Regnbågsflaggor på vår vita fina vagn!

Två av mina kompisar skriver sitt lärdomsprov om regnbågsfamiljer, och hur man som barn påverkas av att växa upp i en sådan familj. Dom har nu fått ett löst förslag om att dom sku kunna lägg fram sin forskning och studie om detta, på en föreläsning under pride festivalen som ordnas i sommar
Det tycker vi ju är jätteroligt! Så då sku jag och Verre kolla när den egentligen är.. Vi sa lite på skämt att det sku vara roligt om den sku vara under Jakobsdagar. OCH VISST ÄR DEN DET! Så himla underbart! Det betyder att det kommer vara supermycket folk (skulle de säkert ändå varit) men då det är under jeppisdagarna, så är det ju redan mycket folk istan –> blir fler på festivalen! Nå iaf, när vi då sku kolla vilket datum det är så kommer vi fram till bland andra denna och denna artikel. 
Och när man läser igenom kommentarerna blir man ju mörkrädd. Dessa kommentarer visar ju bara hur himla nödvändig denna festival är i stan! Detta kommer lägga Jeppis på kartan, och just den dagen kommer jag vara så stolt över att jag är från Jakobstad! Vilken fin och glad dag det kommer bli. 
Vi ska lägga regnbågsflaggor på vagnen och fara och delta 🙂
Det verkar som att den största orsaken till att folk int tycker att det ska ordnas är för att det finns så många 1. Kristna 2. Småbarn här? Ööööh vad har det med saken att göra? Skrattretande. Vissa homosexuella är ju också kristna! Inget konstigt med det? Värsta kommentarerna jag läste var de som ska ”låsa in sina barn den dagen pridefestivalen är, så de inte far till stan och blir smittade” och de som anser att ”Finland borde anamma Rysslands lagar om homosexualitet”. ??? 
Men man blir ju också glad över alla positiva kommentarer. De som stannar hemma måste ju göra det då, int vill man ju ändå ha med nån på en festival som drar ner på stämningen och lever kvar på stenåldern och tror att en läggning är en sjukdom? Nej, ser väldigt mycket framemot pride festivalen! Tycker att alla barn borde lära sig redan från små att det är helt normalt att kvinnor kan leva ihop med kvinnor, och män ihop med män. Man kan inte rå för vem man blir förälskad i! Synd att vissa föräldrar förespråkar annat..
Hoppas verkligen att mina kompisar håller föreläsningen! Sku vara jätteintressant, och dit sku jag ta med lilla L, klart hon int förstår nåt, men hon får iaf vara med redan från liten och lära sig att man ska vara öppensinnad och att det int är nått speciellt om hon eller hennes kompis i framtiden blir kär i pojkar eller flickor. Peace.

Dethär med BB-väska

Robert var nöjd och sa stolt att vi inte behöver köpa nån ny speciell ”BB väska” utan att han tycker det sku sitta fint om vi tog hans militär väska.. Eftersom han bestämt sig att ta paus från Nato övningar/uppdrag och allt världens militär grejs 2014 så känns det väl bra om hans väska ändå kommer till nytta.. Hehe. Så, vad säger ni? Tillräckligt stor eller?

Nee men, int för att vi ännu måst packa nån BB-väska (fast mina båda läkare som jag varit till sagt att chansen är stor att hon tittar ut för tidigt…men förhoppningvis int SÅHÄR tidigt. ) men jag har väl ändå börjat tänka tanken att det ska ju göras. Men det känns ändå int som nån såndär speciellt rolig sak att göra.. Mest jobbigt, för det är ju så svårt att veta vad man ska ha med. Dock lagar ju alla mammabloggare såndäna inlägg ”vad finns i min bb-väska” så det borde väl int vara så svårt och bara kopiera någon rakt av. Det jag har förstått att är väldigt viktigt är iaf hårband och läppomada! 😀 
När är lagom tid att packa? Kanske man kan packa snart, och sen bara ha den liggandes i skåpet, så är det ju lätt att bara dra med den ifall att nått sku börja ske? Jo det låter ju smart. Kanske packar vi i vecka 34-35. Det låter lagom.

Detdär om att vara obekväm i sin gravida kropp, men att komma ihåg att det är övergående.

Jag har aldrig varit en sån tjej som känner mig helt totalt tillfreds med mig själv, och med mig själv menar jag inte sättet jag är på/min personlighet, den äääälskar jag. Puss på mig. Haha, nej men min kropp och sättet jag ser ut. Men det är inte som att jag mått dåligt över hur jag ser ut eller så, jag har ju accepterat det och gnäller inte desto mer över det. Man får ju göra det bästa av situationen liksom, och jag orkar inte hålla på och tjafsa om jag ändå inte helt till 100 % gör nånting åt att förändra saken. Tycker int man ska gnälla om att man är tjock, om man ändå bara sitter på sitt aaaass och int gör nått åt det? 


