När man måste vakna upp lite

Att laga mat med barnen närvarande är ju alltid en fin tanke, lite mer kaOsartat sen när man väl är igång.. I förmiddags gjorde jag och Gry potatis och köttbullar. Varje potatis har ett bitmärke eller två, och köttbullssmeten hamnade på en del andra ställen än i stekpannan.. Men nog är det roligt ändå, om än lite mer energikrävande än då man gör mat själv. Dock tror jag stenhårt på att det är bra för barnen att få vara med vid matlagningen, både för att lära sig och för att maten eventuellt ska smaka bättre då de vet att de var med och gjorde den.. (Kan också smaka sämre om de råkat hälla i för mycket salt eller peppar, hehe.)

Robert tog barnen under den användbara armen och styrde kosan till butiken för veckohandling just, så att jag skulle få jobba ostört här hemma. Vi pratade länge igår om hur jag ibland kan tycka att mitt arbete med bloggen, some, mejlen, samarbeten osv inte prioriteras så högt här hemma. Varken av mig eller honom. Trots att jag vill ha det som en hög prioritet. För min blogg och arbetet kring den.

Hittills har det mest varit så att jag gör det när jag hinner, eller när barnen somnat för natten. Vilket leder till att jag sitter uppe allt för länge. Och ofta när jag tycker att jag hinner under dagen så kommer ändå nått av barnen och vill ha min uppmärksamhet. (Detta alltså när Robert är hemma och leker med dem, jag bloggar inte när jag är ensam med barnen.) Och det är inte alltid så kul att säga ”jojo mamma kommer strax jag ska bara…”

Så istället försöker vi från och med nu att Robert och barnen går ut, och jag får sitta här inne och planera och göra det jag ska, eller att jag går ner i kontoret i källaren och pynjar på där. Allt för att det inte ska bli den där situationen när barnen blir frustrerade och gnäller att jag ska vara med, och jag sitter och får skuldkänslor och inget arbete blir gjort..

En annan sak vi kom överens om igår är att vi måste sätta bort våra telefoner när barnen är med. Har blivit allt för mycket pill på mobilerna den senaste tiden! Speciellt när jag tar upp och börjar svara på mejl, godkänna kommentarer osv osv.. Och Robert som .. gör sitt. Vet ej vad han gör, haha. Nä, men det känns skönt ändå att ta en paus tillsammans, ”vakna upp” inse sina brister och tänka; Hur kan vi bli mer närvarande föräldrar? Och sen sätta riktlinjer och följa dem.

De två riktlinjerna vi gjorde igår var
1. Aldrig någon telefon med vid frukost, lunch, mellis, middag, kvällsmat
2. Aldrig en telefon mellan en själv och barnet

Jag tänker att sålänge man ändå ser till barnens bästa och märker när något kunde göras annorlunda och arbetar för att ändra sig, så är man på väg åt rätt håll i sitt föräldraskap. ♥

Hur har ni det med telefonerna hemma? Har ni med er telefonerna när ni umgås med barnen? Eller ligger telefonen mest på bänken? OBS. Dömer ingen i denna fråga, alla gör exakt som de vill, och jag erkände ju själv just att det blivit way to much av telefoner här den senaste tiden, men nu blir det ändring på det!

Den stora dusch-gallupen

Jag slötittade på tv häromdagen (jepp sånt händer när Lo är i dagis, att jag får bestämma program på tv alltså) och där pratade de om huruvida folk duschar på morgonen eller på kvällen. För mig ändrade det här direkt jag blev mamma skulle jag vilja påstå. Förr, nu pratar vi högstadiet och gymnasiet, duschade jag alltid på morgonen. Och det i stort sätt varje dag.

Nu duschar jag uteslutande alltid på kvällen när barnen är i säng. Dock är jag helt paranoid och stänger av vattnet stup i kvarten eftersom jag är säker på att jag hörde någon som grät.. Inte bara en gång jag sprungit naken och blöt in i sovrummet för att hitta en sovande baby i sängen. Hoppar tillbaka in i duschen för att i nästa sekund stänga av vattnet and like MEN NU GRÅTER HON NOG.

