Amningsavslut

Igår bestämde jag mig att nu är det dags att sluta amma. Jag och Gry satte oss ner på golvet, lade plåster på nipplorna och sa hejdå åt ”nanna”. Under dagen var det nog två gånger som hon grät efter det men jag förklara då att dom ska vila nu och att vi har ju lagt plåster på, att nu är det slut på nanna. Ganska snabbt fattade hon nog, och pekade på mina bröst och sa ”nanna tota” (”Brösten sover”). Inför kvällen var jag ju nog nervös måste jag säga. Men det gick nog över all förväntan! Jag kände mig hela tiden väldigt säker beslutet och inte en enda gång tänkte jag att ”nej men jag fortsätter nog ändå” som jag ju tänkt varje gång jag hittills ens funderat på att sluta.

Jag läste två böcker, hon lyssnade och vi talade om vad det var på bilderna, sen frågade jag om jag ska sjunga och klia på ryggen, men det ville hon inte. Så jag låg bara bredvid och fanns där. Dock var det som att hon inte kom till ro, och hon ville gå ut ur rummet. Hon fick gå ut och kolla läget två gånger men sen sa jag att nu ska vi sova och inte gå ut nå fler gånger.

Då blev hon arg! Hon visste ju inte hur hon skulle somna utan bröstet, så därför ville hon säkert istället rymma från situationen och gå ut ur rummet. Men jag lyfte henne bredvid mig varje gång hon försökte gå ner från sängen, och bekräftade att det inte är så kul att sova men att det nog blir bäst om vi börjar sova nu.. Jag försökte börja sjunga, men hon skrek bara nej mamma nej! Jag fick inte röra henne eller nånting. Så jag låg bara bredvid. Hon for upp och ner ur sin säng, kom i min säng, slängde sig i sin och kröp runt i min igen.

Hon grät och var frustrerad och rev mig i tröjan. Jag bekräftade hennes känslor ”det är tråkigt när nanna är slut men vi kan kramas istället” NEJ MAMMA! Det ville hon inte. En timme höll vi på, jag var tyst, lade ibland en hand på henne men hon tog avstånd från mig. Jag sa ”mamma är här med dig, vi kan gråta tillsammans och säga hejdå till nanna om du vill” Nej nej.

Efter en stund blev hon tyst i sin säng, satte sig upp och kröp sedan upp i min säng, lade sig tillrätta bredvid mig, och somnade på min arm. ♥ Där låg jag länge och blev så sentimental. Tårarna rann när hon väl hade somnat, både av lättnad men också av sorg. Att amningen är avslutad nu. En amning som har betydd så otroligt mycket för oss båda. Men nu är vi redo. Och vi kommer såklart vara nära varandra ändå.

När hon hade sovit en timme smög jag ut och gick i soffan med Robert. Han frågade hur det känns och det brast för mig totalt! Tårarna bara rann och rann och vi pratade om alla fina amningsminnen vi har skapat tillsammans. Hur fint stöd han har varit under hela min och Grys amningsperiod och hur det alltid har känts så bra med amningen. Det blev ett så himla fint avslut för mig. Så otroligt fint. Nu är amningen avslutad, jag vet det. 

Nyss hemkommen från BB ♥

Idag är mina bröst som två skarpa silikonbröst, och en huvudvärk smyger sig på. Jag hoppas att jag inte får mjölkstockning nu, för jag ska i jobb ikväll. Jag har duschat varmt och masserat brösten, vad mer kan man göra? Handmjölka lite förstås. Men vill ju inte pumpa eller så, för då förstår ju inte brösten att det är slut nu.

Nåväl, amningen har känts bra ända in till den sista amningen och den känns nog ännu bra, jag skulle nog ha kunnat fortsätta, men jag känner att vi var båda redo för ett avslut nu, och nångång ska man väl sluta, haha. Så skönt ♥

Vackra finlandssvenska ord

Läste häromdagen ett inlägg inne hos Linnea, hon hade kommit att tänka på en omröstning i HBL där folket fick utse det vackraste finlandssvenska ordet. Ordet som tog hem första priset blev Nakupelle. Du kan läsa vad Linnea tyckte om det här.

Nå hennes inlägg fick mig osökt att börja tänka på vilka finlandssvenska ord som jag tycker är de vackraste! Det var ganska enkelt faktiskt..

