Ett inlägg till dig med hyperemesis gravidarum

 

Fick en kommentar..

Är sängliggande med hyperemesis och hatar livet just nu. Allt är så mörkt. Sku du kunna skriva ett peppinlägg om att man faktiskt kommer sig igenom det och hur du psykiskt tagit igen dig efteråt?


För det första. Jag lider med dig. Jag gör verkligen det. HG är något som ingen, alltså INGEN kvinna ska behöva gå igenom. Men ändå finns vi, vi som är den där lilla drabbade procenten. Vi som har mer jävlaranamma i oss än någon annan. För att vi måste. För åt oss finns inga botemedel. Inget pepp. Inget ”det går över vid vecka 12”. För oss finns bara en sak; Och det är ljuset i tunneln. Målbilden. 

Och det kära du. Det är det jag vill att du ska fokusera på nu. Om du inte redan har en målbild så är det hög tid att fundera ut en. Min målbild var det som tog mig igenom mitt mörka helvete med HG. Varje gång jag grät och ville ta en kökskniv och skära ut moderkakan, fostret och allt fan jag hade i magen som orsakade mitt konstanta illamående, så fokuserade jag på min målbild. Bilden där jag lade ner min nyfödda på sängen för första gången. Då, då hade jag klarat mig och kommit ut på andra sidan. Och varje timme, varje dag, så tänkte jag på att jag tar mig närmare den bilden. En spya i taget.

När det är första barnet, då är det svårt att föreställa sig att det ens kan vara värt det. Såhär skrev jag i min dagbok:

”Idag har jag spytt ca 30 gånger. Och klockan är bara 2 på eftermiddagen. Varför fan utsätter jag mig själv för dethär? Det finns ännu tid för abort. DET KAN INTE VARA VÄRT DET!! Att må såhär ännu i 20 veckor!? Hur ska jag klara mig ur detta med förståndet i behåll? CARRO, kom ihåg en sak jävligt noga. Du ska aldrig mera bli gravid. ADOPTERA OM DU BLIR BABYSJUK! DU UTSÄTTER INT MIG FÖR DET HÄR EN GÅNG TILL DET SKA DU HA KLART FÖR DIG!”

Men se bara. 1 år och 5 månader senare var jag gravid igen. Planerat dessutom. För den här gången visste jag att det är värt det. 100 gånger om. För Lo skulle jag ha gjort om min HG graviditet 100 gånger. Hon var värt det. Och vetdu, det kommer ditt barn också vara. Det är så jävla svårt att tro det nu, jag vet, men jag lovar dig. När babyn är ute och du hittat tillbaka till dig själv kommer du inte ångra något. Du skulle göra det igen.

Du kommer att klara det här. Och du kommer vara så otroligt lycklig när babyn är på utsidan, inte bara för det självklara, babyn alltså, men också för att du varje dag får känna matlust och livsglädje igen.

Skit i alla råd om knäckibröd på sängkanten, papayakapslar och åksjukearmband. Fokusera på målbilden (och googla söta bilder på babysar på pinterest.) Lev i framtiden, skit i nuet. Fokusera framåt framåt framåt. Skriv dagbok.

Och om mitt psykiska mående efter graviditeten. Jag hade aldrig varit lyckligare, helt på riktigt. Att få må bra igen, njuta av bebisgos dagarna i ända. Veta att jag inte kommer behöva spy inom de närmaste minuterna.. Kunna få gäster utan att behöva säga att de måste gå hem pga att de luktar så jag börjar spy. Små små saker i vardagen som man inte tänker på annars, men som är så jävla stora när man lider av HG, att slippa sånt. Att bara få njuta av sin baby och må bra. Det blev inte bättre än så.

En stor kämparkram till dig. Du är en superwoman, du KOMMER att klara dig igenom dethär, och du kommer kanske att komma ut på andra sidan med dåligt hår och fula naglar (p.g.a. näringsbristen) men du kommer att överleva. Och det kommer vara värt det.


Gå med i facebookgruppen Hyperemesis gravidarum – Svenskfinland om du inte redan är det ♥

Under kategorin Downsides här på min blogg, samlade jag alla inlägg som jag skrev när jag mådde som sämst under tiden med Lo i magen. (Bilderna har fallit bort i bloggflytten men texten är ju det viktiga.) Så kika in där om du vill. Kanske skönt att läsa och känna igen sig. ♥

Här besannades min målbild. Just hemkomna från BB, och jag la varsamt ner henne på sängen och fällde tårar. Jag klarade det. Jag kom ut på andra sidan ♥

En tur till Charlies och snack om psykisk ohälsa

Igår skulle Lo och Robert till simhallen i Kokkola, så Gry och jag passade på att hälsa på Cindy, Anton och Charlie under tiden. Anton kokade mat så när de hade simmat klart kom de in och åt med oss. Till efterrätt fick vi passligt nog bröllopskaka eftersom deras vänner, som hade gift sig dagen innan, hade lite hemkörning av bröllopsmat som hade blivit över från festen.