Men NU!! Då jag är preggo. Alltså nej, jag är så obekväm med min kropp!! Och jag glömmer hela tiden bort att jag är gravid. Ser på min mage och bara WTF va har hänt? Men så kommer jag efter en stunds grubblande på att aijaaaaa jag är ju preggolady, det är ganska så normalt att magen växer då, eftersom ett liv produceras däri.

Jag har under nästan hela tonåren (ÄVEN UTAN ORSAK IBLAND, oftast) varit onöjd med min kropp. Och nu under graviditeten har jag väl lite bestämt att jag SKA VARA NÖJD med min kropp (fast Robert får jag nog vara onöjd åt heheheh.) för jag håller ju faktiskt på med en process. Jag ska inte lägga så mycket energi på att analysera min kropp, det är onödigt och mitt tillstånd är ju övergående. Då jag ”glömmer” bort att vara nöjd, och blir helt nere över att jag ser ut  som en rishög måst jag bara påminna mig själv om att jag skapar en människa, och då får man helt enkelt offra det ena och det andra.

MEN, när jag inte är gravid längre, och jag får klartecken på att det är ok att börja träna och banta DÅ FAN! Wohooo!! m/ Jag är så otroligt taggad. Det kommer bli så bra, och jag har planer på att bli det snyggaste jag nångång varit. Jag är så motiverad och det känns som om det faktiskt kommer gå riktit bra. Det får ta sin tid, men det ska gå.

Två ”extra saker” som jag ser som stora hjälpmedel när jag ska göra denna ”resa” är dessa: 
1. Jag har ju en kille som vet så oootroligt mycket om träning och hälsosam kost, så han kommer hjälpa mig jätte mycket, vi kommer tillsammans lägga upp mitt träningsschema och hur jag ska äta för att snabbast uppnå mina mål.
2. Robert jobbar ju på ett sånt sätt att vi kommer kunna vara hemma tillsammans med lilltjejen, och på så sätt dela upp tiden så man får mycket egen tid åt träning och annat. 

R har sagt att jag kan komma på en ”morot” t.ex. en resa, en shoppingdag eller nått annat, som gör mig ännu mer motiverad till att uppnå mina mål. Egentligen kanske de sku räcka för mig att veta att jag kommer kunna känna mig bekväm i min kropp, att kläderna kommer passa bättre osv. Men en extra morot skadar ju aldrig, och om det är nått riktit riktit bra så vill man ju jobba hårdare och snabbare! Jag har redan sagt vad jag ”vill ha” hehehe men, Robert är nu inte så pigg på just det förslaget.. Men ännu ska jag nog få igenom det. Men det får vi se sen, det beror lite på hur jag ser ut efter graviditeten, träningen och allt iochmed det också..

Jag är så taggad så ni vet int! Det kommer ju ta sin tid, och jag kommer säkert vissa dagar vara trött som fan och tänka att träning är det sista jag vill tänka på, meen näe, jag ska ge mig fan på att lyckas! Och ni kommer såklart få följa med på den resan här i bloggen!

Här nedan ser ni en bild som jag lag upp för ganska exakt ett år sen, i Januari 2013. Här hadd jag tränat 10 veckor från att första bilden togs tills andra bilden togs. Men jag var även i Norge under en tid mellan bilderna, och där åt jag kanske inte så bra (läs lite och vääldigt hälsosamt) Men jag minns att jag var superstolt över mina resultat! Känd mig starkare och snyggare! (Fast mina tuttar hadd typ försvunnit, buhuuu) Hursomhelst, det var en härlig känsla och det ska bli kul att få känna den känslan igen, att vara stark uthållig och bekväm i min kropp!

