Kvällssol och tacksamhet

Triggervarning! Dethär är ett såntdär inlägg som man kan bli lätt provocerad av om man är allergisk för andras lycka.

En underbar dag lider mot sitt slut.. Och vi fick ett ovanligt slut på dagen idag måste jag säga. Båda barnen somnade innan kl. 20.00! Robert kunde vara ute och bygga staket och jag kunde svara på mejl och förbereda en tävling inför imorgon. När jag var där ute och höll honom sällskap en stund, flög några spontana tankar över mig. Jag började tänka på sånt som jag är tacksam över. Både stora grejer och små yttepytte grejer som ändå gör mig så otroligt tacksam i vardagen. Några av dessa grejer är..

Att jag har möjlighet, viljan och orken att vara hemma med mina barn om dagarna. Ett sånt privilegium och en sån ära. Att de får se varandra utvecklas dag för dag, ha sällskap av varandra, lära sig av varandra.. Att jag får vara med om detta! Att Robert dessutom är så mycket ledig som han är i sitt jobb så att vi många gånger faktiskt spenderar dagarna hemma, alla tillsammans, det är ju bara för bra för att vara sant. Är så säker på att detta är den bästa tiden i mitt liv. ♥

Det faktum att Betti och Olli var hit idag. Att bara få se henne – att hon ännu är med, kämpar och har hopp, det gör mig så tacksam! Att hon är så stark och står med fötterna stadigt på jorden hur jobbigt läge det än är. Tacksam över att få vara hennes vän. Tacksam över att Oliver och Lo är bästa vänner. Tacksam över den lille nya killen i mitt liv. Längtar otroligt efter att få träffa honom. Den som väntar på nått gott..

De faktum att vi har kvällssol på vår terrass. En liten yttepytte grej, men så stor de gånger barnen somnar tidigt och vi kan sitta i varandras armar där, och njuta av solnedgången över trädtopparna.. Och ja, de gånger barnen inte somnar tidigt och de är med oss där på terrassen är det minst lika underbart.

Att han, dendär nykabiboon som Janina och Daniel kalla till ”hande som allti gymmar” är han som numer alltid är världens finaste, tryggaste och stabilaste pappa. Pappan till våra barn. Det är jag så otroligt tacksam över.

Livstecken från en med attitydproblem


Här har det hunnit bli både vinter och vår två gånger sen vi hördes sist! På vappen vaknade Lo och skrek ”MAMMA, SE UT! ÄNTLIGEN BLIR DET VINTER!” Jeeeeeeeeee äntligen.. Nå, nu är det ju iaf på bättre sidan och till helgen lovas det ju +15 grader och sol! Värsta finska sommarvädret ju. Blir ju perfekt mässväder det.

Här är det full rulle. Måste säga att jag har varit på sånt jävla skithumör från och till de senaste dagarna så jag har helt enkelt valt att inte ens öppna datorn. Är irriterad, amper och har en så dålig attityd så jag blir rädd för mig själv. Men, som med vädret så är humöret också på bättre sidan nu så va ska int he reid upp se. Speciellt efter 2 timmar ensam med tjejerna ikväll, och med tjejerna menar jag inte mina döttrar denna gång. Oj vad vi skrattade. Skratta så tårarna sprutade. Precis vad jag behövde.

Robert och pappa har börjat med terrasstaketet nu, och det blir riktigt bra! Inte för att jag hade förväntat mig något annat heller med tanke på att ritningarna är mina och det är de som bygger. Då måste det ju bli bra.

Vi hörs imorgon!

Vappen då och vappen nu

Då: Åhåppsan blev visst sovmorgon (kl. 11.30)
Nu:
Är klockan 07.30?? Blev visst sovmorgon idag! Så skönt

Då: Måste hinna köpa några cider till innan Citymarket stänger
Nu: Nog har vi väl tillräckligt med mjölk eller borde jag rusa till Citymarket innan det stänger

Då: Ska jag ha en peruk eller ska jag ha studentmössan?
Nu: Lo vill du ha en peruk eller brandmanshatten?

Aktiviteter på dagen då: Förfeeeeest!! Tagga tagga! Var är min svarta sminkborste? Har vi salt och citron??
Aktiviteter på dagen nu: Parkeeeeen!! Saft på terrassen! Var är dina vantar Lo? Har vi chips tills ikväll Robert?

