Avslappnad stämning och bröllopsklänning

Fick två frågor under inlägget med vår bröllopsfilm 

1. Var det svårt att vara avslappnad fast ni visste att hon filmade?
Egentligen visste vi inte när hon fotograferade och när hon filmade. Man kan ju tänka att det kan vara lite obekvämt att ha med sig en fotograf hack i häl under en så stor dag som ens bröllopsdag, men eftersom vi känner Rebecka från förr så kändes det inte alls nervös eller spänt på nått sätt.. Visst kanske jag i nån stund märkte att ok nu tar hon en bild på mig nu måste jag försöka se glad ut, men nja vartefter dagen gick så glömde vi helt bort att hon ens var med. Hon höll sig bakom oss och inte alls ”i vägen”. Vid Pörkenäs sedan så var det som om hon inte alls var där. Det var bara Robert och jag, och vår alldeles egna stund där på klipporna.. Var så otroligt fint.

2. Varifrån är din underbara klänning? 
Den beställde jag från Boost.com men såg dock att den inte finns där längre.. Men den är av märket Cream och modellen heter Azedine dress! Direkt jag såg den visste jag att that is the one for me.

Bröllopsfrågor

Alltså så otroligt fint! vi skulle också vilja gifta oss litet och enkelt, och så skönt att man faktiskt kan ha ett dröm bröllop som inte tar ett år aty planera! Vi tål inte stress. Var ni här i Jakobstads magistrat och veg er? Åå ni är så fina! Så vackra bilder! Ja vill gärna sr 700 bilder å bli inspererad! GRATTIS! <3

SVAR: Tack! Ja, jag tycker man ska ha det precis så som man själv vill. Nu för tiden har det blivit så stort fokus på gästerna, nästan så man har sitt bröllop för gästerna och inte för en själva, vilket ju är jättesynd på ett sätt! Var så skönt att inte behöva stressa alls, och helt enkelt ha det helt på vårt sätt.

Jag hade tänkt innan att jag vill att dagen blir indelad i 4 delar: 1a delen när vi ställer oss inför vigseln och middagen. Dvs. smink, hår, påklädning.. Vi var hemma hos oss och min syster fixade mitt hår och mitt smink, vi klädde på barnen och och själva.. Sen åkte R för att hämta brudbuketten och när han hade gjort det möttes vi upp på en romantisk plats jag hade sett ut före, där vi hade first look. R hade inte sett min klänning alls innan, så det blev en jättefin stund ♥ 2a delen vigsel+middag, 3e delen Vi ensamma på en klippa i solnedgången för att ta porträtt foton och bara njuta av varandras sällskap.. Och 4e delen hemma med champagne, nått gott och bara vi efter att vi nattat barnen. Sista delen föll dock bort på ett sätt eftersom Gry var vaken till halv 1 hehehe. Nå, hursom, så blev dagen helt perfekt!

Vi veg oss vid magistraten i Jakobstad jo, det var en skild vigselsal som var riktigt vacker. Vigseln gick snabbt och var jättefin. Min syster sa efteråt ”tack för att vi inte behövde sitta en timme i kyrkan!” Haha. Jaa, jag kommer inte kunna hålla mig från att visa upp alla bilder så räkna med det!

Stort grattis. Det enda jag om atttänka på var att Hade alla era närmaste möjlighet att på kort varsel vara med dvs ingen var bortrest eller dylikt av dem ni önskade att skulle vara med på er Stora dag.

SVAR: Tack! Alla förutom två svågrar hade möjlighet att vara med, så ganska bra ändå! Skulle varit mer synd om nått syskon inte skulle ha kunnat vara med dock. Men som tur hade alla möjlighet! (Min syster i Sverige meddelade vi ganska långt innan så hon skulle hinna boka flyg.)

Ååh, vad ljuvligt ❤❤ Ni gjorde så rätt!! själv smet vi ner till Italien och gifte oss där i ett rådhus. Enda vi bjöd med var sonen . vi hade okända italienare som vittnen. Men vilken stämning. Folk kom fram och grattade. Visst var det några hemma som kanske blev besvikna, men va fan, det är ju ens stora dag och man gifter sig för sin egen skull och inte för släkt och vänner. Man ska göra precis som man vill. Grattis till Er!!! ❤

SVAR: Åh va härligt. Så romantiskt och helt på ert sätt ♥ Jag tycker själv det är väldigt löjligt när andra ska bli besvikna över andra människors sätt att göra val, vad det än handlar om i livet. T.ex. ”Nej int ska ni skaffa nå flera barn nu så här tätt inpå första” Vad har någon annan med det att göra? ”Neee int ska ni gifta er i nått annat land, då kan vi ju inte vara med buuhuu.” Jaha men nu handlar det inte om ditt liv här så aaaattt. Nej, det bästa sättet är ens eget! Go you!

