Saxat från facebook

Texten som kommer efter dessa stycken som jag själv skrivit, hittade jag på facebook. Den är skriven av Erica Gilbertson och jag tycker den är så rakt i prick. Jag hatar när folk sitter vid vårt bord med mina döttrar närvarande och pratar negativt om sina kroppar, om att de borde gå ner i vikt, om att de borde börja träna. Om hur de inte borde ta en bulle till för då kanske de blir tjocka.

Som att det är världens undergång att bli tjock. Som att tjock är något negativt, som att tjockhet är något som måste bero på nånting ”ja men hon är ju så tjock nu för hon har just fött barn” ”Hon är ju tjock nu för att hennes syster studerar till bagare så hon måste provsmaka allt” Hon är bara TJOCK. OKEJ? Hon behöver inte har en orsak till det.

Alla har sin kropp, alla har rätt att älska sin kropp och vara stolt över sin kropp. Men för tjocka människor blir det svårt när samhället är lärt att tjock = ful och dålig. Jag försöker motverka detta så gott de går här hemma, genom att  A-L-D-R-I-G tala negativt om någon annan människas kropp. Aldrig ens kommentera någon annan människas kropp. När Lo nångång har kommenterat nått på min kropp, t.ex. min mage ”mamma du har så mjuk mage, pappas mage är ju jätteskarp” Så svarar jag alltid något i stil med ”jo våra magar ser olika ut, allas magar ser olika ut. Pappa tycker om sin mage och jag tycker om min. Det är bra att ha en mage så har maten nånstans att ta vägen.” Skulle aldrig falla mig in att svara nått i stil med ”Jo mamma har ju haft Gyssi i magen så därför är den så mjuk och tjock, men snart blir den nog skarp som pappas igen” = Som att endast skarpa, smala magar är att föredra.

När t.ex. äldre eller släktingar säger saker som”se vad stor mage jag fick nu när jag åt så mycket” så är jag inte sen med att säga ”magen kan vara liten eller stor fast man är mätt, huvudsaken är att man känner att magen är glad och mätt sen om den är stor eller liten spelar ingen roll.” Varför ska fokuset vara på magens utséende när det är mättnadskänslan som är det som spelar roll?

Jag kommer tycka att jag har misslyckats katastrofalt i min uppfostran om mina döttrar växer upp och får förakt mot tjocka människor. Det kommer jag göra allt för att de ska slippa bära på. Tjocka människor är exakt lika bra, lika fina, lika värdefulla och lika viktiga som människor som är 1,70 cm långa, som har ett ben kortare än det andra, som är kortväxta, som är smala, som bara har en arm. Alla har rätt att älska sin kropp och existera. Och ingen annan människa har rätt att kommentera eller se ner på en annan människas kropp!

Nu följer texten Erica skrivit. Läs igenom hela, hoppas nån får sig en tankeställare, speciellt vi föräldrar som uppfostrar kommande generation, och mor- och farföräldrar som också är med på ett hörn i uppfostran ♥


Idag gick jag förbi en mamma och hennes tre barn. Två av barnen pratade om hur tjock jag var. Först ”Tjock” och sen ”Jättetjock”.

Jag vände mig om:
”Det är dumt att kommentera andras kroppar”
Mamman förklarar till barnen: ”Man kan bli ledsen och arg, och det förstår jag”
Jag: ”Man kan vara tjock och jättefin” (syftar till att ordet ”tjock” inte är vad som är problemet)
Mamman: ”Självklart!”
Ena sonen: ”Jag menade att du var tjock och fin”
Jag: ”Oavsett ska en inte kommentera någon annans kroppar.
Mamman: Jag ber om ursäkt.
osv.

Självklart tyckte inte barnet jag var fin. Han tyckte ingenting. Han är typ sex år gammal och har ingen aning om vad som är fint eller inte. Men han lär sig. Av er. Av föräldrarna. Av tidningen. Reklamen, systern, filmen. Samhället. Samhället som skriker hur fel det är att vara tjock och hur ingen någonsin vill vara det.

Snälla föräldrar (och alla andra) läs det här.
Problemet här är inte att det är elakt att kalla någon tjock. Problemet är ATT det ANSES elakt att kalla någon tjock.