Vi hann som vanligt prata om en massa, och kom även in på förlossningsdepression och depressioner överlag. Vi funderade länge på hur bra det är att det i vår generation är en förändrad, modernare och mer human syn på depression och psykisk ohälsa. Det är inget man behöver skämmas över, utan mer något som de flesta kommer i kontakt med någon gång under livets gång. För de som blev födda på 50-60-70 talet däremot, d.v.s. många av våra föräldrar, är psykisk ohälsa tabubelagt och något att skämmas över. Något man inte pratar om, något som inte ens finns. ”Var glad över det du har istället för att låtsas va deprimerad.” Det är bara de med svåra sjukdomar eller dödsfall i familjen som har ”rätt” till psykisk ohälsa. Och ve och fasa om någon har depression och släkten får reda på det!!

Vi konstaterade att vi är så glada över att vi ändå är de unga i denna generation, där folk är mer öppna, vågar vara sig själva, får stå för sina åsikter och inte behöver gömma sig och må dåligt ensamma med rädsla över var grannarna och släkten ska tycka.

Vikten av att lära barnen om rätten till deras egna kropp

Här om dagen så läste jag en tråd i en av de facebookgrupper jag är med i. I tråden pratades det om hur föräldrar är oroliga över att barnen ska utsättas för sexuella övergrepp. I tråden tipsade någon om en bok, som bland annat tar upp de faktum att det kan hända att vuxna gör saker man inte får, och rör på barnens kropp på olämpliga sätt, och hur barnet då ska agera och tänka. Jag, som ju sedan länge är livrädd för det här (min rädsla var ju utom kontroll när jag hade förlossningsdepression) har tänkt mycket på hur jag kan stärka Lo i vetskapen om att hennes kropp bara är hennes egen, ingen ska få röra henne mot hennes vilja eller på fel sätt, och vi har sedan länge infört ”stopp min kropp!” och det använder hon sig av ofta, vilket vi tycker är jättebra! (Då är det ju viktigt att alla vet att man slutar direkt ett barn säger det! Vare sig det bara handlar om att kittla, busa eller nått annat. Man slutar direkt.)

Så då tipset och de hyllande kommentarerna om Tryggboken kom i kommentarsfältet, om hur boken är ett jättebra verktyg för att ta upp sexuella övergrepp med sitt barn, så var jag inte sen med att klicka hem den från adlibris.

När boken kom, så var ju Lo direkt på hugget att läsa den. Hon älskar böcker – och speciellt nya. Jag kände mig först lite nervös eftersom jag bara hade läst korta recensioner om den och visste inte helt hur djupt den gick in på ämnet. ”Är hon för liten? Kanske vi borde vänta en stund ändå? Nog är det ju lite konstigt att prata med henne om dethär…” Såna tankar gick genom huvudet när jag läste infon åt föräldrar på första sidan.. Sen kom jag till detta:

OM du känner att det är svårt att berätta för ett barn att det finns vuxna som begår sexuella övergrepp mot barn är det inte alls konstigt. Men om du samtidigt vill lära barnet vad som är rätt och fel, kan du använda dig av Tryggboken. Verkligheten, i sagoform.

OM du tycker att det känns obekvämt, olämpligt eller onödigt att prata med ett barn om att vuxna ibland kan utsätta barn för saker som inte är okej, fundera istället på hur obehagligt det är för ett barn att inte säkert veta om det som hänt är rätt – eller fel.

OM du är rädd för att skrämma barnet, sätt det i perspektiv till att kanske just denna saga hjälper barnet att senare ta sig ut ur en situation som skulle kunna vara farlig. Innan det riktigt skrämmande inträffar.

OM du är rädd att bidra till att en vuxen anklagas felaktigt för att ha utsatt ett barn för övergrepp, fundera på hur viktigt det är för dig att barnet du läser för vågar berätta för dig OM något faktiskt har hänt. Även om det skulle vara en mamma eller pappa som anklagas.

Vad väljer du?