Alltså jag kan int vänta tills Rebecka skickar länken
till webgalleriet med våra bröllopsfoton!

Att inte få svar

(Denna fråga har att göra med vad jag berättade om i vårt poddavsnitt Babybubblan är inte bara rosa som du kan lyssna på HÄR!)

Fråga: Åh så superintressant podd fast jag själv inte har barn ännu!

Med tanke på traumat efter förlossningen med Lo undrar jag om du nånsin fått chanschabearbetaen bearbeta det med personalen som var där och om de kunnat förklara och motivera sina val för varför Lo inte fick vara hos er? Lite lika som Rebecka berättade att hon fick gå igenom sin första förlossning med sin barnmorska efteråt…

Hej!

Jo, efter förlossningen, före hemgången så kom ju barnmorskan och en läkare in och skulle prata igenom förlossningen. Och då var jag ju bara så glad över att få ha Lo hos mig så jag var bara glad och nöjd över hur allt hade gått. Visste inte ens då ännu att jag skulle komma att reagera så starkt som jag gjort på att vi inte fick vara tillsammans efter snittet.

Men jag har tagit mig chansen nu efteråt. På efterkontrollen bad jag om att få fara och prata igenom förlossningen igen, och jag var till BB och pratade igenom, men dom kunde inte svara på varför hon inte fick vara hos mig. De skulle höra av sig men de har inte hört av sig. Tiden gick och vi hade ju fullt upp med allt så jag tänkte inte så mycket på det nåmera.

Men så under graviditeten med Gry så kom ju hemska känslor och rädslor ang detta upp igen, så jag fixade via rdg så jag fick fara till Kokkola och tala om förra förlossningen och om kommande förlossningen, och om vad som var orsaken till att jag inte fick Lo hos mig efter förlossningen. Läkaren jag talade med då försökte kolla i datorn, men hittade inget om det där. Fanns inget i Los journal som tydde på att hon skulle ha behövt vara på barnavdelningen så länge som hon var. Jag frågade ifall hon kan kolla om det står nått i min journal men hon menade att hon inte hade tillgång till den.. Så frågade jag att hur ska jag få reda på varför hon inte fick vara hos mig efter förlossningen, eftersom att det lämnat som ett trauma och för att jag ska känna mig bekväm med att föda vid Kokkola igen så måste jag få veta varför det gick som det gick. Då sa hon: Du kan fråga sen vid förlossningen så kan dom kolla upp det där. Jag bara: Vid förlossningen, alltså när jag ska föda mitt barn som jag har i magen? – Ja. Nått mer du undrar över? 

Där och då bestämde jag mig för att föda i Vasa. 

Så ja, jag har försökt få reda på varför, men jag vet ännu idag inte varför hon låg på barnavdelningen och blev matad med ersättning. Jag skulle ju såklart inte ha lika stort trauma av detta om det skulle varit så att hon behövde hjälp med andningen länge, eller vad som helst. Men eftersom att de bara hade hjälpt henne med andningen i 5 minuter och sen fört henne till barnavdelningen, klätt på henne, matat henne och sen bara haft henne att ligga där ensam trots att jag låg och väntade på att få upp henne på bröstet för första gången en våning upp, nej alltså bara nej. Sen att INGEN kan svara på varför det blev som det blev, nej alltså förtroendet fanns bara inte längre., och det är så synd.

Dagens fråga.. Skola in 3-åring på dagis

Anonym frågade..
Kan du berätta om hur det är att skola in en 3-åring på dagis? Hade tänkt skola in min 2,3-åring nu men efter några dagar på dagiset kände jag att gruppen (och personalens metoder och värderingar) var helt fel och att hon nog inte missar något av att inte vara på dagis förrän i höst då hon fyller 3 (och hemvårdsstödet slutar). Då kan vi dessutom välja ett annat dagis för 3-5 åringar. Känner du lika? Att man inte missar något alltså? Vi går på öppet dagis så jämnåriga träffar hon varje vecka och sånger lär hon sig och böcker läses och vi är ute i naturen osv…

Hej! Kan väl inte berätta hur det överlag är att skola in en 3-åring på dagis, men kan ju berätta om hur det var att skola in vår 3-åring på dagis.. Vi hade länge förberett henne (ca. 1 månad innan) att hon nu ska få börja i dagis. Vi var ofta och lekte till dagisets gård på kvällarna och kukkade in genom fönstret och funderade vad man riktigt ser ut att kunna göra där?

