Pojkar i klänning, ingen big deal

Jag och Lo sitter och pysslar varpå hon säger:

Lo: Mamma? 
Jag: Ja? 
Lo: Pojkar kan också ha klänning
Jag: Jo såklart, hur kom du att tänka på det? 
Lo: För att alla människor får ha vilka kläder de vill
Jag: Så är det. Är det nån som du känner på dagis som tycker om att ha klänning?
Lo: Jo, ”Pelle” och ”Lisa”. Jag brukar ju också ha klänning till dagis.
Jag: Jo du tycker ju om att ha klänning. Vilken klänning är din favorit? 
Lo: Min blommiga. Men jag sku vila ha en lika som Pelle har. 


Foto: Rebecka Hägert

Dagens föräldrar, jag älskar oss. Vi uppfostrar aktivt en så bra, öppensinnad, kommande generation (de flesta av oss hoppas jag iaf). En generation som respekterar människors kulturella och normativa olikheter. Fatta att våra barn kommer se det som det normala genom hela livet. Att alla har lika värde och rättigheter. Så fin tanke ändå ♥

Bara alla skulle förstå att vi inte föds med en uppfattning att klänning inte hör hemma på en pojke. Hej Hej vardag har dock sina aningar vad den föreställningen kommer ifrån…

Likheten mellan vargar och offentlig bantning

För några dagar sen var jag ute och gick på kvällen. Och jag kom på mig själv med att än en gång vara rädd för vargen. Vargen, som inte ens finns här!? Vi bor liksom 1,5 km från torget. Det finns inte i vargar att de skulle röra sig här i vårt tätbebyggda område. Men ändå är jag rädd. Trots att alla säger åt mig att du behöver inte vara rädd, inte finns det någon varg här. Ändå är jag rädd varje gång mörkret lagt sig och jag är utomhus på vägarna. Vad gör jag om det kommer en varg utsmygandes ur skogen?

På jobbet pratade jag och kollegan om ätstörningar och problematiken med offentligt bantning. Jag kan tycka att offentlig bantning och vargen är lite lika. Låt mig försöka förklara.

Överallt nu just skriver medierna om vargen, om hur rädda folk är för den, om hur den rört sig runt husknutarna. Barnen får åka ”vargskjuts” till skolan, för föräldrarna inte vågar låta dem gå ensamma ända till busshållplatsen. Inte i Jakobstad, här har det inte påträffats nån varg, men på andra ställen, långt bort härifrån. Trots att jag vet att det inte finns varg nära vårt, så är jag ändå rädd. Jag behöver inte vara rädd, jag vet det. Men deras rädsla har smittat av sig. Bara för att jag har läst om vargen varje dag de senaste veckorna ser jag nu i mitt inre hur den smyger runt vår husknut. Jag vet att jag inte har någon orsak att vara orolig, men eftersom att många andra oroar sig och är rädda, varför skulle inte jag göra det då också? Man vet ju aldrig.. Vargar rör ju sig flera hundra kilometer per dag..

Att varje dag se bilder och texter om hur kvinnor bantar och försöker gå ner i vikt kan ha samma inverkan. Du vet att du duger precis som du är, du trivs och är tillfreds (eller så mår du redan dåligt eftersom du anser att du inte ser ut så som samhället tycker att du ska se ut, då är detta ännu värre). Att då varje dag scrolla förbi före- och efterbilder på kroppar som förändrats för att ”bli bättre” (= smalare), diet-tips på hur du går ner i vikt, fatgirlslim produkter för att få bort cellisar, ”yes snart når jag min målvikt, bara 7 kilo kvar” jag gick ner 10 kg på två dagar tjohoo – allt sådant påverkar en. Fast du inte ens tänkte tanken på att banta, så är det inte så konstigt att du börjar tvivla på dig själv (bli rädd för vargen trots att den inte ens rört sig i ditt område) när en kvinna som du tycker är fin, öppet i stort sätt säger ”jag duger inte som jag ser ut.” Om inte hon duger. Hur kan jag duga då? Borde kanske jag också gå ner i vikt?