Så, jag tog ett djupt andetag och vi började läsa. Först läste vi den en gång. Och det var ganska svårt. För den tar ju upp det värsta som finns enligt mig. Men sen ville Lo läsa den en gång till, och sen en gång till. Och för varje gång vi läste den började det kännas mer och mer varmt i mitt hjärta. Så otroligt skönt att vi kunde tala om rätten till hennes egna kropp på ett pedagogiskt och lättsamt sätt. Boken handlar rätt och slätt om något som ju ska vara självklart: barns rätt att sätta gränser och rätten att få säga nej till eventuella oönskade beröringar av sin egen kropp. Jag rekommenderar denna bok åt ALLA föräldrar, läs den och diskutera med ert barn, och ge på så sätt ert barn verktyg för hur de ska agera och tänka ifall det, Gud förbjude, nångång skulle behövas. ♥ (Boken rekommenderas från minst 3 år men har ingen högre gräns utan passar alla åldrar.)

Här, på Tryggboken.se kan du läsa boken. Om du har en Ipad går det bra att läsa boken därifrån med barnet. Annars kan du beställa den här på adlibris.

Janinas möhippa!

Jaa-a vad ska jag säga annat än att bloggen har fått stå tom i flera dagar, men av en helt bra orsak. Jag har nämligen haft fullt upp med att förbereda inför Janinas möhippa som ägde rum i lördags. Varje ledig stund har jag suttit och pysslat ett kompendie som hon sen hade med sig under dagen. Janina var utklädd och sminkad till hennes tonårsidol Avril Lavinge, och vi andra hade svarta byxor, vit tröja + svart slips. Det blev en superlycka dag med massa roliga minnen att sätta i hjärteasken. Jag kom hem 1 på natten och Robert och Gry hade det gått så bra för. Jag hade såklart varit orolig helt i onödan. Robert nattade henne även dagen innan, så han hade vanan inne sen på lördagen.

Tänkte visa massa bilder men kom på att jag har filmat mest, så en film lär ni få se i något skede istället för 100 bilder nu. Kan visa några sidor ur kompendiet istället! Kan rekommendera att göra ett kompendie med ledtrådar, uppdrag och annat kul åt den blivande bruden, det är ju både kul under dagen och sen är det ju ett roligt minne att spara.

Dagen såg ut som följer: På morgonen mötte jag upp Sara-Li i ”Årvas”. Vi smög bakvägen upp till Janinas hus. Vi tänkte liksom storma huset, men, dörren var ju såklart låst. Först knackade vi ganska lugnt – inget svar. Sen började vi bankka lite hårdare – inget svar. Tillslut blev vi helt crazy och skrek JANINAAA MÖÖÖÖHIIPPPAAA ÖPPNAAAA! Och bankkar och slår.

Dörren öppnas sakta:
Nicolina: Ja? Är det tjuvar?
Jag: Hej Nicolina! Det är jag Carro och Sara-Li. Är din mamma hemma? 
Nicolina: Jo, men hon sover
Jag: Okej, men får vi komma in?
Nicolina: Hmm nej
Jag: Men vi tänkte ta med din mamma? Vi ska överraska henne
Nicolina: Hmmm nä men jag har inga kläder
Jag: Ja men det gör inget, du kan klä på dig. Får vi komma in? 
Nicolina: Nej jag tror inte det
Jag: Hmm men snälla? 
Nicolina: Är det en sånhär…. svensexa? 

(*) Tillslut blev vi insläppta och rev upp Janina ur sängen. Vi fraktade henne till Vasa där vi mötte upp de andra som väntade vid brunchen. Vi åt och Janina förvandlades till Avril.. Sen bar det av till ZIP park – och hur kul var nu inte det!? Har helt absinens och vill dit pånytt haha. Vi hade bokat både äventyrsbana + 5 kamp, men tyvärr så spöregnade det sen när det närmade sig 5-kamp så vi fick skippa det. Och som tur var fick vi utan problem pengarna tillbaka! Superbra!

Sen åkte vi till Janinas syrra och ställde oss lite (och jag pumpade ur mina DOlly Partons). Sen var det middag på Faros som gällde. Efter det var vi lagom trötta men efter lite chill så var vi snart på hugget igen. Då följde Ladies night hos Josefines. Och det var så himla kul och avslappnat! När mörkret smög sig på spådde vi oss. Och jaa, herregud. Vad ska man säga om det. Jag är ju så skeptisk till allt såntdär men nästan så jag får kasta in handuken nu och vika mig för andevärlden, haha.

Hur som haver så var det en så rolig dag, och bara det att få spendera den med Janina och veta att hon hade minst lika kul gjorde ju det hela så himla lyckat! TACK till alla medverkande. ♥


*Är väldigt glad att vi skippade idén om att 3 hunkar skulle hämta Janina. Kan gissa att de INTE skulle ha blivit insläppta av Nicolina, hahaha!