Hoppeligen – ”Hoppeligen kommer det fram idag” / – Hoppeligen, hur kan man inte älska det ordet! Låter ju mycket mer hoppfullt än förhoppningsvis, det låter lite mer osäkert. Men direkt man säger ”Hoppeligen kommer det fram idag!” ja, då får man dubbelt mer hopp om att det efterlängtade brevet kommer fram just idag.
Roskis – Bara för att ingen i Sverige vet vad det betyder är det ett av mina favoriter. Haha. Nej men det låter ju lite sådär bryskt också. Roskis.
Ha ledsamt – ”Jag har ledsamt efter dig” / – Tycker det låter så otroligt fint och kärleksfullt! På något sätt mycket mjukare än ”Jag saknar dig” Känns som att det har mer innebörd när man säger ”ja har lessamt efter dej” som att hjärtat gråter och är ledset. Tycker också det är fint när man säger ”jag har ledsamt hem” istället för ”jag längtar hem”.
Hassa – ”Hassa inte bort alla pengar på onödiga saker!” Hassa, så konstigt ord. På svenska är det ju ödsla. ”Hass int bort allt varmvatten” är en återkommande mening hemma hos oss, så bra och fint ord!
Nakupelle – Ja, till skillnad från Linnea så tycker jag faktiskt om det ordet! Vi använder det här hemma, eller janå, det har blivit en liten omändring, ordet vi använder är nakkileipä, (wtf) men det härstammar nog från nakupelle. ”Nämen e du nakkileipä?” brukar jag säga då nått av barnen fått för sig att ta av sig alla kläderna och springa nakupelle. Haha.

Har du något finlandssvenskt favoritord?

Bilderna på godsakerna är tagna vid Kaffia av Rebecka, mums.

4-års kontroll och vattkoppsvaccin

Imorgon (måndag) är det dags för Los 4 -års kontroll. Vi har fyllt i en bunt med papper om henne och om vår parrelation. Kanske tänker de att det här med att vara föräldrar börjar tära mer på relationen nu när barnet blir lite äldre och skaffar sig mer vilja och får ut mer ljud ur lungorna, haha.

Jag minns när jag skrev ett inlägg för mer än ett år sedan, att jag redan då var orolig inför 4-års vaccinationssprutan. (Läs inlägget här) Jag har läst kommentarerna jag fick under det inlägget på nytt, och tagit till mig massa goda råd och tips. Och imorgon är det då dags. Jag har nog berättat för henne att hon ska få en ”picka” med vaccin, och vi har förklarat vad vaccin är för nått och varför det är bra att ta, och jag har frågat ifall hon vill sitta i min famn eller på egen stol när hon sen ska få sprutan. (Dvs. inte alls lagt fram någon fråga där hon har möjlighet att svara om hon vill eller inte.) Jag har satt mest fokus på allt det roliga hon kommer få göra under besöket, som att ”pyssla”, leka och hoppa upp och ner. Och sen i slutet när vi nästan är klara så pickar hälsovårdaren henne snabbt och så får vi åka hem igen.

När jag bokade tiden så frågade de om vi vill ge vattkoppsvaccinet på samma gång, jag sa dock att vi ska fundera lite ännu.. Jag är inte rädd för vattkoppor, hallå vi hade ju höstblåsor just vilket enligt ungefär alla är 100 gånger värre än vattkoppor, men det jag däremot gärna skulle se att barnen slipper är bältros, vilket ju är en följdsjukdom av vattkoppor. På mitt jobb på Vasa centralsjukhus såg jag ofta bältros på nära håll, och det är nog inget jag önskar mina barn..

Det är ju inget nytt vaccin vi pratar om heller utan vaccinet mot vattkoppor har använts i mer än 20 år runtom i världen. Under den tiden har mer än 200 miljoner vaccindoser getts. Så jag litar nog på själva vaccinet.

Det som troligtvis ändå avgör det hela för oss är nog att de personer i vår omgivning/stad/vårt land som har sämst immunförsvar, ja de riskerar att dö av vattkoppor. De där små barnen som själva inte kan bli vaccinerade p.g.a. sjukdom, och därför är beroende av flockimmunitet för att vara skyddade.

Det är med tanke på dem som det lutar mot ett ja till vattkoppsvaccinet för vår del. Det trots att vi som föräldrar inte tycker vattkoppor är värsta dealen att barnen får, vi funderar ju bara när prickarna försvinner och sjukdomen går om, men så tänker vi på dedär föräldrarna som får sitta vid barnets sängkant och istället för att fundera på när det ska gå om, får fundera på om deras barn överlever sjukdomen eller inte.

Hur tänker ni, vaccinerar ni era barn mot vattkoppor? ♥


Hur som helst så ska det bli spännande imorgon, att se hur mycket hon vuxit sen 3 års kontrollen. Vi har varken mätt eller vägt (skulle aldrig komma på tal här hemma) henne sen dess!