Då: Var ska vi vara nudå när det regnar!?
Nu: Jojo vi kan nog gå ut nu då när det äntligen regnar. Regnkläderna på!

Då kl 20.30 : Behöver nog bättra på sminket
Nu kl 20.30 : Dags att tvätta bort sminket

Då kl 22.00 : Hinner vi till en fest till innan vi drar ut eller!?
Nu kl 22.00 : 

Åååååh skulle vara SÅ roligt att fira vappen ”ordentligt” imorgon. Saknar det faktiskt, skulle vara riktigt kul. Men men, allt har sin tid! Glad att jag hann med ett flertal riktigt roliga valborgsmässoaftnar innan Lo anlände så jag på det sättet inte har missat vad hela vappen går ut på egentligen (eller det är ju upp till var och en att avgöra vad det går ut på men ni fattar). Första maj ska vi fira iallafall! Villan och hela köret blir det nog.

Bild Hej hej vardag

Jag älskar dig.

De tre orden, de tre orden som har mest innebörd av alla ord? Jag har funderat på det här,  hur svårt dessa tre ord kan vara. Jag är en väldigt känslosam person, eller hur jag nu ska förklara. Nå jag har inte så jättesvårt att visa mina känslor och berätta åt vänner och familj att jag tycker om dem.

Nu när jag har barn så har jag tänkt ganska mycket på detta med att verkligen berätta och visa* åt dem att jag älskar dem villkorslöst. (När vi älskar barnet för att det finns till, inte på grund av vad det gör eller hur det är eller uppför sig, älskar vi med en villkorslös kärlek.) I början, när Lo var baby var det där steget att börja säga åt henne ”jag älskar dig” ganska stort faktiskt, konstigt nog. Men sen när jag hade sagt det några gånger så kom det ju tillslut automatiskt..

Jag vill att det ska vara en självklarhet i vår familj att kärlek och öppenhet finns i överflöd. Hellre för mycket än för lite. Ser allt för ofta relationer som saknar det helt trots att personerna i fråga egentligen är väldigt nära. Hade en gång en pojkvän, han och hans föräldrar sa varje dag åt varandra att de älskar varandra, och han var över 20 år. Tyckte detta var så himla fint! Har själv inte fått de orden under min uppväxt (vad jag minns iaf), ändå har det dock aldrig varit någon tvekan om att mina föräldrar älskat mig. De har visat det på många andra sätt. Så egentligen har dessa tre ord nog inte saknats mig på det sättet. Men ändå tycker jag idag att det är viktigt för mig att säga det åt mina barn. Det tar ju några hundradels sekunder men betyder ändå så mycket, både för barnet men också för mig att få säga. Oftast i samband med nattning och mys eller när jag ska bort en liten stund och kramar hejdå. Jag och Robert slänger ur oss orden åt varandra och barnen nu som då i vanliga vardagssituationer också som t.e.x. vid ”krampauser”. Så det är nog verkligen ingen hög tröskel för orden i vår familj, och oj vad jag hoppas att det ska hålla i sig tills barnen blir större.

Ibland, tänker jag mig, att det blir svårt att visa kärlek och känslor åt sina barn/föräldrar när man kommer upp i ung tonår och därefter.. Eller vad säger ni? Ofta kanske det blir så att papporna inte pratar så mycket känslor och mammorna bara ”känns jobbiga med sitt snack”. Jag kan nog gärna vara den där jobbiga mamman som vill prata om sånt, för sen när de verkligen behöver det och har något djupt och känsligt de vill prata om, så ska tröskeln vara jättelåg för att ta snacket med mig. Jag och Robert pratar ofta om det här, hur vi ska få det till en självklarhet att barnen ska komma till oss när det är något jobbigt/känsligt de vill prata om eller då de bara behöver oss. Vi har en grund vi bygger på och vi hoppas det ger resultat sen när de är i tonåren. Att de kan komma till oss båda, vad det än handlar om.

Jag älskar dig. Hur ofta säger du det till dina barn? Och säger dina föräldrar det till dig/gjorde de det när du var mindre? Tycker du orden är viktiga?

* Genom beröring, komplimanger, tid tillsammans med mera.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag artikeln ”Barnets fem kärleksspråk” Kärlekens fem språk handlar framför allt om hur vi bör kommunicera med barn på ett sådant sätt att de känner sig älskade.