Kan inte vargsnacket hållas till de ställen där vargen faktiskt rör sig? Kan de inte ha sin rädsla för vargen för sig själva i den lokala tidningen? För det känns så himla onödigt att jag, som inte ens i min vildaste fantasi nånsin förut skulle ha varit rädd för en varg, nu är rädd när jag går de 200 metrarna mellan mina föräldrars och vårt. Bara för att alla andras rädsla har smittat av sig.

Kan inte de där tjejerna som bantar, göra det hemma, i sin stillhet? Varför måste det visas upp och hetsas på sociala medier? För det känns så himla onödigt att jag, som trivs bra i min kropp nu, uppskattar den och är tillfreds, ska börja fundera på om min egen kropp duger, bara för att en annan kvinna anser att hennes kropp inte gör det.

Vill du läsa mer om problematiken kring offentlig bantning så kan du göra det här hos Hej Hej vardag eller här hos Peppe Öhman eller varför inte här hos Kitty Juthbring.

Om du inte orkade gå in på någon av länkarna så kan du iaf läsa hur Kitty avslutar sitt inlägg:

”Hur som helst: om jag nån gång vill bli mindre i kroppsvolym av en eller annan anledning så skulle jag aldrig göra det offentligt. Varken här, på sociala medier eller ens hemma. (Iaf inte så länge några barn var vakna.) Vi alla har viss makt, någon eller några som beundrar och följer oss. En liten unge eller miljontals följare, det spelar ingen roll. Det vi måste fråga oss är vad vi vill göra med den makten och det inflytandet. Hur vill du påverka? Godnatt igen.”

Foton Rebecka Hägert 

När man måste vakna upp lite

Att laga mat med barnen närvarande är ju alltid en fin tanke, lite mer kaOsartat sen när man väl är igång.. I förmiddags gjorde jag och Gry potatis och köttbullar. Varje potatis har ett bitmärke eller två, och köttbullssmeten hamnade på en del andra ställen än i stekpannan.. Men nog är det roligt ändå, om än lite mer energikrävande än då man gör mat själv. Dock tror jag stenhårt på att det är bra för barnen att få vara med vid matlagningen, både för att lära sig och för att maten eventuellt ska smaka bättre då de vet att de var med och gjorde den.. (Kan också smaka sämre om de råkat hälla i för mycket salt eller peppar, hehe.)

Robert tog barnen under den användbara armen och styrde kosan till butiken för veckohandling just, så att jag skulle få jobba ostört här hemma. Vi pratade länge igår om hur jag ibland kan tycka att mitt arbete med bloggen, some, mejlen, samarbeten osv inte prioriteras så högt här hemma. Varken av mig eller honom. Trots att jag vill ha det som en hög prioritet. För min blogg och arbetet kring den.

Hittills har det mest varit så att jag gör det när jag hinner, eller när barnen somnat för natten. Vilket leder till att jag sitter uppe allt för länge. Och ofta när jag tycker att jag hinner under dagen så kommer ändå nått av barnen och vill ha min uppmärksamhet. (Detta alltså när Robert är hemma och leker med dem, jag bloggar inte när jag är ensam med barnen.) Och det är inte alltid så kul att säga ”jojo mamma kommer strax jag ska bara…”

Så istället försöker vi från och med nu att Robert och barnen går ut, och jag får sitta här inne och planera och göra det jag ska, eller att jag går ner i kontoret i källaren och pynjar på där. Allt för att det inte ska bli den där situationen när barnen blir frustrerade och gnäller att jag ska vara med, och jag sitter och får skuldkänslor och inget arbete blir gjort..

En annan sak vi kom överens om igår är att vi måste sätta bort våra telefoner när barnen är med. Har blivit allt för mycket pill på mobilerna den senaste tiden! Speciellt när jag tar upp och börjar svara på mejl, godkänna kommentarer osv osv.. Och Robert som .. gör sitt. Vet ej vad han gör, haha. Nä, men det känns skönt ändå att ta en paus tillsammans, ”vakna upp” inse sina brister och tänka; Hur kan vi bli mer närvarande föräldrar? Och sen sätta riktlinjer och följa dem.

