Min senaste bokbeställning

Jag beställer relativt ofta böcker från adlibris, dels för att de har så otroligt stort utbud och snabb leverans, men främst för att de har så billiga priser om jag jämför med Prisma, Halpa-halli och såna butiker.

Så här såg min senaste beställning ut, 2 böcker åt Gry i födelsedagspresent, en bok åt Lo, hon älskade första boken ”Godnattsagor för rebell tjejer”, så nu får hon uppföljaren. Och en bok åt mig som jag länge har tänkt att jag vill läsa då den fått så bra recensioner.

Mumintrollet fyller år // Mumins lilla bok om färger //
Godnatt sagor för rebelltjejer 2 // Med känsla för barns självkänsla

Tapetseringstips i en vlogg!

– Inlägget i samarbete med Aveoshop – 

Något jag verkligen älskar, äääälskar – är att hjälpa vänner och göra dem glada. Det behöver inte vara något stort, bara att räcka ut en hand när de säger att barnen bara skriker och de knappt hunnit äta själva ”ska jag komma och hjälpa till med nått?” Fast ett sånt erbjudande oftast lite snällt tackas nej till, så ska mina vänner iaf veta att de kan fråga mig igen ifall det kniper eller de ångrar sig.. Eller en sån sak att snappa upp att en vän tycker hennes vardagsrum är lite tråkigt och de vill ha en förändring men inte riktigt hittar modet att börja på.. Att ge en liten knuff bara – jag tror på er! Do it! För att jag vet att de kommer bli nöjda med resultatet eftersom att jag själv prövat att gå från grått, platt, tråkigt – till levande, mysigt och hemtrevligt. Med hjälp av en så enkel sak som en tapet! 

 

Som jag berättade igår, så var jag häromdagen till Rebecka och Jims i Maxmo. Med mig hade jag tapetseringsväskan full med nödvändiga verktyg för att få till en lyckad tapetsering. Tapeten hade jag fått i samarbete med Aveoshop. För några månader sen så skickade Anna från Aveo att de vill lyfta märket SCION. Och ifall jag hittar någon tapet jag skulle vilja ha så ska jag hojta till. Dock är jag mer än nöjd med våra tapeter hemma just nu, så först fick jag motvilligt tacka nej till samarbetet. Men, sen kom jag på att Rebecka hade ju faktiskt sagt att de skulle vilja ha en tapet i vardagsrummet bara de skulle hitta en som de vågar sätta upp, så ifall hon ville kunde hon kolla igenom SCIONS utbud och se om hon hittade nån hon gillade.

Och ja, det gjorde hon, hon hittade snabbt sin favorit, nämligen tapeten KELDA. Under tiden jag tapetserade så passade Rebecka på att öva på sitt filmande, så nu ska ni få följa med och se hur det såg ut i förrgår när jag tapetserade. Se det som en lätt guide till amatörtapetserare, haha! I slutet kan du se före-och efterfilm – ohoj, en tapet kan verkligen göra under! Och så roligt att få hjälpa sina vänner säger jag bara!

Tack Rebecka för att jag fick tapetsera hemma hos ert!

Foton och film: Rebecka Hägert

Vår resa till Muminvärlden och Zoolandia, vad tyckte vi?

Här om veckan kom vi ju hem från vår lilla resa till Åbo. Där hann vi besöka både Muminvärlden och Zoolandia. Och i detta inlägg tänkte jag att jag inte går destomer in på resan, utan skriver helt enkelt bara vad jag tycker om de två ställena vi besökte. So here we go;

MUMINVÄRLDEN

Utifrån barnens perspektiv så kan jag nog säga att de var helnöjda. Vid Muminvärlden tyckte jag att det var lite för lite ställen där barnen faktiskt kunde göra nånting. Det var mest att gå runt och se sig omkring. Det var förstås spännande när någon av Muminfigurerna kom emot oss, eller när vi fick se på Muminteatern. Men faktiska aktiviteter var det dåligt med.. Men iofs så vet jag inte om det gör så mycket, det är ju skönt att bara gå runt och fundera och fantisera tillsammans också.