Jag berättar om dykmetoden

Hej Carro, jag ska få en liten tjej i oktober och funderar på om du kunde berätta mer om dymetoden och vilka resurser du använde? (Har du några böcker du rekommenderar om graviditet och tiden efteråt och hur förberedde ni er på att få barn?*) Jag har tänkt föda vaginalt och är på jakt efter alla möjliga tips på hur man kan handskas med smärtan och hur vi kan förbereda oss för vårt första barn 🙂 tusen tack.

Hej Annika!

Javisst kan jag berätta om dykmetoden, mer än gärna. Allt för att få fler att upptäcka detta sätt att ta sig igenom förlossningen. Det är ju med dykmetoden, som med allt annat: Det passar inte för alla. Men med andningsövningar och mentalträning inför förlossningen, och det faktum att man bestämt sig för att pröva den, tror jag underlättar enormt sen då det är dags.

Jag hade övat andningen + avslappning varje dag sen vecka 37 ungefär, och exra mycket när jag hade förvärkar. Jag brukade göra det innan jag skulle sova. Lägga mig bekvämt i sängen, och andas iiiiiiin och andas uuuuut. Och försöka uppnå total avslappning i anstiktet och resten av kroppen. På profylaxkursen så lär de ju ut att man ska andas djuuuupa andetag mellan värkarna iiiiin uuuuuuut iiiiiiin uuuuuuut, men att under värkarna ska man andas in ut in ut in ut in ut. Så är det inte då man kör dykmetoden, utan då gör man lugna djupa andetag genom hela värkarbetet. Nåväl, tillbaka till början.

Varifrån kommer dykmetoden?

”Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.” Källa

Vad är dykmetoden? Och vad går den ut på?

Kort och gott skulle jag förklara dykmetoden som att du inte låter smärtan bestämma över kroppen. Utan du själv är den som har kontrollen och bestämmer, och smärtan är något som rinner genom din kropp – in genom huvudet och ut genom tårna. Och samtidigt som smärtan rinner genom kroppen ska du vara totalt avslappnad, andas djupt och välkomna den, smärtan alltså.

Men varför skulle du vilja välkomna smärta undrar du då? – Jo för om du försöker spjärna emot smärtan, spänna dig, rynka ihop ansiktet, knyta händerna runt någonting, bita ihop tänderna – då har smärtan svårare att komma igenom din kropp och den jobbar dubbelt hårdare = Det tar dubbelt så ont.

Välkomna varje värk

När du utövar dykmetoden slappnar du helt enkelt av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, inget skrik – du bara passivt observerar det som pågår i kroppen – och låter det ske. Du ska fokusera på en värk i taget och bara slappna av. En tanke som gjorde det lättare för mig att hålla kontrollen och vara avslappnad, vad att varje värk tog mig närmare Gry, för att det ”var hon” som orsakade värkarna, för att ta sig ut ur min livmoder och upp i min famn. Och varje gång jag spjärnar emot en värk så gjorde jag det svårare för henne att ta sig ut.

Så gick det för mig

Under hela dagen hade jag haft oregelbundna svaga värkar. Jag minns att vi var ute och promenerade runt klockan 18 på kvällen och gick in via mammas. Jag kom in i köket och sa åt mamma att jag har nån konstig smärta som kommer och går varannan till varje timme ungefär. Mamma sa då ”det låter nog som om det snart kommer igång då”. Jag som ännu hade 4 dagar till bf trodde ju inte det var sant, eftersom jag ju gick över 2 veckor med Lo och blev igångsatt – men samtidigt blev jag superpepp för jag hade ju verkligen gjort allt jag kunnat för att förbereda och mjuka upp kroppen inför förlossningen och slippa bli igångsatt, så att höra min mamma säga att det nog är på gång gav mig en sån kick! Så från att min mamma sa det så började jag dyka genom värkarna, även fast de var få och väldigt svaga.

Vid varje värk slutade jag prata, sjönk ihop med huvudet och axlarna, drog fingret från tinningen ner mellan ögonen för att vara säker på att pannan och käkarna var avslappnade, och vände sen handflatorna uppåt. Bara för att få in rutinen inför vad som komma skulle.

Vi kom hem, jag nattade Lo och vi började sen förbereda oss för att gå och lägga oss. Jag kollade igenom bb-väskan en sista gång och böt sen om till pyjamas, borstade tänderna och kröp ner. Under tiden från mammas tills jag låg i sängen hade värkarna kommit med allt mindre mellanrum. Klockan 21.30 fick jag konstatera att jag inte kunde vara så avslappnad som jag ville i sängen, pga av att värkarna började bli allt sjukare. Så med ett pirr i kroppen steg jag upp och böörjade förbereda mig inför det som jag hade varit så taggad på redan i flera månader – att få dyka mig genom förlossningen.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.

Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt! (Tåls ju dock att nämnas att jag hade haft en blödning dagen innan och varit in till förlossningsavdelningen där de hade gjort en hinnsvepning.)

Nå, jag satt där och jag föreställde mig en stig vid villan. När värken började så började jag i mitt mentala gå längs stigen. När värken avtog så kom jag fram till slutet av stigen, och där väntade jag. När nästa värk kom gick jag längs stigen igen, och när stigen var slut var även värken slut. Under hela tiden andades jag djuuuuupt, vare sig jag hade en värk eller inte.

Mittiallt ”vaknar jag” av att Robert kommer ut ur sovrummet och frågar hur det är ”du låter som om du har så sjukt nu? Kanske vi måst ringa till bb?” Och jag hade inte känt av N-Å-N-T-I-N-G. Klockan var nu 4 på natten (!!) och jag hade suttit och dykt från klockan 23. Vi klockade värkarna och de kom nu med 2-3 minuters mellanrum.

Jag ringde in till förlossningen och ringde efter mamma som kom snabbt som tusan. Under hela den tiden som jag ringde, klädde på mig, tog väskan osv. så kände jag varje värk och de tog så sjukt. Jag skrattade dock under värkarna för jag tyckte det var så otroligt att jag hade lyckats dyka så bra, så jag var bara så stolt och glad över att det fungerade!

Blir ju värsta förlossningsberättelsen här nu, men hur som haver, long story short. Från det att vi satte oss i bilen igen klockan 5, så var jag totalt avslappnad genom varje värk. Det var också i bilen som min dykbild på något vis ändrade. Värkarna hade ju blivit smärtsammare och stigen fungerade inte längre. Och utan att jag ens påverkade det så dök det upp en bild i mitt huvud. Det var bilden av ett blött spädbarnshuvud som var i min livmoderkanal, som trängde sig neråt neråt neråt. 

Från att den bilden dök upp i mitt huvud, var det den bilden jag dök med resten av förlossningen. Jag såg bilden, hur babyn trängde sig neråt för varje värk, och jag upprepade ”neråt neråt neråt” samtidigt som jag andades.

På eftermiddagen hade vi kommit i förlossningssalen och det var när jag var där runt 7 cm öppen om jag inte minns fel, som jag för första gången kände att jag tappade bort dykandet. Jag stod i duschen med Robert och grät och sa att det går inte längre, att nu tappar jag befattningen, det är inte mänskligt att ha så här sjukt! Han kramade mig men jag ville bara klättra på väggarna – med andra ord, duschen var inget bra ställe för avslappning.

Vill du läsa hela min förlossningsberättelse och vad som hände sen när vi kom tillbaka till rummet, så kan du klicka här. 


Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.

Dyk-trick

– Man kan förbereda sig med yoga och ­annan avslappningsträning.
– Läs om och lyssna på olika förlossningsberättelser.
– Ha koll på anatomin och vilka muskler som ska göra jobbet.
– Slappna av i axlar och käkar när värken kommer. Förbered dig tillsammans med din partner så ni är ett samspelt team.
– Var flexibel och ge upp om det inte fungerar, men börja gärna redan från början, ­innan de mest smärtsamma värkarna börjat och du hunnit bli utmattad.

Källa till Cayannes tips och dyk-tricksen



Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna. ♥ Hoppas du fick lite hjälp av dethär inlägget, jag kan varmt rekommendera dykmetoden! 

* Jag svarar inte på den frågan i detta inlägg, då det skulle bli så långt då. Utan får återkomma med svaren på det i ett annat inlägg.

Saxat från facebook

Texten som kommer efter dessa stycken som jag själv skrivit, hittade jag på facebook. Den är skriven av Erica Gilbertson och jag tycker den är så rakt i prick. Jag hatar när folk sitter vid vårt bord med mina döttrar närvarande och pratar negativt om sina kroppar, om att de borde gå ner i vikt, om att de borde börja träna. Om hur de inte borde ta en bulle till för då kanske de blir tjocka.

Som att det är världens undergång att bli tjock. Som att tjock är något negativt, som att tjockhet är något som måste bero på nånting ”ja men hon är ju så tjock nu för hon har just fött barn” ”Hon är ju tjock nu för att hennes syster studerar till bagare så hon måste provsmaka allt” Hon är bara TJOCK. OKEJ? Hon behöver inte har en orsak till det.