När Lo var 2,3 år så kände jag lika som dig, att hon inte missar något när hon inte är i dagis. Och så var det också då! Vi umgicks med vänner nästan varje dag, pysslade, lekte, läste.. Men sen när hon började närma sig 3 år (då hon var ca 2 år och 10-11 månader) då började jag märka att den stimulans hon fick här hemma inte var riktigt tillräcklig varje dag. Jag som mamma kände att jag inte riktigt räckte till från morgon till kväll, med en baby och en 2 åring som ville utforska allt, fråga om allt, leka, busa, se på tv, vara ute.. Då började nog tanken om dagis gro för mig, på så vis att jag tänkte att hon verkligen kunde få något ut av att vara på dagis, mer än vad hon får ut av att vara hemma 8-12 precis varje dag i veckan.

Och jag hade nog så rätt! En vanlig dag här hemma mellan 07.30-12 så hinner vi äta frukost, se på tv, vara ute en stund eventuellt leka med kompisar, och sen börjar jag med lunchen. I dagis hinner hon under den tiden pyssla, leka med kompisar, sjunga, ha samling, vara ute, gympa, äta lunch.. Ja så mycket mer än vad vi hinner med här hemma.

Lo började i dagis när hon var 3 år och 7 månader så nu idag har hon ju gått i dagis i 1/2 år. Nu i efterhand så kan jag nog känna att hon absolut skulle ha kunnat börja tidigare, t.ex. strax efter 3 års dagen. Och det var också tills hösten efter 3 års dagen i juni som vi hade ansökt om dagis åt henne, men vi fick varken svar på mejl eller telefon när vi försökte ringa till dem vid staden som ordnade dagisplatser.. Vi fick inget beslut om dagvårdsplats alls under hösten. Så efter påtryckningar från oss under vintern så blev det att hon började 2 januari. Riktigt bra tid åldersmässigt men hon skulle nog ha varit redo att börja tidigare.

Nu sen hon började så har hon varit i dagis 3 dagar i veckan, klockan 07.30 -12.15. Har varit så smidigt när Robert har fört henne på morgonen och jag sen hämtat henne vid lunchtid. På Los utvecklingssamtal som vi hade strax innan hon fick sommarlov så tog vi dock upp vad dagispersonalen tycker, om de tror att hon skulle vara redo/tycka om att få vara lite fler timmar i veckan. Och de tyckte dom att hon absolut säkert skulle tycka om eftersom att hon trivs så bra på dagis. Och det säger hon ju nog själv också, att hon vill vara på dagis varje dag, eller stanna på vilan med de andra barnen. Så till hösten kommer vi öka på hennes timmar från 14h/vecka till 20h/vecka. Kanske utnyttjar vi inte alla timmar varje vecka, men de finns iaf till förfogande. Känns bra att hon fick en mjukstart i dagis med korta dagar, och att vi nu kan öka på och kan göra det för att det är hon som vill vara i dagis mera.

Ang. Grys dagisstart så tror jag nog att vi kommer sätta henne i dagis från och med januari 2019, då är hon 2,5 år, och då får hon ha lika korta dagar som Lo hade i början, så att hon också får en mjukstart. Eller ja, bara om hon får plats i samma dagis som Lo, annars får hon nog vara hemma tills hon är 3 hon också.

Hoppas dagisstarten känns bättre för er nästa gång ni prövar! Och så tur att du kunde välja att ha hem henne längre och inte var tvungen att föra dit henne trots att magkänslan sa nej! 

Jag berättar om dykmetoden

Hej Carro, jag ska få en liten tjej i oktober och funderar på om du kunde berätta mer om dymetoden och vilka resurser du använde? (Har du några böcker du rekommenderar om graviditet och tiden efteråt och hur förberedde ni er på att få barn?*) Jag har tänkt föda vaginalt och är på jakt efter alla möjliga tips på hur man kan handskas med smärtan och hur vi kan förbereda oss för vårt första barn 🙂 tusen tack.

Hej Annika!