Det var superfint i Muminvärlden, städare gick runt och plockade hela tiden, och det syntes nog att de jobbar hårt med att ha stället fräscht och upprustat! Så tummen upp för det!

En stor tumme ner dock, det ger jag till alla priser på ön. Maten var löjligt dyr (så vi åt inte där), och i Sniffs butik där alla kramdjur, lippisar, muggar och ja, mumingrejer var, oj herregud. Priserna där var ett skämt! Ett litet kramdjur som man får för 9,90 € vid Prisma kostade 26,90 € i den butiken! Och muminmuggarna då, haha, som lite av en muggälskare menade jag tappa hakan när de vanliga muggarna som säljs under flera år, vid Prisma kostar 11,90 € men i den butiken kostade de 21,90 € ?! Det är ju rena rrama rånet, exakt samma mugg får man ett stenkast bort vid tex Halpa-Halli eller Tokmanni för dubbelt billigare.. Men det vet ju inte de utländska turisterna..

Men, för att nämna något positivt ännu så var det superbra att de hade en strand där, det var guldvärt en så varm dag som det var när vi var där!

Mina 3 tips om du ska till Muminvärlden
1. Ha med egen mat (en kaffe jag köpte kostade 4,50 € …)
2. Gå inte in i Sniffs affär med barnen om risken finns att de kommer vilja ha nått. Om du känner att du är redo att betala hutlösa överpriser så ska du ju förstås gå in.
3. Ta med badkläder om det är varmt.

Pris: 30 € / person. Barn under 2 år gratis.

ZOOLANDIA

Nästa dag tog vi taxi till Zoolandia som ligger ca. 30 minuter utanför Åbo. Det gick nog bussar från Salutorget men vi orkade inte konka med all packning med vagn och allt så vi gjorde det lätt för oss och beställde en taxi via hotellet. Zoolandia hade jag själv ingen aning om att ens existerade men såg att någon jag följer på Instagram hade tipsat om stället, så vi planerade helt enkelt in det.

Och ja! Vid första anblick tänkte jag nog att nee vad är det här för ställe vi har kommit till? Såg ut lite som en nedlagd bondgård med gamla karuseller som ingen människa åkt med på 20 år. Dock fick jag nog ändra uppfattning varefter dagen gick och vi bara upptäckte mer och mer aktiviteter inne på området. Dock vet jag inte om det berodde på värmen eller om det faktiskt var lite dammigt och råddigt där. Men ni vet, när det är varmt så blir ju det mesta lite svettigt och grått. Så kanske det bara var på grund av det. Nå, själva stället var indelat i många olika områden. Ett område med karuseller för mindre barn, där en person var och tryckte igång. Det var rullande system så först var nyckelpigekarusellen igång, sen lilla tåget.. Osv. Där fanns en liten damm med små båtar som barnen fick åka i, där fanns två pooler och en såndär stor pompakupol som det sprutar vatten ur..

Det fanns ett ”stall” med djur, för att nämna några: Alpackor, grisar, hästar, kaniner, höns, getter, grisar, sköldpaddor.. Låter ju som mycket, men djuren var nog en väldigt liten del av upplevelsen. Det fanns ett Vilda västern område där, dock ganska tråkigt. I ett av husen fanns ett café, och vi trodde att that was it. Men när vi gick runt hörnet så uppenbarade sig värsta MaxiFun! Där skulle vi gärna ha spenderat tid men, tyvärr fanns det ”soft Guns” ni vet såndär maskiner man ska skjuta bollar med på varandra? Nå herregud, ljudet av dom var helt förbannat högt och vi blev så stressade och fick nästan sjuka öron av det, så tyvärr var vi bara på det området cirka 3 minuter.

Under denna våning dock, fanns en källare. Där var det som en inomhus lekpark med bollhav, en leksaksbutik, litet ”Maxifun” och ett spökhus! Dock for vi inte i spökhuset eftersom det var rekommenderat från 12 år. Men just denna källare var nog min favoritplats på stället! Kanske för att det var så svalt där, haha.

Sen fanns det många hoppborgar också. De var dock kokheta så vi kunde inte använda dem.. På ett grönområde fanns massa såndär, inte karuseller men maskiner som brukar finnas på marknader ni vet.. Nå hurusom, de skulle man starta själv så det kändes lite osäkert, men men jag antar att det var säkert.