Det absolut första jag vill vara tydlig med att poängtera är att jag INTE blev ledsen av denna kommentaren. Det vore konstigt om det var en överraskning för mig att jag var tjock. Att någon kallar mig tjock rör mig ungefär lika mycket som att någon skulle skrika att jag är 163,5 cm lång. Jag vet att jag är tjock, att du berättar det för mig rör mig inte i ryggen. Tjock är inget skällsord, men så länge folk reagerar som om det vore det kommer det alltid att ha den innebörden.

Vi lever i ett samhälle som går ut på att ingen vill vara tjock. Alla ska vilja gå ner i vikt och alla har som mål att inte bli tjocka. Det finns för mkt att ta upp här men det finns ingenting, någonstans, som inte utgår från att tjocka vill gå ner i vikt och att ingen vill vara tjock.

Let me tell you something:
* Man kan vara tjock och nöjd med hur man ser ut
* Man kan vara tjock och inte vilja gå ner i vikt
* Man kan vara tjock för att man tycker det är fint
* Att vara tjock betyder inte per automatik att man är missnöjd med sin kropp och att man vill förändra den.

Vad kan du säga/inte säga till barnen:
* Säg att det är dumt att kommentera ANDRAS KROPPAR och inte ”det är elakt att kalla någon tjock”.

* Berätta, varje gång, de använder det som skällsord att det är ett jättekonstigt skällsord, ungefär som att stå och skrika ”GRÖNA ÖGON” eller ”BRUNT HÅR”.

* Visa variation på kroppar. Våga göra större kroppar till en del av bra saker. Kanske en film som inte handlar om att göra narr av den tjocka, där den tjocka inte spelar ”den roliga kompisen som alltid äter”. Våga ta diskussionen att det är problematiskt.

* Prata aldrig om viktnedgång.
* Prata om träning som något man gör för hälsan, ingen fokus på vikt
* Prata om att man kan vara tränad och tjock precis som att man kan vara smal och otränad.
* Våga ifrågasätta vad barnen menar när de använder det ordet som något negativt. Prata om vad det är som gör att de tycker att det är negativt.

* Barn är enkla och lär sig av sina föräldrar. Försök ge mer komplimanger till stora personer – även om det inte fokuserar på vikten. Vanliga komplimanger som ”kolla vilken fin klänning hon har!” eller ”vad duktig han var på att cykla” eller liknande. Barn behöver associera tjocka med bra saker och se de i ett annat ljus eftersom hela samhället lär dem att man är sämre på precis allt om man är tjock.

* LÄS PÅ OM FATSHAMING. För din och deras skull. Snälla.

Och detta, som får en längre post pga skitviktigt:
Förklara inte VARFÖR någon är tjock som att tjockhet är någon negativ biverkning en måste dras med.

Läste t ex en artikel om en mamma som var så ledsen för alla kallade hennes barn för tjock. Problemet var alltså inte att någon kommenterade sonens utseende (han var typ två år), utan att man kallade honom tjock. Hela artikeln gick ut på att förklara att han minsann inte var tjock utan fick kortison som gjorde att hans ansikte svullnade upp.

Artikelns fokus borde ha varit på att folk ska ge fan i att kommentera hur andra ser ut. Hur konstigt det är att någon bryr sig om andras utseende. Hur obehagligt det är att någon har åsikter om hur ens två-åriga son ser ut.

INTE OM HUR FEL DET ÄR ATT BLI KALLAD TJOCK.

Det är ungefär lika knäppt som att svara ”NEJ, du är jättefin” när någon frågar ”ser jag tjock ut i den här?”. Som att tjock per automatik är synonym med ”ful”. Varför skulle du inte kunna vara tjock OCH fin?

Vi MÅSTE ta bort den negativa klang kring detta. Och om det enda ni bryr er om är att vi, någon ni inte känner, ska gå ner i vikt, så kan jag garantera för er att det ni sysslar med inte är rätt sätt.

Det är kommentarer som era som gör att vi isolerar oss. Det är kommentarer som era som ger oss ångest. Det är kommentarer som era som gör att vi inte vågar visa oss ute. Det är kommentarer som era som gör att vi inte vågar träna. Ni som menar att man ska bli peppad att gå ner i vikt när butiker inte säljer kläder i ens storlek.