Ok det där var ett sidospår. Men jo, förr duschade jag varje dag, nu duschar jag bara varannan eller var tredje dag (om jag tränat är det ju annorlunda dock.) Och när jag duschar så tvättar jag alltid håret..


Duschar ni på morgonen eller på kvällen? Varför? Och så kan jag ju sticka in en följdfråga: Hur ofta tvättar ni håret?


Bildkälla

Jag dör av nyfikenhet på era svar. Förresten minns ni mitt inlägg ”Det hemliga badrumsskåpet” om att kolla i andras badrumsskåp? Jag kom att tänka på det inlägget här om dagen när vi hade gäster och jag visste att vårt badrumsskåp var kaOs. Att jag hoppades att gästerna inte var såna som kollade i andras skåp.. För sen jag skrev det inlägget och läste de cirka 50 kommentarerna så har jag nog fått inse att det är vanligare än man tror med såna som gör det.. Men ni gör väl inte det? Kollar i andras toalettskåp? Säg att ni inte gör det!!

Push-present, vad är det?

En trend som ju bara blivit större och större är detta med att pappan ger den nyblivna mamman en push-present efter förlossningen. Länge har papporna säkert gett blommor eller choklad åt den nyförlösta mamman, utan att kalla det något speciellt.. Men nu har det alltså ett namn, som allt annat i vår moderna värld, hehe. När jag hade fött Lo fick jag en push-present, nämligen en Suunto ambit pulsklocka. När jag hade fött Gry fick jag en muminmugg och blommor!

Här kommer en lista över 5 saker jag kan tänka mig att få i push-present om jag nångång råkar föda pånytt.. 

1. Frissatid.
Efter graviditet och förlossning så sitter det alltid bra med lite omvårdnad av håret.
2. Smycken.
Ett smycke som man alltid har kvar och minns som ett minne från förlossningen.
3. En bil.
För ja, en bil vill man ju alltid ha. Haha nää skämta bara! Men visste ni att just bilar är vanligt som push-present i USA?
4. Muminmugg.
Ja, jag tar gärna en till muminmugg. Det går liksom aldrig fel när man ger mig en muminmugg. (Robert bara oken köp ett smycke för 1000€ eller en muminmugg? Hmmmm…)
5. Tänkte skriva massage-tid
Men nja, jag tror inte jag skulle kunna ligga och njuta av en massage och veta att babyn är där hemma och eventuellt gråter efter bröstet. Alternativet skulle ju vara att ta med babyn men hehe, hur avslappnande är det?

3 saker man kanske inte vill ha i push-present

1. Ett träningskort
Ja, om Robert skulle komma hem med ett träningskort åt mig som push-present så skulle han nog få en push mellan benen. När man är nyförlöst och ligger och läker bröstmjölk i soffan så är nog träning det sista man tänker på!

2. En svintight klänning eller små jeans
Nej, det är bara fel att ge bort kläder som sitter åt. Många känner sig svullna i veckor eller till och med månader efter att bebisen är född.

3. Något ätbart
Även om tårta är gott vill man gärna ha en present som består i alla fall några år.


Har ni fått push-present efter förlossningen? Eller är det inte riktigt etablerat här ännu? Jag menar, man har ju absolut inte massa annat att sätta pengarna på som nyblivna föräldrar, så en extra grej är ju inga problem (ironisk.) Hehe.

 

Saker andra gör som provocerar mig

Betti skrev ett inspirerande inlägg ”saker andra gör som provocerar mig” och jag tänkte att jag ska skriva ett likadant, för provocerande saker människor gör, ja det finns det ju gott om.. Förutom att jag håller med henne i varje punkt så kan jag även tillägga dessa..

1. Föräldrar som påstår att de som inte har barn ”inte vet hur det är att vara trött, egentligen” Och varför skulle de inte kunna veta det? Det finns annat här i livet som kan hålla en vaken om nätterna än barn vet ni, och det finns också annat som gör att tålamodet och orken tar slut dagtid, än barn. Tycker överlag alla dessa kommentarer om att ”vänta bara tills du får barn, då..” är så onödiga. Som att de förminskar barnlösas problem. Det värsta i kråksången är ju då att man aldrig vet om personen framför en ens vill ha barn, eller eventuellt önskar ett barn mer än något annat.