Överlag en bra dag och barnen gillade stället! Jag är dock ganska säker på att vi inte kommer åka dit igen. Kändes lite slitet nu, så kan tänka mig att det kommer vara ännu värre om några år. Men jo, om ni inte har något att göra en dag och är i närheten, varför inte ett besök!

Mina tre tips om du ska besöka Zoolandia:
1. Ta med extra kläder åt barnen, två av aktiviteterna kan de bli blöta av + att barnen helt säkert blir svettiga av allt spring runt på området och hoppande i hoppborgarna
2. Mellanmål är ett måste, mycket energi går åt
3. Baddräkt med om det är en varm dag. Fanns ont om skuggiga platser så ett dopp i poolen var nödvändigt

Pris: 21,50 € per person, barn under 3 år gratis.

Vill du kolla in bilder från stället så kan du kika in här, jag fotade nämligen inte så mycket där.

Babybubblan är inte bara rosa, den har alla möjliga färger

Allt vi måste tala om görs i stolt samarbete med Mumin baby blöjor 

I samband med dagens avsnitt av vår podcast ordnar vi en grym tävling på vår Instagram, du kan nämligen vinna en hel månads förbrukning av Mumin baby blöjor åt ditt barn i valfri storlek! Gå in på vår Instagram @alltvimastetalaom för att vara med och tävla! ♥

Dagens avsnitt av podden heter ”Babybubblan är inte bara rosa” och handlar om första tiden med ett helt nytt litet liv. Från det att förlossningen tagit slut och livet som en familj börjat. Om hur de flesta har en tanke om att få upp babyn på bröstet direkt, men att det inte alltid blir så.

Jag berättar om de hemska känslorna jag fått av att vi inte fick den där stunden alla pratar om, när man får upp sitt barn på bröstet efter en 9 månaders längtan. Istället blev det akut snitt och min baby fördes till barnavdelningen. Känslorna svämmar över för mig när jag berättar om de 7 timmarna som följde innan jag fick upp henne på mitt bröst trots att hon mådde bra och låg utan nån sorts uppkoppling, i en ensam säng på barnavdelningen och fick ersättning i flaska. Ingen hade nångång berättat åt mig att det kan ta flera timmar innan mamman och babyn förenas efter förlossningen – helt utan medicinsk orsak. Och ingen hade berättat åt någon av oss att babyn som kommer ur ens mage är ju faktiskt din egen, inte BBs. En så självklar sak egentligen, men så svårt att fatta som nybliven förälder.

Första mötet med Lo, som jag talar mycket om i avsnittet:

Rebecka berättar om hur tuff deras start var med första barnet, med klippt underliv, sömnlösa nätter, amningsproblemen och ensamheten som kom på köpet i.o.m. allt det. Rebecka berättar ingående om hennes upplevelser hos amningspoli i Vasa, och hur det fick henne att inse hur mycket amningen är värd för henne, hur mycket är det värt att kämpa? Förutom allt det blir det snack om hur det större barnet reagerade när lillasyskonet kom hem, omställningen från ett barn till två, tiden efter ett kejsarsnitt och mycket mera.

En stor del av dagens avsnitt går också åt att jag för första gången öppnar upp och berättar om min förlossningsdepression som jag fick efter andra barnet. Förlossningsdepressionen som kom som en blixt från en perfekt klarrosa himmel. Hur den tog sig i uttryck och hur jag gjorde för att komma ur den..

Det och så mycket mer, i ett av våra mest känsloladdade avsnitt hittills. Ska du bara lyssna på ett av våra avsnitt, då borde det vara detta ♥

Vi vill här också passa på att tacka för de fina orden om podden
som publicerades i HBL här om dagen! TACK!
Du hittar artikeln här!

Vad vi läser i juni

De dagar Lo är i dagis så läser jag och Gry oftast 2-3 böcker hemma i soffan. Det blir ju böcker som är anpassade efter hennes ålder förstås, men nu när Lo fått sommarlov så kommer vi ju att läsa både böcker för Grys ålder och böcker som är för Los ålder om dagarna. Det blir tvära kast i soffan. I ena stunden sitter vi i Ingrids rum och läser om katten och hunden, och i nästa stund simmar vi i havets djup och söker efter Moster Edna.