HUR ska jag vilja visa mig nånstans när INGEN vill se mig? När hela världen går ut på att det är en självklarhet att inte vilja se ut som mig? VARFÖR skulle det göra mig peppad? Det är ju som att påstå att den som blir mobbad borde bli peppad på att förändras och ta bort all fokus från de som mobbar.

I ena sekunden skriker ni ”fetto, rör på dig” och i andra sekunden pratar ni om hur äckligt det är att se en tjockis röra sig eller svettas.

Sen jag började följa människor i min storlek, som visar hur de ser ut, som ser ut som jag. Som dansar, som har bikini, som inte döljer sig själva mår jag så mycket bättre i min kropp. Jag har idag NOLL värdering i ordet ”tjock”.

Body positivity handlar om att få existera. Att få känna sig fri i sin kropp. Att inte hata sin kropp. Att våga gå ut. Att inte isolera sig. Att lära sig att inte ta åt sig av allt förakt som finns mot tjocka i samhället. DET är vad det handlar om. Om att få finnas och respekteras. Om att få vara tjock OCH fin. Att veta att man kan vara tjock OCH nöjd. Tjock OCH perfekt.
Inte fin TROTS att man är tjock.

Problemet handlar alltså inte om att barnen kallade mig tjock. Det handlar om att man fortsätter lära dem att det är FEL och ELAKT och DUMT att kalla någon tjock, eftersom ”tjock” är ett dåligt ord. Ett skällsord. Något man inte säger. Men det är ju precis dessa ord som gör att det FORTSÄTTER att betyda dessa sakerna.

Samma gäller vänner som säger saker som ”jag äter såhär för jag vill inte gå upp i vikt” eller ”jag måste träna för att kunna vara på stranden i sommar” osv. Medan de sitter framför dig. De säger alltså TILL DIG att de gör allt de kan för att INTE BLI SOM DU. DET ÄR FATSHAMING.

Nu kommer det vanliga gänget i kör: ”men det är att förespråka fetma!”
Nej.
Att vi får finnas förespråkar inte fetma. Att vi får inkluderas förespråkar inte fetma. Att vi respekteras förespråkar inte fetma. Att vi syns förespråkar inte fetma. Att vi visar våra kroppar förespråkar inte fetma. ATT VI EXISTERAR FÖRESPRÅKAR INTE FETMA.

Ni må vara dumma, men till och med jag fattar att ni inte tror att ”ditt jävla fetto” och ”rör på dig, äckel” kommer leda till att jag går ner i vikt.

Hur någon kan tro att utfrysning, hat, diskriminering och exkludering ska leda till att någon mår bättre är för mig ett stor frågetecken. Tillräckligt stort för att det är helt jävla uppenbart att det inte är därför folk kommenterar.

Och vet ni vad?
* Vi är inte skyldiga er att vara smala
* Vi är inte skyldig er vår hälsa
* Vi är faktiskt inte skyldiga er nånting

Men återigen – om detta verkligen skulle vara syftet med att diskriminera tjocka till den grad att de inte ska få synas i tidningar i något som helst positivt sammanhang, undrar jag hur ni tänker. Hur skulle detta leda till att vi gör något annat än isolerar oss? Ska skrik, hat, diskriminering och utfrysning vara peppande?

Nämn en enda grej till där du använder dig av denna metoden.
Skriker du att dina barn är hemska och vidriga och inte borde få synas om de är kassa på fotboll? För att du tror att det är rätt sätt att få de att spela bättre? Skulle inte tro det.

Dessutom är det ju så att vi inte behöver vara hälsosamma för er. Vi är inte skyldiga NÅGON vår hälsa. Och för att inte glömma:
ALLA TJOCKA ÄR INTE OHÄLSOSAMMA.
Du kan vara tjock och äta bra, inte röka, inte dricka, träna, ha bra rutiner, inte ta några mediciner, aldrig varit sjuk och ha perfekta värden.

Du kan också vara smal och äta skräpmat, röka och dricka alkohol flera gr i veckan, ha jättedåliga värden, aldrig röra dig och behöva ta en rad olika mediciner.