Alla har sin kropp, alla har rätt att älska sin kropp och vara stolt över sin kropp. Men för tjocka människor blir det svårt när samhället är lärt att tjock = ful och dålig. Jag försöker motverka detta så gott de går här hemma, genom att  A-L-D-R-I-G tala negativt om någon annan människas kropp. Aldrig ens kommentera någon annan människas kropp. När Lo nångång har kommenterat nått på min kropp, t.ex. min mage ”mamma du har så mjuk mage, pappas mage är ju jätteskarp” Så svarar jag alltid något i stil med ”jo våra magar ser olika ut, allas magar ser olika ut. Pappa tycker om sin mage och jag tycker om min. Det är bra att ha en mage så har maten nånstans att ta vägen.” Skulle aldrig falla mig in att svara nått i stil med ”Jo mamma har ju haft Gyssi i magen så därför är den så mjuk och tjock, men snart blir den nog skarp som pappas igen” = Som att endast skarpa, smala magar är att föredra.

När t.ex. äldre eller släktingar säger saker som”se vad stor mage jag fick nu när jag åt så mycket” så är jag inte sen med att säga ”magen kan vara liten eller stor fast man är mätt, huvudsaken är att man känner att magen är glad och mätt sen om den är stor eller liten spelar ingen roll.” Varför ska fokuset vara på magens utséende när det är mättnadskänslan som är det som spelar roll?

Jag kommer tycka att jag har misslyckats katastrofalt i min uppfostran om mina döttrar växer upp och får förakt mot tjocka människor. Det kommer jag göra allt för att de ska slippa bära på. Tjocka människor är exakt lika bra, lika fina, lika värdefulla och lika viktiga som människor som är 1,70 cm långa, som har ett ben kortare än det andra, som är kortväxta, som är smala, som bara har en arm. Alla har rätt att älska sin kropp och existera. Och ingen annan människa har rätt att kommentera eller se ner på en annan människas kropp!

Nu följer texten Erica skrivit. Läs igenom hela, hoppas nån får sig en tankeställare, speciellt vi föräldrar som uppfostrar kommande generation, och mor- och farföräldrar som också är med på ett hörn i uppfostran ♥


Idag gick jag förbi en mamma och hennes tre barn. Två av barnen pratade om hur tjock jag var. Först ”Tjock” och sen ”Jättetjock”.

Jag vände mig om:
”Det är dumt att kommentera andras kroppar”
Mamman förklarar till barnen: ”Man kan bli ledsen och arg, och det förstår jag”
Jag: ”Man kan vara tjock och jättefin” (syftar till att ordet ”tjock” inte är vad som är problemet)
Mamman: ”Självklart!”
Ena sonen: ”Jag menade att du var tjock och fin”
Jag: ”Oavsett ska en inte kommentera någon annans kroppar.
Mamman: Jag ber om ursäkt.
osv.

Självklart tyckte inte barnet jag var fin. Han tyckte ingenting. Han är typ sex år gammal och har ingen aning om vad som är fint eller inte. Men han lär sig. Av er. Av föräldrarna. Av tidningen. Reklamen, systern, filmen. Samhället. Samhället som skriker hur fel det är att vara tjock och hur ingen någonsin vill vara det.

Snälla föräldrar (och alla andra) läs det här.
Problemet här är inte att det är elakt att kalla någon tjock. Problemet är ATT det ANSES elakt att kalla någon tjock.

Det absolut första jag vill vara tydlig med att poängtera är att jag INTE blev ledsen av denna kommentaren. Det vore konstigt om det var en överraskning för mig att jag var tjock. Att någon kallar mig tjock rör mig ungefär lika mycket som att någon skulle skrika att jag är 163,5 cm lång. Jag vet att jag är tjock, att du berättar det för mig rör mig inte i ryggen. Tjock är inget skällsord, men så länge folk reagerar som om det vore det kommer det alltid att ha den innebörden.

Vi lever i ett samhälle som går ut på att ingen vill vara tjock. Alla ska vilja gå ner i vikt och alla har som mål att inte bli tjocka. Det finns för mkt att ta upp här men det finns ingenting, någonstans, som inte utgår från att tjocka vill gå ner i vikt och att ingen vill vara tjock.

Let me tell you something:
* Man kan vara tjock och nöjd med hur man ser ut
* Man kan vara tjock och inte vilja gå ner i vikt
* Man kan vara tjock för att man tycker det är fint
* Att vara tjock betyder inte per automatik att man är missnöjd med sin kropp och att man vill förändra den.

