29.11 #DAMMENBRISTER NU

Oj vilken kraft jag känner denna dag har. En revolutionens dag. Denna dag kommer gå till historien. Känns som att vi nått vändpunkten. Nu ska det vända! Nu får kvinnorna i Svenskfinland tillbaka rätten till sina egna kroppar. Den rätten vi vet att vi egentligen borde ha haft, men som män tagit ifrån oss gång efter gång.

6111 underskrifter, över 800 vittnesmål. Däribland en av mina. En av dem. Det finns en uppsjö, men jag valde en. Orkade inte skriva fler, ville inte riva upp sår som redan läkt. Jag vågade inte skriva under med mitt namn. Jag valde att skriva anonymt. Trots att jag vet att jag skulle ha haft uppbackning av 19000 kvinnor i gruppen. Varför är det så? Varför vågade jag inte skriva under med mitt namn? Skammen. Rädslan. Över att jag sa nej 5 gånger då han gnällde men inte orkade den sjätte gången. Tänk då på ett ensamt offer, som inte har någon uppbackning alls. Hur ska hon våga? Orka? Då har man inte mycket över till gubbarna på alla some kanaler ropar: ”Varför anmälde du inte!? Varför sa du inget!? Om det här skulle ha hänt skulle du ha sagt nått, du överdriver! Du är så dramatisk!”

Men nu är det slut med det. Nu är ingen ensam längre. Nu har vi alla varandra. Alla som skrivit under, alla som varit med i gruppen, alla som läser om uppropet i medierna och kommer till insikt. Alla som vägrar titta bort och sopa under mattan längre. Alla som vägrar hålla tyst och försvara män som trakasserar, män som sexualiserar, män som våldtar och män som är våldsamma.

19 000 kvinnor i Svenskfinland som alla fått lätta på sina hjärtan om de velat. Många har gjort det, många har inte varit redo. Men om den dagen kommer och de vågar stiga fram, då vet de att de inte är ensamma. Att vi alla backar upp varandra. Ingen ska behöva skämmas längre, skammen ska läggas där den hör hemma – hos förövarna.

29 november 2017 #DAMMENBRISTER
In och läs http://www.astra.fi/dammenbrister

Ibland fungerar inte länken p.g.a. för stor belastning på sidan. Vänta en stund och uppdatera sidan.

Såhär lyder uppropet i sin helhet

#dammenbrister: Sexuella trakasserier sker även i Svenskfinland

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar. Därför vill vi blottlägga de trakasserier och övergrepp som sker. Ankdammen är liten och många av våra partners, kollegor, pappor, bröder, söner, släktingar, vänner, bekanta, chefer, lärare och anställda är bästa broder med varandra. I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån, då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.
Men vi vet vilka ni är. Och våra berättelser vittnar om vad ni gjort. Nu kräver 6111 kvinnor: bryt tystnaden!

Vi vill lägga ansvaret och skammen där den hör hemma – hos förövarna. I Svenskfinland, Finland, Norden och i världen ska alla kvinnor, flickor och andra personer som uttrycker eller uppfattas som feminina få vara trygga och slippa vara rädda, äcklade, ärrade och traumatiserade av sexuella trakasserier.

Vi kräver att kvinnors och flickors säkerhet och kroppsliga integritet garanteras i studiesammanhang, på jobbet, i skolan, på krogen, i föreningar, i församlingar, i klubbar, i kollektivtrafiken, i vården, i idrottssammanhang och i hemmen.

Vi vänder oss till beslutsfattarna: ge dagvården, skolan och sjukvården resurser och kompetens att arbeta mot sexuella trakasserier och övergrepp. Bygg städer där flickor och kvinnor kan känna sig trygga, dag och natt.

Vi vänder oss också till de finlandssvenska föreningarna och fonderna: lyft upp detta som en prioritet i ert arbete. Sexuella trakasserier och övergrepp är ett folkhälsoproblem som måste åtgärdas på alla nivåer, i alla sammanhang.

Vi kräver större resurser för jämlik fostran och för jämställdhetsarbete på arbetsplatserna.

Vi kräver att alkohol slutar omtalas som en förmildrande omständighet för förövaren och en belastning för offret.