Det är alltid ett jäkla tjat om att man inte sa ha häxjakt på de som röker – trots att deras rök faktiskt påverkar andra och inte endast sig själva som fetma isf gör – men när det gäller tjocka är det helt okej.

Man är också arg på veganerna som för djurens, planetens och människornas skull (som t ex påverkas av klimatkatastroferna som är en följd av köttindustrin) önskar att ni inte åt kött – men när det gäller tjocka är det helt okej, trots att detta inte påverkar ert liv överhuvudtaget.

Och till dig som är tjock:
Du är helt jävla underbar. Inte FÖR ATT du är tjock. Inte TROTS att du är tjock. Bara för att du är. Du får existera och jag är glad att du gör det. Jag är ledsen för att du får uppleva det hat som finns i samhället men att detta text kan på något sätt få dig att inse att du inte är ensam och att vi har makten över våra egna kroppar. Det GÅR att lära om hjärnan att inte tolka ”tjock” som något som automatiskt betyder att man är en sämre människa.

Vill jag som tjock gå ner i vikt kommer det vara 100% baserat på mig själv och inte fatshamade åsikter. Det kommer vara 100% baserat på andra saker än mitt utseende eller för att jag skulle trivas bättre som smal (har varit smal, det sitter i skallen, inte siffrorna på vågen).

Älska dig själv som tjock, först då kan du bestämma vad du vill göra med eventuell viktnedgång. Gå aldrig ner endast för att du ”vill vara smal”. Lär dig älska dig själv i alla storlekar.

Det är värt att lära sig älska sig själv INNAN man går ner i vikt. Kärlek till sig själv ska aldrig baseras på siffror på vågen. Aldrig. Om du går ner i vikt ”för att vara smal” kommer det aldrig vara bra eller ske på rätt väg. Älska dig själv först.

You got this.
.
.
.
.
Med det sagt:
Låt tjocka vara, vi är inte ert jävla välgörenhetsprojekt och varken vill eller behöver er hjälp. Ni behöver inte rädda oss, vi behöver inte bli räddade.

Varför balanscykel, och hur övergå till trampcykel sen?

Lo har ju haft balanscykel sen hon var ca 1 år och 8 månader. Det tog ett bra tag innan hon riktigt vågade åka med den, trots att hon nog övade varje dag. Med övade menar jag då att hon stod med benen över den och gick med den, ledde den, satt på sitsen och stod stilla och sådär.. Men sen när hon väl fattade grejen så var hon ju fast. Såhär liten var hon när hon fick sin första Puky!

Först hade hon en Puky LR M  för att sedan vid 3 år få en Puky LR XL. Bytet var verkligen helt rätt i tiden eftersom vi hade höjt upp hennes sits och styre på LR M så mycket som det gick. Hennes nya hade ju större hjul, så den åkte hon också snabbare med. Nu fyller hon ju 4 år nästa månad, och vi har börjat fundera på om vi skulle köpa en Puky trampcykel åt henne, då hon nu har så bra balans att hon först sparkar några steg och sen glider så långt hon bara kan.


Lo med KED- meggy K-star reflexhjälm och Gry med Puky-hjälm

Vi är så glada att vi inte började med stödhjul åt Lo utan valde balanscykel. Genom att vi gjorde det valet har hon nu inte den inbyggda falska säkerheten som stödhjul ger. Stödhjul hjälper inte utvecklingen av balanssinnet utan får mer barnet att tro att balansen inte behövs, utan de kan bara luta sig lite till så tar stödhjulet emot vilket ju i stort sätt hämmar barnets balans förmåga. Det känns bra att hon fått lära sig att hålla balansen i så tidig ålder, vi tror (vet) hon kommer ha stor nytta av det nu när hon ska lära sig cykla med trampor!

Hon har en begagnad trampcykel i garaget, som är för liten nu, men som hon övat på.. Men intresset finns inte riktigt där ännu då det ju går så lätt med balanscykeln. Men bara hon får en trampcykel som passar hennes storlek och ålder så tror jag nog det ska gå bättre. Nu gäller det bara att veta hur man ska sköta övergången! Det var lite lyckat att Eva och Tomas på Polkuped just idag, när vi funderade över dethär, svarade på ungefär just vår fundering på sin facebooksida:

FRÅGA: ”Vårt barn älskar sin Puky och vill inte lämna sin balanscykel för en trampcykel. Har ni några tips för hur man får barnet att vilja fortsätta med trampcykeln?”

