidigt var det dock eftersom jag inte visste om det är en kille eller tjej. Nog för att killar också kan ha rosa!)
/ Carro

Detdär om att paxa namn?

 
I Vi föräldrars gravid upplaga nr 4 -13 hade dom 
”På smällen duellen” och frågan löd: Får man paxa bebisnamn? 
 Ena tjejen, Sabrina tycker att ”JA! Man får paxa om man tänkt ut sitt favoritnamn”. 
Och hennes argument är bland andra dessa: 
– ”Det är inte snällt av andra att välja just det namnet man talat om före dom.” 
– ”Om man valt ett unikt och ovanligt namn och har dessutom har pratat mycket om det för att det är ens favoritnamn, och någon annan skulle välja det så sku de vara mycket irriterande.” 
Den andra tjejen, Jennica tycker att ”NEJ! Man måste få ge sitt namn det man vill”
Hennes argument är bland andra dessa:
– ”Det är ett stort beslut som barnet kommer att få leva med resten av livet. Om en bekant valt ett jättefint namn till sitt barn som jag också fastnat för måste ju mitt barn få heta samma.”
– ”Man vill ju såklart ha det bästa och finaste namnet till sin bebis, ska jag då behöva välja något som är mindre fint bara för att någon annan ”kom på” namnet före mig?”
– ”Det handlar inte om att sno ett namn bara för att sno; om man genuint tycker att det är superfint måste man få ta det.”

Jag är själv av den åsikten att JO, man FÅR paxa namn. Jag har ju till exempel ett flicknamn som jag är 100 på att vår flicka ska heta. Och det namnet har jag berättat åt kompisar och familj. Om nån av mina kompisar nu skulle råka vara/bli preggo på samma gång som mig och säga typ ”ja det är nog ett jätte fint namn, det ska vi nog också döpa vår flicka till!” Då sku jag nog bara vara sådär typ ÖÖH URSÄKTA?! Nog för att som Jennica säger, varför skulle man välja ett annat namn bara för att nån annan kom på det före? Men ändå, näe alltså. Samma för mig, skulle en kompis berätta vad han eller hon vill döpa sitt barn i framtiden, så skulle det ju int kännas rätt för mig att välja det namnet.. 
Jag och min ena syster satt och tala namn här om dagen, så fråga hon; Vilka pojknamn har ni funderat på då? Så sa jag då att jag vill ha nått maskulint och rubust namn, och gav några exempel. Så räknade jag upp ett namn, och hon avbröt mig snabbt och sa NEJ de får du ju int ta!! De ska jag döp min pojke till!! Jahapps, då blev det ju en liten klurig situation kan jag känna. Eftersom jag redan funderat på namnet, och visste inte att hon ”paxat” det. Men nu har jag nog släppt det namnet och förväntar mig att hon ska få en pojke som hon döper till det 😉
Vad tycker ni? Ok eller inte att paxa namn? Har ni nå roliga historier om namn mellan familj och vänner där det uppstått kluriga situationer om nån råkat paxa samma som du?

/ Carro

Måndags bekännelser från mitt innersta inre

Känns verkligen som att min blogg är en jävla gnäll blogg just nu men VAFAN. Måsta t.o.m. lägga in det i min välkommen text här på sidan, häng med i min vardag med ett jävla gravid illamående. För det är ju typ det min blogg handlar om just nu haha. Men även jag kan tycka det kan bli för mycket av det goda så jag försöker att int skriv om det hela tiden fast jag oftast sku vila skriv en roman om hur jävla skit jag mår.. Men jag skonar er lite!

För ca en två veckor sen känd jag lite sådär att ”Kanske det håller på att gå om nu? Kanske lättar det?” Mitt illamående om dagarna var ändå helt överkomligt och jag spydd int som ett djur om kvällarna.

.. Men nej SÅKLART INTE! 🙂 Det var nog bara en lite bättre period, för den senaste veckan + lite mer har varit ett jävla helvete 🙂

Mår liksom så dåligt hela tiden så jag orkar inte ens svara då folk frågar hur jag mår längre. Så jag säger: ”Det är nog helt bra.” Sådär som man ska göra….. Jag är nog uppe och mårar opå, för jag blir ju deprimerad om jag bara sku ligga i sängen som jag gjord i början! (För att inte tala om vad min kille sku bli… ) Att ALDRIG vara hungrig, ALDRIG vara snål på något det är så konstigt. Jag är bara äcklad då jag tänker på att jag ska äta. (Förutom vissa undantags stunder). Och det tar mig in på min underbara kille. Eftersom jag i stort sätt bara vill spy över mat så är det nu just endast han som lagar mat, jag har noll inspiration till att laga mat, jag är inte hungrig vilket leder till att jag inte ens märker att oj vi borde äta, jag vill ju helt enkelt inte ha mat så int så konstigt att jag inte lagar mat då? Iaf, han är så otroligt duktig, lagar mat, uppmuntrar mig till mellanmål, tvingar mig att komma och äta OCH står ut med att jag sitter där som nå värsta bruden med ätstörningar och bara PETAR i maten och mumlar att jag int är hungrig. Detta har lett till att jag ganska ofta undviker att äta med honom (förlåt älskling) men det är ju bara så jävla jobbigt ATT KÄNNA SIG JOBBIG! Fattar ni vad jag menar? Och sen att hela tiden säga: ”FAN VA JAG MÅR DÅLIGT!!” Det börjar bli uttjatat här hemma, och jag känner mig typ som en dålig person då jag säger det.. Vilket i sin tur leder till att jag ”låtsas” må bra ofta nuförtiden, till mina syskon speciellt. Vem sku orka höra om hur skit jag mår då alla andra mår bra? Enda jag kan gnälla helt ärligt och rått åt är min mamma. Hon är min mamma så hon får ta det helt enkelt, hehe.

Näääääe men alltså! Dehär blev ju ett jävligt ärligt inlägg nu, men jaaa, de är ju min sanning så. Känner int igen mig själv, jag saknar CARRO! Och jag är nog int den ända..

Shit vad jag ska njuta av min bebis.

/ Carro

Detdär om att man helst inte ska ligga på rygg

Hörni, nu måste jag ventilera mig lite här känner jag. Då jag var till rådgivningen så frågade hon mitt i allt ”ligger du på rygg” och jag bara mmmm ursäkta? – Ja alltså då du ska sova eller sova, att om du ligger på rygg ofta? Eller ligger du mer åt nån sida?

Dethär med att man inte får ligga på rygg då man är preggo var ju något heeelt nytt för mig. (Mycket kvar att lära.) Så jag blev ju helt nojjig och bara amen herreguden! Jag vet inte, oftast ligger jag nog på sidan men nog kan det ju vara att jag legat på rygg ibland också? 

Man får ju tydligen inte göra det när man är gravid, alltså när bebisen blivit tillräckligt stor för att kunna trycka till kroppspulsådern.(Vilken den tydligen blivit för mig nu då hon påpekar det?) Vad är det värsta som kan hända om man ligger på rygg? Blodpropp? Hon sa också att bebisen inte tycker om då man ligger på rygg. Jahapp, aggressivt. Hur kan dom veta det liksom?

Nu inatt då så vakna jag ju förstås flera gånger av att jag låg på rygg och helt ba hoppa till och vände mig på sida fort som bara va. Så nu kommer jag ju vara helt nojjig över det hela tiden!! Borde inte jag tycka att det är oskönt om det var farligt för mig eller är min kropp helt enkelt lite självmordsbenägen och lurar mig?

/ Carro