Vappen då och vappen nu

Då: Åhåppsan blev visst sovmorgon (kl. 11.30)
Nu:
Är klockan 07.30?? Blev visst sovmorgon idag! Så skönt

Då: Måste hinna köpa några cider till innan Citymarket stänger
Nu: Nog har vi väl tillräckligt med mjölk eller borde jag rusa till Citymarket innan det stänger

Då: Ska jag ha en peruk eller ska jag ha studentmössan?
Nu: Lo vill du ha en peruk eller brandmanshatten?

Aktiviteter på dagen då: Förfeeeeest!! Tagga tagga! Var är min svarta sminkborste? Har vi salt och citron??
Aktiviteter på dagen nu: Parkeeeeen!! Saft på terrassen! Var är dina vantar Lo? Har vi chips tills ikväll Robert?

Då: Var ska vi vara nudå när det regnar!?
Nu: Jojo vi kan nog gå ut nu då när det äntligen regnar. Regnkläderna på!

Då kl 20.30 : Behöver nog bättra på sminket
Nu kl 20.30 : Dags att tvätta bort sminket

Då kl 22.00 : Hinner vi till en fest till innan vi drar ut eller!?
Nu kl 22.00 : 

Åååååh skulle vara SÅ roligt att fira vappen ”ordentligt” imorgon. Saknar det faktiskt, skulle vara riktigt kul. Men men, allt har sin tid! Glad att jag hann med ett flertal riktigt roliga valborgsmässoaftnar innan Lo anlände så jag på det sättet inte har missat vad hela vappen går ut på egentligen (eller det är ju upp till var och en att avgöra vad det går ut på men ni fattar). Första maj ska vi fira iallafall! Villan och hela köret blir det nog.

Bild Hej hej vardag

Jag älskar dig.

De tre orden, de tre orden som har mest innebörd av alla ord? Jag har funderat på det här,  hur svårt dessa tre ord kan vara. Jag är en väldigt känslosam person, eller hur jag nu ska förklara. Nå jag har inte så jättesvårt att visa mina känslor och berätta åt vänner och familj att jag tycker om dem.

Nu när jag har barn så har jag tänkt ganska mycket på detta med att verkligen berätta och visa* åt dem att jag älskar dem villkorslöst. (När vi älskar barnet för att det finns till, inte på grund av vad det gör eller hur det är eller uppför sig, älskar vi med en villkorslös kärlek.) I början, när Lo var baby var det där steget att börja säga åt henne ”jag älskar dig” ganska stort faktiskt, konstigt nog. Men sen när jag hade sagt det några gånger så kom det ju tillslut automatiskt..

Jag vill att det ska vara en självklarhet i vår familj att kärlek och öppenhet finns i överflöd. Hellre för mycket än för lite. Ser allt för ofta relationer som saknar det helt trots att personerna i fråga egentligen är väldigt nära. Hade en gång en pojkvän, han och hans föräldrar sa varje dag åt varandra att de älskar varandra, och han var över 20 år. Tyckte detta var så himla fint! Har själv inte fått de orden under min uppväxt (vad jag minns iaf), ändå har det dock aldrig varit någon tvekan om att mina föräldrar älskat mig. De har visat det på många andra sätt. Så egentligen har dessa tre ord nog inte saknats mig på det sättet. Men ändå tycker jag idag att det är viktigt för mig att säga det åt mina barn. Det tar ju några hundradels sekunder men betyder ändå så mycket, både för barnet men också för mig att få säga. Oftast i samband med nattning och mys eller när jag ska bort en liten stund och kramar hejdå. Jag och Robert slänger ur oss orden åt varandra och barnen nu som då i vanliga vardagssituationer också som t.e.x. vid ”krampauser”. Så det är nog verkligen ingen hög tröskel för orden i vår familj, och oj vad jag hoppas att det ska hålla i sig tills barnen blir större.

Ibland, tänker jag mig, att det blir svårt att visa kärlek och känslor åt sina barn/föräldrar när man kommer upp i ung tonår och därefter.. Eller vad säger ni? Ofta kanske det blir så att papporna inte pratar så mycket känslor och mammorna bara ”känns jobbiga med sitt snack”. Jag kan nog gärna vara den där jobbiga mamman som vill prata om sånt, för sen när de verkligen behöver det och har något djupt och känsligt de vill prata om, så ska tröskeln vara jättelåg för att ta snacket med mig. Jag och Robert pratar ofta om det här, hur vi ska få det till en självklarhet att barnen ska komma till oss när det är något jobbigt/känsligt de vill prata om eller då de bara behöver oss. Vi har en grund vi bygger på och vi hoppas det ger resultat sen när de är i tonåren. Att de kan komma till oss båda, vad det än handlar om.

Jag älskar dig. Hur ofta säger du det till dina barn? Och säger dina föräldrar det till dig/gjorde de det när du var mindre? Tycker du orden är viktiga?

* Genom beröring, komplimanger, tid tillsammans med mera.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag artikeln ”Barnets fem kärleksspråk” Kärlekens fem språk handlar framför allt om hur vi bör kommunicera med barn på ett sådant sätt att de känner sig älskade.

Det absolut värsta!!

Cissi Wallin lade upp en bild på sin instagram för några dagar sen, där hon berättade att naglar mot tegel är hennes värsta ”rys”. Hon bad sina följare berätta i kommentarsfältet vad deras värsta rys är. Jag var på sånt humör att jag inte kunde förmå mig öppna kommentarfältet, men nu i efterhand har jag börjat fundera vad mina värsta rys är..
Och här kommer dom, håll till godo.

Ljudet av människor som smaskar/smackar när de äter. Det är SÅ min första plats. Hatar det av hela min själ. Spelar ingen roll om det är vuxna eller barn – i hate it. Kring vårt matbord har vi fast munnen när vi äter och som tur är så har Lo lärt sig det ”ingen vill se maten som finns i någon annans mun”. Sen om nått barn smaskar så inte är det som att jag sitter och bannas inombords, mer att jag sitter och försöker koncentrera mig hårt på nått annat, även om det är svårt. Sen att det ens finns vuxna som smackar har jag noll förståelse för, det är något man lär sig som liten att man helt enkelt inte gör. Eller hur!? Min blick när vuxna smackar:
Min hand i potatismjöl. ÄÄÄÄÄHHHH! Det är så äckligt!! Så torrt och strävt. Vanligt mjöl går dock bra.Såhär ser jag ut om jag råkar röra i potatismjöl:
Kakelskärare. Åh fy, var tvungen att spräta med fingrarna när jag skrev det. Kakelskärarens ljud då det skär mot kaklet. Nej fy. Tur att man inte kaklar om så ofta säger jag bara. Såhär ser jag ut när jag står bredvid Robert och han skär kakel:
Klassikern: Tandgnissel. Speciellt när jag själv råkar gnissla hörntanden mot en tand på den undre raden. SÅ obehagligt.

– När vuxna tar i med tänderna i gaffeln/skeden då de äter. ALLTSÅ! Det är ju exakt det vi har läppar till för, tro det eller ej! Men läpparna är inte endast till för kyssar. Nej, de är hjälpmedel för dig att få bort maten från gaffeln. Tänderna är till för att tugga med. Jag när Robert råkar ta i med tänderna:

Och då ser alltid Robert på mig såhär:
”Ja vet, sori”


De där är nog mina absolut värstingar. Vilka är era?