 Vi brukar rekommendera att man ska öva trampandet med en 12-tummare. Låna av kompis, använd en gammal cykel ur förrådet eller kom över en billig begagnad. Ofta är en 12-tummare ingen långvarig cykelstorlek (ifall barnet inte är av minimått eller jättetidig att lära sig) och generellt rekommenderar vi att använda balanscykel tills barnet kan gå över till en 16- eller 18-tummare – det är mer ekonomiskt 👍🏻

 Fortsätt använda balanscykeln ändå. Den är bekant och trygg – det är inte trampcykeln och därför känns den främmande att testa. Men inbjud till att testa – ”först testar vi trampcykeln – sen får du ta balanscykeln”. Och varför inte torrträna? Lyft bakhjulet och låt barnet trampa i luften.

 Ha sadeln på lägsta sadelhöjd (eller i alla fall så att barnet har ordentligt böjda ben i marken), så att barnet kan sparka fart åt sig på samma sätt som med Pukyn. Vartefter färdigheterna utvecklas, kan man höja sitsen.

 Andra alternativ kan vara att använda cykeln som sparkbräda, d.v.s att barnet sätter ena foten på pedalen (vänster fot på vänster pedal) och sparkar med höger fot, för att bli bekant med den nya och större cykeln.

 Testa i svagt sluttande nedförsbacke (eller puffa fart) – då behöver inte barnet inte ens trampa, utan bara balansera på sin cykel – som det redan kan. Det är även helt okej att bromsa med fötterna – att trampbromsa lär de sig sedan snabbt när de väl är vän med sin cykel.

 Och så klart feedback – bara positiv, uppmuntrade, motiverande! ”Titta det där märket/stenen/trädet – dit försöker vi.”

Till slut, använd med glädje det barnet gillar. All rörelse är hemåt! Och all träning är bättre än ingen träning – även om det bara handlar om sekunder eller några minuter.

Med dessa tips i ryggsäcken tror jag nog att det blir en trampcykel-sommar för Lo, och jag tror att Gryni kommer susa ner för backarna med sin Puky LR M!

Ni med barn som haft balanscykel, hur gick övergången till trampcykel sen? ♥

Hur troligt att detta skulle förekomma i en mammagrupp?

Cissi Wallin lade upp dessa bilder på sin instagram. Skärmdumpar från en pappagrupp på facebook. Nu undrar jag hur stor chansen är att detta skulle förekomma i en mammagrupp? Att en mamma skulle sätta upp ett inlägg där hon uppmanar medlemmarna att ta foton på sina män och sätta upp så de andra kvinnorna i gruppen kan onanera till bilderna, så att de kvinnor som är ”mindre lyckosamma” har nått gött att kolla på?

Inte så jävla troligt! Sen att dessa män helt seriöst tar foton på kvinnan som burit och fött deras barn, och sitter och jämför henne med andra mammors kroppar? Och gnäller över att hon inte har lika snygg kropp som många andra som fött barn? Sitter och obejktifierar och pratar om sina flickvänner som ägodelar de är ”stolta” över?

Önskar dessa vidriga pappor förlossningssmärta och allvarliga förlossningsskador för resten av deras liv. Usch att de ens får kalla sig för pappor. Och vissa män gnäller över att #meetoo gått för långt. Jag kräks. Jag kräääääks.

Pojkar i klänning, ingen big deal

Jag och Lo sitter och pysslar varpå hon säger:

Lo: Mamma? 
Jag: Ja? 
Lo: Pojkar kan också ha klänning
Jag: Jo såklart, hur kom du att tänka på det? 
Lo: För att alla människor får ha vilka kläder de vill
Jag: Så är det. Är det nån som du känner på dagis som tycker om att ha klänning?
Lo: Jo, ”Pelle” och ”Lisa”. Jag brukar ju också ha klänning till dagis.
Jag: Jo du tycker ju om att ha klänning. Vilken klänning är din favorit? 
Lo: Min blommiga. Men jag sku vila ha en lika som Pelle har. 