Vad kan du säga/inte säga till barnen:
* Säg att det är dumt att kommentera ANDRAS KROPPAR och inte ”det är elakt att kalla någon tjock”.

* Berätta, varje gång, de använder det som skällsord att det är ett jättekonstigt skällsord, ungefär som att stå och skrika ”GRÖNA ÖGON” eller ”BRUNT HÅR”.

* Visa variation på kroppar. Våga göra större kroppar till en del av bra saker. Kanske en film som inte handlar om att göra narr av den tjocka, där den tjocka inte spelar ”den roliga kompisen som alltid äter”. Våga ta diskussionen att det är problematiskt.

* Prata aldrig om viktnedgång.
* Prata om träning som något man gör för hälsan, ingen fokus på vikt
* Prata om att man kan vara tränad och tjock precis som att man kan vara smal och otränad.
* Våga ifrågasätta vad barnen menar när de använder det ordet som något negativt. Prata om vad det är som gör att de tycker att det är negativt.

* Barn är enkla och lär sig av sina föräldrar. Försök ge mer komplimanger till stora personer – även om det inte fokuserar på vikten. Vanliga komplimanger som ”kolla vilken fin klänning hon har!” eller ”vad duktig han var på att cykla” eller liknande. Barn behöver associera tjocka med bra saker och se de i ett annat ljus eftersom hela samhället lär dem att man är sämre på precis allt om man är tjock.

* LÄS PÅ OM FATSHAMING. För din och deras skull. Snälla.

Och detta, som får en längre post pga skitviktigt:
Förklara inte VARFÖR någon är tjock som att tjockhet är någon negativ biverkning en måste dras med.

Läste t ex en artikel om en mamma som var så ledsen för alla kallade hennes barn för tjock. Problemet var alltså inte att någon kommenterade sonens utseende (han var typ två år), utan att man kallade honom tjock. Hela artikeln gick ut på att förklara att han minsann inte var tjock utan fick kortison som gjorde att hans ansikte svullnade upp.

Artikelns fokus borde ha varit på att folk ska ge fan i att kommentera hur andra ser ut. Hur konstigt det är att någon bryr sig om andras utseende. Hur obehagligt det är att någon har åsikter om hur ens två-åriga son ser ut.

INTE OM HUR FEL DET ÄR ATT BLI KALLAD TJOCK.

Det är ungefär lika knäppt som att svara ”NEJ, du är jättefin” när någon frågar ”ser jag tjock ut i den här?”. Som att tjock per automatik är synonym med ”ful”. Varför skulle du inte kunna vara tjock OCH fin?

Vi MÅSTE ta bort den negativa klang kring detta. Och om det enda ni bryr er om är att vi, någon ni inte känner, ska gå ner i vikt, så kan jag garantera för er att det ni sysslar med inte är rätt sätt.

Det är kommentarer som era som gör att vi isolerar oss. Det är kommentarer som era som ger oss ångest. Det är kommentarer som era som gör att vi inte vågar visa oss ute. Det är kommentarer som era som gör att vi inte vågar träna. Ni som menar att man ska bli peppad att gå ner i vikt när butiker inte säljer kläder i ens storlek.

HUR ska jag vilja visa mig nånstans när INGEN vill se mig? När hela världen går ut på att det är en självklarhet att inte vilja se ut som mig? VARFÖR skulle det göra mig peppad? Det är ju som att påstå att den som blir mobbad borde bli peppad på att förändras och ta bort all fokus från de som mobbar.

I ena sekunden skriker ni ”fetto, rör på dig” och i andra sekunden pratar ni om hur äckligt det är att se en tjockis röra sig eller svettas.

Sen jag började följa människor i min storlek, som visar hur de ser ut, som ser ut som jag. Som dansar, som har bikini, som inte döljer sig själva mår jag så mycket bättre i min kropp. Jag har idag NOLL värdering i ordet ”tjock”.

Body positivity handlar om att få existera. Att få känna sig fri i sin kropp. Att inte hata sin kropp. Att våga gå ut. Att inte isolera sig. Att lära sig att inte ta åt sig av allt förakt som finns mot tjocka i samhället. DET är vad det handlar om. Om att få finnas och respekteras. Om att få vara tjock OCH fin. Att veta att man kan vara tjock OCH nöjd. Tjock OCH perfekt.
Inte fin TROTS att man är tjock.

Problemet handlar alltså inte om att barnen kallade mig tjock. Det handlar om att man fortsätter lära dem att det är FEL och ELAKT och DUMT att kalla någon tjock, eftersom ”tjock” är ett dåligt ord. Ett skällsord. Något man inte säger. Men det är ju precis dessa ord som gör att det FORTSÄTTER att betyda dessa sakerna.