Men en sak i taget, nu ska jag först producera klart det lilla knyttet i magen och se till att hon 
kommer till världen och får all mat hon behöver 🙂


Vänner+bebis

Jag klickade in mig på blondinbellas blogg, och vad hittar jag inte? Ett inlägg om det jag har funderat på såå mycket den senaste tiden. Läs här, ett utdrag ur inlägget: 
”Just nu har jag lite dåligt samvete. För vid åtta ikväll skulle jag egentligen iväg och firat en vän som fyller år men efter att jag var borta från Gillis på torsdagkvällen samt tre timmar i fredags, vill jag inte slita mig honom. Vill gärna träffa min vän men bar och nattklubbsmiljön krockar lite med den bebisbubbla jag är inne i. Ni som inte har barn tycker säkert att jag är töntig eller rent ut sagt elak mot min vän, jag hade nämligen tyckt som er innan ”kom igen, det är bara en kväll!”. Men mina mammahormoner väller över och det enda jag vill göra är att ha honom i min famn. Gillis är elva veckor nu så det kanske inte är så konstigt.”
Vissa säger ”Jaa carro du kan ju int festa nå sen då bebisen kommer” ”Kommer de int bli tråkigt att hela tiden måst anpassa dig efter bebisen, int få fara hur du vill och göra vad du vill” ”Du måst nog komma ut sen fast du får bebis!” Och jag känner såhär, redan liksom, att jo jag kommer säkert nångång vila fara på ett glas vin eller så.. Men faktiskt tror jag att jag kommer bli en sån mamma som bara vill hem till min bebis då jag väl far ”ut” nångång. Alltså så att mina kompisar kommer tycka jag är fett jobbig och bara ääääh släpp loss lite nu, Robert kan nog ta hand om henne själv EN KVÄLL! Nu kommer du ut! Det känns ju skit, för om man sen int egentligen vill fara, så får man ju dåligt samvete, som BB skriver. Dels mot vännerna om man int far, och sen mot bebisen om man far. 
Men redan nu känner jag att jag har accepterat och blivit nöjd med det att jag int kan fara på krogen/nattklubbar som förut, och om jag ska vara ärlig känns det bara skönt! Melody och Ollis lockar lite lite som en burk surströmming liksom, hehe. Jag tycker det nog är ok för mammor att fara ut med sina vänner också efter att dom fått barn, liksom varför sku det int vara? Och jag är säker på att det sen då man väl far ut är roligt, visst, men jag tror ändå jag hela tiden kommer ha den lilla tjejjen i bakhuvudet, har hon det bra? Sover hon? Saknar hon sin mamma? Har hon blöt blöja? Är hon mätt? 
Jag vet ju verkligen int hur det kommer bli, men jag kan tänka mig att det blir så som jag skriver. Och det är nog bara så att jag HOPPAS att jag ska slippa ha dåligt samvete över det. Nu hadd ju BB dåligt samvete över att hon hade lovat komma och sen valde att stanna hemma med sin son, men ja ni fattar kanske vad jag menar? Men man måst hitta en bra balans på dedär, speciellt då babyn ännu är liten. Jag vill ändå ha tid för mina vänner fast jag får en bebis, men hoppas ändå att de förstår att det är en stor omställning och att det int kommer vara lika lätt för mig att planera in kvällar som tidigare.
Hur var det för er? Kanske är det lite skillnad om man har en massa vänner som redan har barn, men det har ju inte jag, inte en ända nära vän i den situationen faktiskt.
Okej dethär blev väldigt flummigt nu, men jag hoppas ni på nått sätt ändå förstod vad jag menade, fast eh, int vet jag vad jag vila koma fram till egentligen. Kanske bara ventilera mig lite.

Detdär med efternamn..