Vi kräver att bli tagna på allvar och att rättsväsendet tar krafttag mot sexuella trakasserier och övergrepp.

Vi kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Vi ställer oss mot den rådande tystnadskulturen.

Alltför många av #dammenbrister:s vittnesmål handlar om att övergrepp skett under andras ögon, ögon som valt att se bort. Nu får det vara nog. Nu har vi slutat tiga.

Att äga rätten till sin egen kropp

Vår lilla som bara är ett år men redan är en mästare på att äga rätten till sin egen kropp. ”Neee” *sur blick* säger hon ofta då nån frågar om de får ta henne i famnen/försöker lyfta upp henne och hon inte vill.

Detta har hon helt klart lärt sig av sin storasyster som även hon vet att hennes kropp är hennes egen och ingen annans. Stop min kropp! Ropar hon när hon inte villl vara med och kramas, busa eller kittlas längre. Och jag är som en stolt lejonmamma.

Mina döttrar ska alltid veta att deras kroppar är bara deras egna och _ingen_ annan människa har rätt att röra dem, ofreda dem, krama dem, slå dem eller överhuvudtaget NÅGOT annat mot deras vilja! Inte jag, inte klasskompisen, inte syskon, inte läraren, inte grannen, inte släktingen INGEN! Var och en med sin kropp” det är mottot här hemma.

Samtidigt som jag är stolt över både döttrarna och oss föräldrar som redan från att barnen är små pratar om detta, är jag ändå ledsen över att vi måste ha dessa samtal. Hur vi preppar våra döttrar inför att gå ut i stora världen där män tror sig äga rätten till kvinnors kroppar.

Men jag känner att det håller på att ändras. En revolution är på gång. Det är nära nu. Och jag önskar att våra döttrar, systrar, mammor och kollegor aldrig mer ska behöva känna sig nedvärderade, sexualiserade eller antastade sålänge de lever.. I mitt bakhuvud ekar nu orden ”det är nog för mycket begärt det Carro” men NEJ! Det ska fan inte vara för mycket begärt att få ha sin egen kropp ifred!!! #grlpwr #stopminkropp #tvingaaldrigbarnattkramas #meetoo #revolution Och nej, det har inte gått för långt, det har knappt börjat.

Ett inlägg till dig med hyperemesis gravidarum

 

Fick en kommentar..

Är sängliggande med hyperemesis och hatar livet just nu. Allt är så mörkt. Sku du kunna skriva ett peppinlägg om att man faktiskt kommer sig igenom det och hur du psykiskt tagit igen dig efteråt?


För det första. Jag lider med dig. Jag gör verkligen det. HG är något som ingen, alltså INGEN kvinna ska behöva gå igenom. Men ändå finns vi, vi som är den där lilla drabbade procenten. Vi som har mer jävlaranamma i oss än någon annan. För att vi måste. För åt oss finns inga botemedel. Inget pepp. Inget ”det går över vid vecka 12”. För oss finns bara en sak; Och det är ljuset i tunneln. Målbilden. 

Och det kära du. Det är det jag vill att du ska fokusera på nu. Om du inte redan har en målbild så är det hög tid att fundera ut en. Min målbild var det som tog mig igenom mitt mörka helvete med HG. Varje gång jag grät och ville ta en kökskniv och skära ut moderkakan, fostret och allt fan jag hade i magen som orsakade mitt konstanta illamående, så fokuserade jag på min målbild. Bilden där jag lade ner min nyfödda på sängen för första gången. Då, då hade jag klarat mig och kommit ut på andra sidan. Och varje timme, varje dag, så tänkte jag på att jag tar mig närmare den bilden. En spya i taget.

När det är första barnet, då är det svårt att föreställa sig att det ens kan vara värt det. Såhär skrev jag i min dagbok:

”Idag har jag spytt ca 30 gånger. Och klockan är bara 2 på eftermiddagen. Varför fan utsätter jag mig själv för dethär? Det finns ännu tid för abort. DET KAN INTE VARA VÄRT DET!! Att må såhär ännu i 20 veckor!? Hur ska jag klara mig ur detta med förståndet i behåll? CARRO, kom ihåg en sak jävligt noga. Du ska aldrig mera bli gravid. ADOPTERA OM DU BLIR BABYSJUK! DU UTSÄTTER INT MIG FÖR DET HÄR EN GÅNG TILL DET SKA DU HA KLART FÖR DIG!”