Foto: Rebecka Hägert

Dagens föräldrar, jag älskar oss. Vi uppfostrar aktivt en så bra, öppensinnad, kommande generation (de flesta av oss hoppas jag iaf). En generation som respekterar människors kulturella och normativa olikheter. Fatta att våra barn kommer se det som det normala genom hela livet. Att alla har lika värde och rättigheter. Så fin tanke ändå ♥

Bara alla skulle förstå att vi inte föds med en uppfattning att klänning inte hör hemma på en pojke. Hej Hej vardag har dock sina aningar vad den föreställningen kommer ifrån…

Likheten mellan vargar och offentlig bantning

För några dagar sen var jag ute och gick på kvällen. Och jag kom på mig själv med att än en gång vara rädd för vargen. Vargen, som inte ens finns här!? Vi bor liksom 1,5 km från torget. Det finns inte i vargar att de skulle röra sig här i vårt tätbebyggda område. Men ändå är jag rädd. Trots att alla säger åt mig att du behöver inte vara rädd, inte finns det någon varg här. Ändå är jag rädd varje gång mörkret lagt sig och jag är utomhus på vägarna. Vad gör jag om det kommer en varg utsmygandes ur skogen?

På jobbet pratade jag och kollegan om ätstörningar och problematiken med offentligt bantning. Jag kan tycka att offentlig bantning och vargen är lite lika. Låt mig försöka förklara.

Överallt nu just skriver medierna om vargen, om hur rädda folk är för den, om hur den rört sig runt husknutarna. Barnen får åka ”vargskjuts” till skolan, för föräldrarna inte vågar låta dem gå ensamma ända till busshållplatsen. Inte i Jakobstad, här har det inte påträffats nån varg, men på andra ställen, långt bort härifrån. Trots att jag vet att det inte finns varg nära vårt, så är jag ändå rädd. Jag behöver inte vara rädd, jag vet det. Men deras rädsla har smittat av sig. Bara för att jag har läst om vargen varje dag de senaste veckorna ser jag nu i mitt inre hur den smyger runt vår husknut. Jag vet att jag inte har någon orsak att vara orolig, men eftersom att många andra oroar sig och är rädda, varför skulle inte jag göra det då också? Man vet ju aldrig.. Vargar rör ju sig flera hundra kilometer per dag..

Att varje dag se bilder och texter om hur kvinnor bantar och försöker gå ner i vikt kan ha samma inverkan. Du vet att du duger precis som du är, du trivs och är tillfreds (eller så mår du redan dåligt eftersom du anser att du inte ser ut så som samhället tycker att du ska se ut, då är detta ännu värre). Att då varje dag scrolla förbi före- och efterbilder på kroppar som förändrats för att ”bli bättre” (= smalare), diet-tips på hur du går ner i vikt, fatgirlslim produkter för att få bort cellisar, ”yes snart når jag min målvikt, bara 7 kilo kvar” jag gick ner 10 kg på två dagar tjohoo – allt sådant påverkar en. Fast du inte ens tänkte tanken på att banta, så är det inte så konstigt att du börjar tvivla på dig själv (bli rädd för vargen trots att den inte ens rört sig i ditt område) när en kvinna som du tycker är fin, öppet i stort sätt säger ”jag duger inte som jag ser ut.” Om inte hon duger. Hur kan jag duga då? Borde kanske jag också gå ner i vikt?

Kan inte vargsnacket hållas till de ställen där vargen faktiskt rör sig? Kan de inte ha sin rädsla för vargen för sig själva i den lokala tidningen? För det känns så himla onödigt att jag, som inte ens i min vildaste fantasi nånsin förut skulle ha varit rädd för en varg, nu är rädd när jag går de 200 metrarna mellan mina föräldrars och vårt. Bara för att alla andras rädsla har smittat av sig.

Kan inte de där tjejerna som bantar, göra det hemma, i sin stillhet? Varför måste det visas upp och hetsas på sociala medier? För det känns så himla onödigt att jag, som trivs bra i min kropp nu, uppskattar den och är tillfreds, ska börja fundera på om min egen kropp duger, bara för att en annan kvinna anser att hennes kropp inte gör det.