De två riktlinjerna vi gjorde igår var
1. Aldrig någon telefon med vid frukost, lunch, mellis, middag, kvällsmat
2. Aldrig en telefon mellan en själv och barnet

Jag tänker att sålänge man ändå ser till barnens bästa och märker när något kunde göras annorlunda och arbetar för att ändra sig, så är man på väg åt rätt håll i sitt föräldraskap. ♥

Hur har ni det med telefonerna hemma? Har ni med er telefonerna när ni umgås med barnen? Eller ligger telefonen mest på bänken? OBS. Dömer ingen i denna fråga, alla gör exakt som de vill, och jag erkände ju själv just att det blivit way to much av telefoner här den senaste tiden, men nu blir det ändring på det!

Den stora dusch-gallupen

Jag slötittade på tv häromdagen (jepp sånt händer när Lo är i dagis, att jag får bestämma program på tv alltså) och där pratade de om huruvida folk duschar på morgonen eller på kvällen. För mig ändrade det här direkt jag blev mamma skulle jag vilja påstå. Förr, nu pratar vi högstadiet och gymnasiet, duschade jag alltid på morgonen. Och det i stort sätt varje dag.

Nu duschar jag uteslutande alltid på kvällen när barnen är i säng. Dock är jag helt paranoid och stänger av vattnet stup i kvarten eftersom jag är säker på att jag hörde någon som grät.. Inte bara en gång jag sprungit naken och blöt in i sovrummet för att hitta en sovande baby i sängen. Hoppar tillbaka in i duschen för att i nästa sekund stänga av vattnet and like MEN NU GRÅTER HON NOG.

Ok det där var ett sidospår. Men jo, förr duschade jag varje dag, nu duschar jag bara varannan eller var tredje dag (om jag tränat är det ju annorlunda dock.) Och när jag duschar så tvättar jag alltid håret..


Duschar ni på morgonen eller på kvällen? Varför? Och så kan jag ju sticka in en följdfråga: Hur ofta tvättar ni håret?


Bildkälla

Jag dör av nyfikenhet på era svar. Förresten minns ni mitt inlägg ”Det hemliga badrumsskåpet” om att kolla i andras badrumsskåp? Jag kom att tänka på det inlägget här om dagen när vi hade gäster och jag visste att vårt badrumsskåp var kaOs. Att jag hoppades att gästerna inte var såna som kollade i andras skåp.. För sen jag skrev det inlägget och läste de cirka 50 kommentarerna så har jag nog fått inse att det är vanligare än man tror med såna som gör det.. Men ni gör väl inte det? Kollar i andras toalettskåp? Säg att ni inte gör det!!

Push-present, vad är det?

En trend som ju bara blivit större och större är detta med att pappan ger den nyblivna mamman en push-present efter förlossningen. Länge har papporna säkert gett blommor eller choklad åt den nyförlösta mamman, utan att kalla det något speciellt.. Men nu har det alltså ett namn, som allt annat i vår moderna värld, hehe. När jag hade fött Lo fick jag en push-present, nämligen en Suunto ambit pulsklocka. När jag hade fött Gry fick jag en muminmugg och blommor!

Här kommer en lista över 5 saker jag kan tänka mig att få i push-present om jag nångång råkar föda pånytt.. 

1. Frissatid.
Efter graviditet och förlossning så sitter det alltid bra med lite omvårdnad av håret.
2. Smycken.
Ett smycke som man alltid har kvar och minns som ett minne från förlossningen.
3. En bil.
För ja, en bil vill man ju alltid ha. Haha nää skämta bara! Men visste ni att just bilar är vanligt som push-present i USA?
4. Muminmugg.
Ja, jag tar gärna en till muminmugg. Det går liksom aldrig fel när man ger mig en muminmugg. (Robert bara oken köp ett smycke för 1000€ eller en muminmugg? Hmmmm…)
5. Tänkte skriva massage-tid
Men nja, jag tror inte jag skulle kunna ligga och njuta av en massage och veta att babyn är där hemma och eventuellt gråter efter bröstet. Alternativet skulle ju vara att ta med babyn men hehe, hur avslappnande är det?

3 saker man kanske inte vill ha i push-present

1. Ett träningskort
Ja, om Robert skulle komma hem med ett träningskort åt mig som push-present så skulle han nog få en push mellan benen. När man är nyförlöst och ligger och läker bröstmjölk i soffan så är nog träning det sista man tänker på!