Samma gäller vänner som säger saker som ”jag äter såhär för jag vill inte gå upp i vikt” eller ”jag måste träna för att kunna vara på stranden i sommar” osv. Medan de sitter framför dig. De säger alltså TILL DIG att de gör allt de kan för att INTE BLI SOM DU. DET ÄR FATSHAMING.

Nu kommer det vanliga gänget i kör: ”men det är att förespråka fetma!”
Nej.
Att vi får finnas förespråkar inte fetma. Att vi får inkluderas förespråkar inte fetma. Att vi respekteras förespråkar inte fetma. Att vi syns förespråkar inte fetma. Att vi visar våra kroppar förespråkar inte fetma. ATT VI EXISTERAR FÖRESPRÅKAR INTE FETMA.

Ni må vara dumma, men till och med jag fattar att ni inte tror att ”ditt jävla fetto” och ”rör på dig, äckel” kommer leda till att jag går ner i vikt.

Hur någon kan tro att utfrysning, hat, diskriminering och exkludering ska leda till att någon mår bättre är för mig ett stor frågetecken. Tillräckligt stort för att det är helt jävla uppenbart att det inte är därför folk kommenterar.

Och vet ni vad?
* Vi är inte skyldiga er att vara smala
* Vi är inte skyldig er vår hälsa
* Vi är faktiskt inte skyldiga er nånting

Men återigen – om detta verkligen skulle vara syftet med att diskriminera tjocka till den grad att de inte ska få synas i tidningar i något som helst positivt sammanhang, undrar jag hur ni tänker. Hur skulle detta leda till att vi gör något annat än isolerar oss? Ska skrik, hat, diskriminering och utfrysning vara peppande?

Nämn en enda grej till där du använder dig av denna metoden.
Skriker du att dina barn är hemska och vidriga och inte borde få synas om de är kassa på fotboll? För att du tror att det är rätt sätt att få de att spela bättre? Skulle inte tro det.

Dessutom är det ju så att vi inte behöver vara hälsosamma för er. Vi är inte skyldiga NÅGON vår hälsa. Och för att inte glömma:
ALLA TJOCKA ÄR INTE OHÄLSOSAMMA.
Du kan vara tjock och äta bra, inte röka, inte dricka, träna, ha bra rutiner, inte ta några mediciner, aldrig varit sjuk och ha perfekta värden.

Du kan också vara smal och äta skräpmat, röka och dricka alkohol flera gr i veckan, ha jättedåliga värden, aldrig röra dig och behöva ta en rad olika mediciner.

Det är alltid ett jäkla tjat om att man inte sa ha häxjakt på de som röker – trots att deras rök faktiskt påverkar andra och inte endast sig själva som fetma isf gör – men när det gäller tjocka är det helt okej.

Man är också arg på veganerna som för djurens, planetens och människornas skull (som t ex påverkas av klimatkatastroferna som är en följd av köttindustrin) önskar att ni inte åt kött – men när det gäller tjocka är det helt okej, trots att detta inte påverkar ert liv överhuvudtaget.

Och till dig som är tjock:
Du är helt jävla underbar. Inte FÖR ATT du är tjock. Inte TROTS att du är tjock. Bara för att du är. Du får existera och jag är glad att du gör det. Jag är ledsen för att du får uppleva det hat som finns i samhället men att detta text kan på något sätt få dig att inse att du inte är ensam och att vi har makten över våra egna kroppar. Det GÅR att lära om hjärnan att inte tolka ”tjock” som något som automatiskt betyder att man är en sämre människa.

Vill jag som tjock gå ner i vikt kommer det vara 100% baserat på mig själv och inte fatshamade åsikter. Det kommer vara 100% baserat på andra saker än mitt utseende eller för att jag skulle trivas bättre som smal (har varit smal, det sitter i skallen, inte siffrorna på vågen).

Älska dig själv som tjock, först då kan du bestämma vad du vill göra med eventuell viktnedgång. Gå aldrig ner endast för att du ”vill vara smal”. Lär dig älska dig själv i alla storlekar.

Det är värt att lära sig älska sig själv INNAN man går ner i vikt. Kärlek till sig själv ska aldrig baseras på siffror på vågen. Aldrig. Om du går ner i vikt ”för att vara smal” kommer det aldrig vara bra eller ske på rätt väg. Älska dig själv först.

You got this.
.
.
.
.
Med det sagt:
Låt tjocka vara, vi är inte ert jävla välgörenhetsprojekt och varken vill eller behöver er hjälp. Ni behöver inte rädda oss, vi behöver inte bli räddade.