Men se bara. 1 år och 5 månader senare var jag gravid igen. Planerat dessutom. För den här gången visste jag att det är värt det. 100 gånger om. För Lo skulle jag ha gjort om min HG graviditet 100 gånger. Hon var värt det. Och vetdu, det kommer ditt barn också vara. Det är så jävla svårt att tro det nu, jag vet, men jag lovar dig. När babyn är ute och du hittat tillbaka till dig själv kommer du inte ångra något. Du skulle göra det igen.

Du kommer att klara det här. Och du kommer vara så otroligt lycklig när babyn är på utsidan, inte bara för det självklara, babyn alltså, men också för att du varje dag får känna matlust och livsglädje igen.

Skit i alla råd om knäckibröd på sängkanten, papayakapslar och åksjukearmband. Fokusera på målbilden (och googla söta bilder på babysar på pinterest.) Lev i framtiden, skit i nuet. Fokusera framåt framåt framåt. Skriv dagbok.

Och om mitt psykiska mående efter graviditeten. Jag hade aldrig varit lyckligare, helt på riktigt. Att få må bra igen, njuta av bebisgos dagarna i ända. Veta att jag inte kommer behöva spy inom de närmaste minuterna.. Kunna få gäster utan att behöva säga att de måste gå hem pga att de luktar så jag börjar spy. Små små saker i vardagen som man inte tänker på annars, men som är så jävla stora när man lider av HG, att slippa sånt. Att bara få njuta av sin baby och må bra. Det blev inte bättre än så.

En stor kämparkram till dig. Du är en superwoman, du KOMMER att klara dig igenom dethär, och du kommer kanske att komma ut på andra sidan med dåligt hår och fula naglar (p.g.a. näringsbristen) men du kommer att överleva. Och det kommer vara värt det.


Gå med i facebookgruppen Hyperemesis gravidarum – Svenskfinland om du inte redan är det ♥

Under kategorin Downsides här på min blogg, samlade jag alla inlägg som jag skrev när jag mådde som sämst under tiden med Lo i magen. (Bilderna har fallit bort i bloggflytten men texten är ju det viktiga.) Så kika in där om du vill. Kanske skönt att läsa och känna igen sig. ♥

Här besannades min målbild. Just hemkomna från BB, och jag la varsamt ner henne på sängen och fällde tårar. Jag klarade det. Jag kom ut på andra sidan ♥

En tur till Charlies och snack om psykisk ohälsa

Igår skulle Lo och Robert till simhallen i Kokkola, så Gry och jag passade på att hälsa på Cindy, Anton och Charlie under tiden. Anton kokade mat så när de hade simmat klart kom de in och åt med oss. Till efterrätt fick vi passligt nog bröllopskaka eftersom deras vänner, som hade gift sig dagen innan, hade lite hemkörning av bröllopsmat som hade blivit över från festen.

Vi hann som vanligt prata om en massa, och kom även in på förlossningsdepression och depressioner överlag. Vi funderade länge på hur bra det är att det i vår generation är en förändrad, modernare och mer human syn på depression och psykisk ohälsa. Det är inget man behöver skämmas över, utan mer något som de flesta kommer i kontakt med någon gång under livets gång. För de som blev födda på 50-60-70 talet däremot, d.v.s. många av våra föräldrar, är psykisk ohälsa tabubelagt och något att skämmas över. Något man inte pratar om, något som inte ens finns. ”Var glad över det du har istället för att låtsas va deprimerad.” Det är bara de med svåra sjukdomar eller dödsfall i familjen som har ”rätt” till psykisk ohälsa. Och ve och fasa om någon har depression och släkten får reda på det!!

Vi konstaterade att vi är så glada över att vi ändå är de unga i denna generation, där folk är mer öppna, vågar vara sig själva, får stå för sina åsikter och inte behöver gömma sig och må dåligt ensamma med rädsla över var grannarna och släkten ska tycka.