2. En svintight klänning eller små jeans
Nej, det är bara fel att ge bort kläder som sitter åt. Många känner sig svullna i veckor eller till och med månader efter att bebisen är född.

3. Något ätbart
Även om tårta är gott vill man gärna ha en present som består i alla fall några år.


Har ni fått push-present efter förlossningen? Eller är det inte riktigt etablerat här ännu? Jag menar, man har ju absolut inte massa annat att sätta pengarna på som nyblivna föräldrar, så en extra grej är ju inga problem (ironisk.) Hehe.

 

Saker andra gör som provocerar mig

Betti skrev ett inspirerande inlägg ”saker andra gör som provocerar mig” och jag tänkte att jag ska skriva ett likadant, för provocerande saker människor gör, ja det finns det ju gott om.. Förutom att jag håller med henne i varje punkt så kan jag även tillägga dessa..

1. Föräldrar som påstår att de som inte har barn ”inte vet hur det är att vara trött, egentligen” Och varför skulle de inte kunna veta det? Det finns annat här i livet som kan hålla en vaken om nätterna än barn vet ni, och det finns också annat som gör att tålamodet och orken tar slut dagtid, än barn. Tycker överlag alla dessa kommentarer om att ”vänta bara tills du får barn, då..” är så onödiga. Som att de förminskar barnlösas problem. Det värsta i kråksången är ju då att man aldrig vet om personen framför en ens vill ha barn, eller eventuellt önskar ett barn mer än något annat.

2. Personer som inte kan svara vid tilltal utan istället endera mumlar något eller ignorerar en. Detta kan göra mig pissigt förbannad. OBS. Inte när barnen gör det såklart. Men vuxna individer som gör det. Det provocerar mig något enormt även när jag inte ens är inblandad i diskussionen utan står bredvid och ser det hända. Inte bara en gång jag har tagit mig friheten till att med höjd röst säga ”hörde du inte vad hen sa eller?”

3. Människor som inte vågar ha en egen åsikt utan vänder kappan efter vinden. I ena stunden pratar de gott om någon eller något, för att i nästa stund prata skit så munnen glöder, bara för att sällskapet är ett annat. Eller den klassiska ”ja, eller nä, eller alltså vad tycker du?” Nej, skaffa dig en egen åsikt och strunta i vad andra tycker.

4. Folk som tror på allt som står på nätet, och tror att vissa bloggar är en allsmäktig lärobok som man måste gå efter till punkt och pricka. Läs punkt 3.

5. Abortmotståndare (Bestäm gärna över dig själv och din egen kropp, men du kan inte tro att du får bestämma över andra.)

6. Religiösa som kommer och knackar på dörren till ens hem och vill berätta om Jesus eller någon annan. Okej om de vill skicka ett brev, men att komma, som främling, på någon annans trappa för att förklara hur fel man har i sin egen tro och att deras tro är den enda rätta och fråga massa flummiga frågor. Nej nej och åter nej.

7. Folk som är livrädda att lära sig något nytt och håller fast vid allt det gamla och jåmar om att ”det var bättre förr”. Nej allt var inte bättre förr, och om du skulle vara lite mer openminded så skulle du nog märka det du också.

8. De som inte förstår vad hen betyder och provoceras av det. Ja, jag provoceras av att de provoceras, hehe. Rätt och slätt de som tror att ordet hen har kommit till för att vi ska sudda ut begreppen pojke och flicka, och säger ”min son är en pojke inte en höna!!” Suck. Från wikipedia: Hen är ett svenskt könsneutralt personligt pronomen som används på samma sätt som orden han och hon. Ordet kan användas då könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras.

I could go on.. Men kanske jag slutar här så att inte någon blir provocerad av hurudana personer jag blir provocerad av.. 😉 

Ps. Märker ju nu att jag har skrivit i ”personer som…” form. Då jag egentligen menar de där enskilda sakerna de gör/uttalar sig om. Såklart tycker jag inte hela individen är provocerande bara för att hen t.ex. inte vill förstå innebörden av ordet hen.