Min vän Heidi var hit på kaffe idag, så jag slängde ihop en snabb sockerkaka att bjuda på. Det är så roligt att umgås med Heidi. Hon är min barndomskompis, och när vi var yngre var vi som paita ja peppu. Vi avsluta varandras meningar och tänkt på precis samma sätt. Vi var väl lite ihopväxta kan man säga, hehe. Vi har förändrats väldigt mycket sen den tiden, men ändå när vi träffas så tar vi alltid vid där vi sluta och kan tala och uttrycka våra åsikter om allt. Oftast har vi ganska liknande åsikter faktiskt. 
En sak vi diskuterade idag var dethär med efternamn. Jag har läst nånstans att ett par väntar en bebis som dom sen kommer ge mammans efternamn till. (Dom var alltså inte gifta.) Och jag börja tänk på det och tog upp det med Heidi.
Varför är det så ovanligt att lägga mammans efternamn på sitt barn? Hos unga i dagens samhälle kan jag ändå tänka mig att det blir mer vanligt att man vågar vara nytänkande och att man gör så att mannen tar kvinnans efternamn vid giftemål, och att man låter babyn ha mammans efternamn, så som det är då dom föds. man byter liksom int till pappans, så som många (dom flesta?) gör. Jag kan ju känna att jag gärna sku se att babyn har mitt efternamn tills vi gifter oss. Och sen när vi gör det så byter både jag och barnet till endera då Roberts efternamn, eller till det efternamnet vi tar. (Jepp jag är ganska nytänkande och sku gärna ta ett helt annat efternamn, varken mitt eller hans.)
Det främsta argumentet till varför man inte sku göra så, är väl det löjliga att ”det är så det ska vara, barnet ska ha pappas efternamn, och sen när man gifter sig ska kvinnan ta mannens efternamn.” Men hur är det riktit? Vad anser ni om denhär saken?  Jag kan fatta såna som har fula efternamn, och verkligen bara vill slippa det för att det inte är så fagert..Men, att byta efternamn är ju ändå att byta en del av sig själv. Varför ska det vara så himla självklart att det är kvinnan som ska byta? Vi lever ju ändå på 2014? Kan man int vara lite moderna?
Okej, egentligen sku dethär inlägget handla om att ge barnet mammans efternamn, och inte det här med att byta efternamn då man gifter sig.. Men det kom nu in på samma gång.
Men om vi fokuserar på att barnet ska ha mammans efternamn nudå. För mig känns det som att jag gärna ser att babyn har mitt efternamn tills vi gifter oss p.g.a. t.ex. en sån sak, att tänk om det, mot förmodan, sku hända nått som sku göra att vi väljer att gå skilda vägar, alltså att vi gör slut. Då känns det ju konstigt för mig att barnet int har mitt efternamn? Men sen när vi väl är gifta så då är man ju det och man är ju säker på att det är oss två tills slutet, då vill man ju såklart att hela familjen ska ha samma efternamn.
Och nu skriver jag int det här för att jag är värsta feminsten eller nått, men jag tycker bara att det är synd att om man sku göra så att man lägger mitt efternamn på barnet, så sku nog flera tycka att det är lite konstigt och ifrågasätta det. Varför? Sen finns de ju nog dom (som jag själv) som tycker att det är helt normalt nuförtiden att göra så, och inte alls ser nått konstigt med det. Äähhh jag får bara i nerverna på såna som tycker att man int kan göra så bara p.g.a. ”nääh det är så det ska vara, ingen jag känner har lagt mammans efternamn på barnet.” Speciellt äldre människor är nog väldigt ”emot” att man sku göra på nått annat sätt än som dom gjorde då dom var unga..
Ok. egentligen hadd jag int tänkt skriva ut min egen åsikt om dethär utan bara lite känna pulsen på er, hur ni tänker. Men vem vet, kanske nån av er är sådär ”varför ens ta upp det här, det är ju klart att man tar mammans efternamn om man vill det.” Och det tycker jag isf är superbra, för det är ju den inställningen jag tycker många saknar!
Ok, nu blev ju detta väldigt flummigt, ursäkta för det. Men kanske ni förstår lite vad jag försöker säga? Så säg mig, har era barn ditt eller din killes efternamn? Eller i framtiden, då du får barn, kommer du tycka att det är självklart att barnet ska ha pappans efternamn? Varför, varför inte?

Varifrån dök denhär aggressiviteten upp??

Inatt behövd jag som tur var inte ha sjukt igen som jag hade härom natten. Låg nog och nojjade och kände efter (vilket man ju inte ska göra jag vet.. Men lite svårt.) Däremot mådd jag som vanligt sjukt dåligt och sprang och spydd om vartannat. Haha det börjar ju bli riktit jävla skrattretande dethär! Orkar int ens fråg ”när ska det gå om” nåmer..

Då jag satt och kolla på då Robert och alla värmd upp idag, så var det en massa barn som lekt där i salen eftersom dom hadd haft nått för barn där före. Så kommer två pojkar springandes framför mig. Och mittiallt tappar dom nerverna på varandra, så den ena kille sparkar den andra mellan benen varpå killen i röd tjuter till och sen sparkar till killen i blå, så han faller till marken. När han ligger på marken sparkar han till killen i rött i magen!! Och allt det här gick så himla snabbt! En kille som var brevid mig hann rop till att ”hej pojkar!!! Nu lugnar ni ner er!” typ, jag satt bara med hakan i marken. Vi snackar alltså småkillar på 5-6 år! Sen när slåss såhär små barn på dethär sättet? Jag minns ju int att jag sku ha sett denhär typen av aggressivitet bland barn förr? Iaf int när jag var liten? kanske det int är lika vanligt att tjejer slåss men alltså whaaaaat Och int är det ju som att jag är helt supervan med barn, och vet hur det har utvecklats de senaste åren. Kanske dethär är helt vanligt på dagisar? Värsta småninjorna som vissta exakt var dom sku slå och spark?
Var har dom lärt sig det undrar jag???
Skrämmande.