2. Personer som inte kan svara vid tilltal utan istället endera mumlar något eller ignorerar en. Detta kan göra mig pissigt förbannad. OBS. Inte när barnen gör det såklart. Men vuxna individer som gör det. Det provocerar mig något enormt även när jag inte ens är inblandad i diskussionen utan står bredvid och ser det hända. Inte bara en gång jag har tagit mig friheten till att med höjd röst säga ”hörde du inte vad hen sa eller?”

3. Människor som inte vågar ha en egen åsikt utan vänder kappan efter vinden. I ena stunden pratar de gott om någon eller något, för att i nästa stund prata skit så munnen glöder, bara för att sällskapet är ett annat. Eller den klassiska ”ja, eller nä, eller alltså vad tycker du?” Nej, skaffa dig en egen åsikt och strunta i vad andra tycker.

4. Folk som tror på allt som står på nätet, och tror att vissa bloggar är en allsmäktig lärobok som man måste gå efter till punkt och pricka. Läs punkt 3.

5. Abortmotståndare (Bestäm gärna över dig själv och din egen kropp, men du kan inte tro att du får bestämma över andra.)

6. Religiösa som kommer och knackar på dörren till ens hem och vill berätta om Jesus eller någon annan. Okej om de vill skicka ett brev, men att komma, som främling, på någon annans trappa för att förklara hur fel man har i sin egen tro och att deras tro är den enda rätta och fråga massa flummiga frågor. Nej nej och åter nej.

7. Folk som är livrädda att lära sig något nytt och håller fast vid allt det gamla och jåmar om att ”det var bättre förr”. Nej allt var inte bättre förr, och om du skulle vara lite mer openminded så skulle du nog märka det du också.

8. De som inte förstår vad hen betyder och provoceras av det. Ja, jag provoceras av att de provoceras, hehe. Rätt och slätt de som tror att ordet hen har kommit till för att vi ska sudda ut begreppen pojke och flicka, och säger ”min son är en pojke inte en höna!!” Suck. Från wikipedia: Hen är ett svenskt könsneutralt personligt pronomen som används på samma sätt som orden han och hon. Ordet kan användas då könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras.

I could go on.. Men kanske jag slutar här så att inte någon blir provocerad av hurudana personer jag blir provocerad av.. 😉 

Ps. Märker ju nu att jag har skrivit i ”personer som…” form. Då jag egentligen menar de där enskilda sakerna de gör/uttalar sig om. Såklart tycker jag inte hela individen är provocerande bara för att hen t.ex. inte vill förstå innebörden av ordet hen.

 

När hjärtat värker

Nyss hemkommen från jobbet, och Gry sover!? Vad ska jag ens göra med all min tid nu på kvällskvisten, då jag annars ligger och ammar? Well.. Jag vet nog exakt vad jag ska göra. Nämligen kolla in vilken tapet vi ska sätta i hallen! Ja ni hörde rätt, renoveringsfreaket Carro ska tapetsera – igen. Det är ju bara 2 år sen vi tapetserade hallen så att det börjar ju vara dags *Ironisk* Nä, men jag tycker att folk tapetserar om allt för sällan. Det är ju så lätt, och gör ju så stor skillnad. Så är man trött på en tapet, ja då tycker jag man ska byta om man har möjlighet.

Hallen kommer under våren få sig en riktig makeover. Vi ska bygga en platsbyggd bänk/förvaring/hylla längs med fönsterväggen och vi ska måla om, och ja uppenbarligen också tapetsera om. En platsbyggd grej i pärlspont var planerad redan från första början men den har vi inte kommit till ännu.. Men nu så. På samma gång ska vi ta ett ryck och göra klart gästwcn också. Den lämnade ofärdig efter att wc inredningen blev vattenskadad och vi inte fick tillbaka något på försäkringen, motivationen att göra den klar sjönk i botten ska jag säga er.. Wc inredning från Svedbergs är ju inte direkt det billigaste.. Men men det är sådär. Nå, mer om detta senare!