Javisst kan jag berätta om dykmetoden, mer än gärna. Allt för att få fler att upptäcka detta sätt att ta sig igenom förlossningen. Det är ju med dykmetoden, som med allt annat: Det passar inte för alla. Men med andningsövningar och mentalträning inför förlossningen, och det faktum att man bestämt sig för att pröva den, tror jag underlättar enormt sen då det är dags.

Jag hade övat andningen + avslappning varje dag sen vecka 37 ungefär, och exra mycket när jag hade förvärkar. Jag brukade göra det innan jag skulle sova. Lägga mig bekvämt i sängen, och andas iiiiiiin och andas uuuuut. Och försöka uppnå total avslappning i anstiktet och resten av kroppen. På profylaxkursen så lär de ju ut att man ska andas djuuuupa andetag mellan värkarna iiiiin uuuuuuut iiiiiiin uuuuuuut, men att under värkarna ska man andas in ut in ut in ut in ut. Så är det inte då man kör dykmetoden, utan då gör man lugna djupa andetag genom hela värkarbetet. Nåväl, tillbaka till början.

Varifrån kommer dykmetoden?

”Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.” Källa

Vad är dykmetoden? Och vad går den ut på?

Kort och gott skulle jag förklara dykmetoden som att du inte låter smärtan bestämma över kroppen. Utan du själv är den som har kontrollen och bestämmer, och smärtan är något som rinner genom din kropp – in genom huvudet och ut genom tårna. Och samtidigt som smärtan rinner genom kroppen ska du vara totalt avslappnad, andas djupt och välkomna den, smärtan alltså.

Men varför skulle du vilja välkomna smärta undrar du då? – Jo för om du försöker spjärna emot smärtan, spänna dig, rynka ihop ansiktet, knyta händerna runt någonting, bita ihop tänderna – då har smärtan svårare att komma igenom din kropp och den jobbar dubbelt hårdare = Det tar dubbelt så ont.

Välkomna varje värk

När du utövar dykmetoden slappnar du helt enkelt av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, inget skrik – du bara passivt observerar det som pågår i kroppen – och låter det ske. Du ska fokusera på en värk i taget och bara slappna av. En tanke som gjorde det lättare för mig att hålla kontrollen och vara avslappnad, vad att varje värk tog mig närmare Gry, för att det ”var hon” som orsakade värkarna, för att ta sig ut ur min livmoder och upp i min famn. Och varje gång jag spjärnar emot en värk så gjorde jag det svårare för henne att ta sig ut.

Så gick det för mig

Under hela dagen hade jag haft oregelbundna svaga värkar. Jag minns att vi var ute och promenerade runt klockan 18 på kvällen och gick in via mammas. Jag kom in i köket och sa åt mamma att jag har nån konstig smärta som kommer och går varannan till varje timme ungefär. Mamma sa då ”det låter nog som om det snart kommer igång då”. Jag som ännu hade 4 dagar till bf trodde ju inte det var sant, eftersom jag ju gick över 2 veckor med Lo och blev igångsatt – men samtidigt blev jag superpepp för jag hade ju verkligen gjort allt jag kunnat för att förbereda och mjuka upp kroppen inför förlossningen och slippa bli igångsatt, så att höra min mamma säga att det nog är på gång gav mig en sån kick! Så från att min mamma sa det så började jag dyka genom värkarna, även fast de var få och väldigt svaga.

Vid varje värk slutade jag prata, sjönk ihop med huvudet och axlarna, drog fingret från tinningen ner mellan ögonen för att vara säker på att pannan och käkarna var avslappnade, och vände sen handflatorna uppåt. Bara för att få in rutinen inför vad som komma skulle.

Vi kom hem, jag nattade Lo och vi började sen förbereda oss för att gå och lägga oss. Jag kollade igenom bb-väskan en sista gång och böt sen om till pyjamas, borstade tänderna och kröp ner. Under tiden från mammas tills jag låg i sängen hade värkarna kommit med allt mindre mellanrum. Klockan 21.30 fick jag konstatera att jag inte kunde vara så avslappnad som jag ville i sängen, pga av att värkarna började bli allt sjukare. Så med ett pirr i kroppen steg jag upp och böörjade förbereda mig inför det som jag hade varit så taggad på redan i flera månader – att få dyka mig genom förlossningen.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.

Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt! (Tåls ju dock att nämnas att jag hade haft en blödning dagen innan och varit in till förlossningsavdelningen där de hade gjort en hinnsvepning.)