Vill du läsa mer om problematiken kring offentlig bantning så kan du göra det här hos Hej Hej vardag eller här hos Peppe Öhman eller varför inte här hos Kitty Juthbring.

Om du inte orkade gå in på någon av länkarna så kan du iaf läsa hur Kitty avslutar sitt inlägg:

”Hur som helst: om jag nån gång vill bli mindre i kroppsvolym av en eller annan anledning så skulle jag aldrig göra det offentligt. Varken här, på sociala medier eller ens hemma. (Iaf inte så länge några barn var vakna.) Vi alla har viss makt, någon eller några som beundrar och följer oss. En liten unge eller miljontals följare, det spelar ingen roll. Det vi måste fråga oss är vad vi vill göra med den makten och det inflytandet. Hur vill du påverka? Godnatt igen.”

Foton Rebecka Hägert 

När man måste vakna upp lite

Att laga mat med barnen närvarande är ju alltid en fin tanke, lite mer kaOsartat sen när man väl är igång.. I förmiddags gjorde jag och Gry potatis och köttbullar. Varje potatis har ett bitmärke eller två, och köttbullssmeten hamnade på en del andra ställen än i stekpannan.. Men nog är det roligt ändå, om än lite mer energikrävande än då man gör mat själv. Dock tror jag stenhårt på att det är bra för barnen att få vara med vid matlagningen, både för att lära sig och för att maten eventuellt ska smaka bättre då de vet att de var med och gjorde den.. (Kan också smaka sämre om de råkat hälla i för mycket salt eller peppar, hehe.)

Robert tog barnen under den användbara armen och styrde kosan till butiken för veckohandling just, så att jag skulle få jobba ostört här hemma. Vi pratade länge igår om hur jag ibland kan tycka att mitt arbete med bloggen, some, mejlen, samarbeten osv inte prioriteras så högt här hemma. Varken av mig eller honom. Trots att jag vill ha det som en hög prioritet. För min blogg och arbetet kring den.

Hittills har det mest varit så att jag gör det när jag hinner, eller när barnen somnat för natten. Vilket leder till att jag sitter uppe allt för länge. Och ofta när jag tycker att jag hinner under dagen så kommer ändå nått av barnen och vill ha min uppmärksamhet. (Detta alltså när Robert är hemma och leker med dem, jag bloggar inte när jag är ensam med barnen.) Och det är inte alltid så kul att säga ”jojo mamma kommer strax jag ska bara…”

Så istället försöker vi från och med nu att Robert och barnen går ut, och jag får sitta här inne och planera och göra det jag ska, eller att jag går ner i kontoret i källaren och pynjar på där. Allt för att det inte ska bli den där situationen när barnen blir frustrerade och gnäller att jag ska vara med, och jag sitter och får skuldkänslor och inget arbete blir gjort..

En annan sak vi kom överens om igår är att vi måste sätta bort våra telefoner när barnen är med. Har blivit allt för mycket pill på mobilerna den senaste tiden! Speciellt när jag tar upp och börjar svara på mejl, godkänna kommentarer osv osv.. Och Robert som .. gör sitt. Vet ej vad han gör, haha. Nä, men det känns skönt ändå att ta en paus tillsammans, ”vakna upp” inse sina brister och tänka; Hur kan vi bli mer närvarande föräldrar? Och sen sätta riktlinjer och följa dem.

De två riktlinjerna vi gjorde igår var
1. Aldrig någon telefon med vid frukost, lunch, mellis, middag, kvällsmat
2. Aldrig en telefon mellan en själv och barnet

Jag tänker att sålänge man ändå ser till barnens bästa och märker när något kunde göras annorlunda och arbetar för att ändra sig, så är man på väg åt rätt håll i sitt föräldraskap. ♥

Hur har ni det med telefonerna hemma? Har ni med er telefonerna när ni umgås med barnen? Eller ligger telefonen mest på bänken? OBS. Dömer ingen i denna fråga, alla gör exakt som de vill, och jag erkände ju själv just att det blivit way to much av telefoner här den senaste tiden, men nu blir det ändring på det!