Nå, annars då! Känner verkligen att det var skönt att återvända till jobbet. Efter att ha varit hemma 24/7 med barnen sen nyårsdagen så kan jag väl säga som så att mitt tålamod har runnit ut på kanten av bristningsgränsen. Mår riktigt skit över att jag har varit sur och tvär åt Lo idag. Har förväntat mig alldeles för mycket av henne, hon är ju bara 3 år. Så mycket onödigt gnäll jag skulle ha kunnat lämna bort..

Fast då igen kan jag ju inte vara för hård åt mig själv. Vi har ju nog haft övervägande mysiga stunder idag, men likväl ska jag bara ta fasta på den där situationen då hon inte kunde sitta stilla på stolen och äta sin mat, eller då vi skulle komma oss ut och hon väl inte tyckte att det var lika brått som jag uppenbarligen tyckte eftersom att Gry var färdigt påklädd och fick varmt.. Eller då hon höll fast sin syster och vägrade släppa trots att Gryni sa till… Då, i de stunderna har mitt tålamod liksom inte räckt till idag. Och nu mår jag skit över det. Ett förlåt till henne betyder inte så mycket för mig då, när mitt hjärta ändå värker av skuld. Men desto mer hoppas jag det betyder för henne. Det är så oerhört viktigt det där, att kunna erkänna när man brustit i sitt föräldraskap och be om förlåtelse.

Men, imorgon och alla andra kommande dagar ska jag vara en bättre mamma med mer tålamod. Det har jag bestämt.

Lillstinan min. Så bestämd och förståndig. Precis som din mor, och fin far.

 

 

Tisdagsfunderingar

Denna dag började rent ut sagt piss om jag får använda ren svenska. Vaknade inatt av Lo som grät av hosta och feber. Tjohoo! Detta tar väl aldrig slut. Men men, man får göra det bästa av situationen. Jag ordnade upptäcktsfärd för mig och Lo, där vi först gick runt med en påse och samlade skräp, sen gick vi runt med en korg och samlade leksaker och till sist gick vi runt och samlade upp kläder. Vips så såg det ganska städat ut här! (Blir så stressad då det är råddigt.. ) I slutet av färden hittade vi en stor låda fylld med pussel. Gry somnade lagom tills kaffekokaren hade puttrat klart, så jag och Lo fick sitta riktigt på tumis och pussla.. Härligt.

Sen lade vi på en ljudbok och bäddade åt henne på golvet. När man har feber får man ju vila lite var man vill tycker vi! Så där ligger hon nu och lyssnar på Pippi och jag passar på att blogga och svara på mejl. För 3 timmar sen trodde jag att jag skulle slita håret av  mig, nu känner jag mig harmonisk och lugn. Tänk så snabbt det kan vända..

Förut, när jag inte hade börjat jobba ännu och bara var mammaledig, var det ju ”lätt” att vara sjuk. Då var man liksom sjuk och sen fortsatte man som vanligt. Nu har jag ju varit tvungen att sjukskriva mig. Känns så himla dåligt att sjukskriva sig! Varför är det alltid så? Är man sjuk så är man ju, men likväl gnager samvetet..  Minns när jag jobbade på Vasa centralsjukhus och hade angina 7 gånger i året, då var jag ju sjuk heeela tiden och hade alltid ångest när jag skulle ringa och sjukanmäla mig. Kanske är det därför jag tycker det är så jobbigt? Trots att arbetsplatsen nog alltid förstod och inte var det nått mer med det, men ändå känns det ju dåligt att vara tvungen att lämna hemma när folk räknade med mig. Sen jag opererade bort tonsillerna 2013 så har jag bara haft sjuk hals några gånger, och det blir aldrig riktigt paha. Så den operationen var nog det bästa jag nånsin gjort även fast återhämtningen var något av det värsta jag varit med om!

Nåväl, nu får det iaf vara färdigt med sjukdomar för min del har jag bestämt, så imorgon far jag nog till jobbet (och kopplar av från att ha umgåtts med barnen 24/7 sen nyår haha.)

Nu ska jag krypa ner med Lo och lyssna om då Pippi gick på cirkus.. Hoppas ni har en skön tisdag ♥