Nå, jag satt där och jag föreställde mig en stig vid villan. När värken började så började jag i mitt mentala gå längs stigen. När värken avtog så kom jag fram till slutet av stigen, och där väntade jag. När nästa värk kom gick jag längs stigen igen, och när stigen var slut var även värken slut. Under hela tiden andades jag djuuuuupt, vare sig jag hade en värk eller inte.

Mittiallt ”vaknar jag” av att Robert kommer ut ur sovrummet och frågar hur det är ”du låter som om du har så sjukt nu? Kanske vi måst ringa till bb?” Och jag hade inte känt av N-Å-N-T-I-N-G. Klockan var nu 4 på natten (!!) och jag hade suttit och dykt från klockan 23. Vi klockade värkarna och de kom nu med 2-3 minuters mellanrum.

Jag ringde in till förlossningen och ringde efter mamma som kom snabbt som tusan. Under hela den tiden som jag ringde, klädde på mig, tog väskan osv. så kände jag varje värk och de tog så sjukt. Jag skrattade dock under värkarna för jag tyckte det var så otroligt att jag hade lyckats dyka så bra, så jag var bara så stolt och glad över att det fungerade!

Blir ju värsta förlossningsberättelsen här nu, men hur som haver, long story short. Från det att vi satte oss i bilen igen klockan 5, så var jag totalt avslappnad genom varje värk. Det var också i bilen som min dykbild på något vis ändrade. Värkarna hade ju blivit smärtsammare och stigen fungerade inte längre. Och utan att jag ens påverkade det så dök det upp en bild i mitt huvud. Det var bilden av ett blött spädbarnshuvud som var i min livmoderkanal, som trängde sig neråt neråt neråt. 

Från att den bilden dök upp i mitt huvud, var det den bilden jag dök med resten av förlossningen. Jag såg bilden, hur babyn trängde sig neråt för varje värk, och jag upprepade ”neråt neråt neråt” samtidigt som jag andades.

På eftermiddagen hade vi kommit i förlossningssalen och det var när jag var där runt 7 cm öppen om jag inte minns fel, som jag för första gången kände att jag tappade bort dykandet. Jag stod i duschen med Robert och grät och sa att det går inte längre, att nu tappar jag befattningen, det är inte mänskligt att ha så här sjukt! Han kramade mig men jag ville bara klättra på väggarna – med andra ord, duschen var inget bra ställe för avslappning.

Vill du läsa hela min förlossningsberättelse och vad som hände sen när vi kom tillbaka till rummet, så kan du klicka här. 


Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.

Dyk-trick

– Man kan förbereda sig med yoga och ­annan avslappningsträning.
– Läs om och lyssna på olika förlossningsberättelser.
– Ha koll på anatomin och vilka muskler som ska göra jobbet.
– Slappna av i axlar och käkar när värken kommer. Förbered dig tillsammans med din partner så ni är ett samspelt team.
– Var flexibel och ge upp om det inte fungerar, men börja gärna redan från början, ­innan de mest smärtsamma värkarna börjat och du hunnit bli utmattad.

Källa till Cayannes tips och dyk-tricksen



Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna. ♥ Hoppas du fick lite hjälp av dethär inlägget, jag kan varmt rekommendera dykmetoden! 

* Jag svarar inte på den frågan i detta inlägg, då det skulle bli så långt då. Utan får återkomma med svaren på det i ett annat inlägg.

Varför ha henne i dagis fast vi är lediga?

Dagens fråga: Varför är lo i dagis då ni båda är lediga ?

Det är ganska enkelt svar; för att hon vill! Skulle Lo vara ledig varje gång vi är lediga, nån av oss eller båda två så skulle hon ju aldrig vara på dagis eftersom att jag är ledig varje förmiddag och Robert ofta är ledig från jobbet när han har sina 24 h skiften. Lo är i dagis 3 dagar i veckan och 4 timmar per gång, så lagom för oss!

Det tog jättelänge innan jag kände mig redo att pröva lägga Lo i dagis, och ungefär lika länge innan jag kände att hon var redo. Men tillslut kom vi till en punkt då vi tyckte att hon verkligen skulle få ut något av sina förmiddagar där med utelek, pyssel, samlingar och allt vad det gör.

Och det kom verkligen i rätt tid! Hon trivs otroligt bra på dagis och har redan så många vänner och några hon klickat jättebra med. Hon gråter aldrig när Robert lämnat henne på morgonen och är alltid nöjd när jag hämtar. Det var så rätt i tiden och vi har inte ångrat hennes dagisstart en enda gång!

Så därför är hon i dagis fastän vi är lediga 🙂

Foton: Allis foton