Varför balanscykel, och hur övergå till trampcykel sen?

Lo har ju haft balanscykel sen hon var ca 1 år och 8 månader. Det tog ett bra tag innan hon riktigt vågade åka med den, trots att hon nog övade varje dag. Med övade menar jag då att hon stod med benen över den och gick med den, ledde den, satt på sitsen och stod stilla och sådär.. Men sen när hon väl fattade grejen så var hon ju fast. Såhär liten var hon när hon fick sin första Puky!

Först hade hon en Puky LR M  för att sedan vid 3 år få en Puky LR XL. Bytet var verkligen helt rätt i tiden eftersom vi hade höjt upp hennes sits och styre på LR M så mycket som det gick. Hennes nya hade ju större hjul, så den åkte hon också snabbare med. Nu fyller hon ju 4 år nästa månad, och vi har börjat fundera på om vi skulle köpa en Puky trampcykel åt henne, då hon nu har så bra balans att hon först sparkar några steg och sen glider så långt hon bara kan.


Lo med KED- meggy K-star reflexhjälm och Gry med Puky-hjälm

Vi är så glada att vi inte började med stödhjul åt Lo utan valde balanscykel. Genom att vi gjorde det valet har hon nu inte den inbyggda falska säkerheten som stödhjul ger. Stödhjul hjälper inte utvecklingen av balanssinnet utan får mer barnet att tro att balansen inte behövs, utan de kan bara luta sig lite till så tar stödhjulet emot vilket ju i stort sätt hämmar barnets balans förmåga. Det känns bra att hon fått lära sig att hålla balansen i så tidig ålder, vi tror (vet) hon kommer ha stor nytta av det nu när hon ska lära sig cykla med trampor!

Hon har en begagnad trampcykel i garaget, som är för liten nu, men som hon övat på.. Men intresset finns inte riktigt där ännu då det ju går så lätt med balanscykeln. Men bara hon får en trampcykel som passar hennes storlek och ålder så tror jag nog det ska gå bättre. Nu gäller det bara att veta hur man ska sköta övergången! Det var lite lyckat att Eva och Tomas på Polkuped just idag, när vi funderade över dethär, svarade på ungefär just vår fundering på sin facebooksida:

FRÅGA: ”Vårt barn älskar sin Puky och vill inte lämna sin balanscykel för en trampcykel. Har ni några tips för hur man får barnet att vilja fortsätta med trampcykeln?”

 Vi brukar rekommendera att man ska öva trampandet med en 12-tummare. Låna av kompis, använd en gammal cykel ur förrådet eller kom över en billig begagnad. Ofta är en 12-tummare ingen långvarig cykelstorlek (ifall barnet inte är av minimått eller jättetidig att lära sig) och generellt rekommenderar vi att använda balanscykel tills barnet kan gå över till en 16- eller 18-tummare – det är mer ekonomiskt 👍🏻

 Fortsätt använda balanscykeln ändå. Den är bekant och trygg – det är inte trampcykeln och därför känns den främmande att testa. Men inbjud till att testa – ”först testar vi trampcykeln – sen får du ta balanscykeln”. Och varför inte torrträna? Lyft bakhjulet och låt barnet trampa i luften.

 Ha sadeln på lägsta sadelhöjd (eller i alla fall så att barnet har ordentligt böjda ben i marken), så att barnet kan sparka fart åt sig på samma sätt som med Pukyn. Vartefter färdigheterna utvecklas, kan man höja sitsen.

 Andra alternativ kan vara att använda cykeln som sparkbräda, d.v.s att barnet sätter ena foten på pedalen (vänster fot på vänster pedal) och sparkar med höger fot, för att bli bekant med den nya och större cykeln.

 Testa i svagt sluttande nedförsbacke (eller puffa fart) – då behöver inte barnet inte ens trampa, utan bara balansera på sin cykel – som det redan kan. Det är även helt okej att bromsa med fötterna – att trampbromsa lär de sig sedan snabbt när de väl är vän med sin cykel.

 Och så klart feedback – bara positiv, uppmuntrade, motiverande! ”Titta det där märket/stenen/trädet – dit försöker vi.”

Till slut, använd med glädje det barnet gillar. All rörelse är hemåt! Och all träning är bättre än ingen träning – även om det bara handlar om sekunder eller några minuter.

Med dessa tips i ryggsäcken tror jag nog att det blir en trampcykel-sommar för Lo, och jag tror att Gryni kommer susa ner för backarna med sin Puky LR M!

Ni med barn som haft balanscykel, hur gick övergången till trampcykel sen? ♥