Det Lo och Gry har gemensamt dock, är att de älskar böcker där bilderna har djup och mycket händer på varje sida. Läsandet är bara halva upplevelsen, ofta sitter vi länge och tittar på bilderna, funderar och fantiserar..

Tänkte tipsa er om 4 av våra finlandssvenska favoritböcker
som har de vackraste illustrationerna ♥

Ägget är en rolig bilderbok som på ett lite diffust sätt tar sig ann frågan som alla barn förr eller senare ställer sig, hur blev jag till? Berättelsen handlar om tre vänner som hittar ett ägg. Men vad gör man riktigt med ett ensamt ägg? Det måste ju ha det varmt och tryggt och säkert något annat också. Så de går och frågar de vuxna. Och får samtidigt höra många berättelser om hur familjer kan se ut – och ändå vara precis lika mycket familjer för det. Denna bok är Los favorit eftersom en av karaktärerna heter Lu, haha. Superfina bilder.

Den ofantliga Rosabel är min favorit av dessa 4. Jag tolkar boken som så att man ska vara nöjd med sig själv och det man har, och inte hela tiden sukta efter mer och mer, men samtidigt våga ta chansen att testa på nya saker när möjligheten kommer. Bilderna i boken är helt magiska.

Pappa, jag och Havet handlar om en pojke som är blyg och rädd för havet. Helst vill han bara vara hemma, men pappan vill ut på havet, ut bland slemmiga fiskar och ut till Ytterön där det finns massa barn som pappa tycker pojken ska leka med, men pojken vill inte leka med andra barn. Så han hittar ett fartyg som är bara hans, där han bestämmer. Där han inte behöver leka med någon, och där han hittar ett eget sätt att älska havet. Bilderna i denna bok är mörka och väldigt spännande. Barnen håller nästan andan då man i boken befinner sig under ytan..

Säg hej! Säg hej till Robban Bobban Bro. Han har tappat bort sin sko. Kan du hjälpa honom att hitta den? Denna bok är ett interaktivt äventyr i bokform för de minsta. Texten som rimmar och är lätt att förstå. Här har vi Grys favorit. Oj vad hon gillar den. Boken är lite lustig eftersom den är gjord som ett dragspel!

 

 

Jag berättar om dykmetoden

Hej Carro, jag ska få en liten tjej i oktober och funderar på om du kunde berätta mer om dymetoden och vilka resurser du använde? (Har du några böcker du rekommenderar om graviditet och tiden efteråt och hur förberedde ni er på att få barn?*) Jag har tänkt föda vaginalt och är på jakt efter alla möjliga tips på hur man kan handskas med smärtan och hur vi kan förbereda oss för vårt första barn 🙂 tusen tack.

Hej Annika!

Javisst kan jag berätta om dykmetoden, mer än gärna. Allt för att få fler att upptäcka detta sätt att ta sig igenom förlossningen. Det är ju med dykmetoden, som med allt annat: Det passar inte för alla. Men med andningsövningar och mentalträning inför förlossningen, och det faktum att man bestämt sig för att pröva den, tror jag underlättar enormt sen då det är dags.

Jag hade övat andningen + avslappning varje dag sen vecka 37 ungefär, och exra mycket när jag hade förvärkar. Jag brukade göra det innan jag skulle sova. Lägga mig bekvämt i sängen, och andas iiiiiiin och andas uuuuut. Och försöka uppnå total avslappning i anstiktet och resten av kroppen. På profylaxkursen så lär de ju ut att man ska andas djuuuupa andetag mellan värkarna iiiiin uuuuuuut iiiiiiin uuuuuuut, men att under värkarna ska man andas in ut in ut in ut in ut. Så är det inte då man kör dykmetoden, utan då gör man lugna djupa andetag genom hela värkarbetet. Nåväl, tillbaka till början.

Varifrån kommer dykmetoden?

”Metoden uppfanns av barnmorskan Cayenne Ekjordh, 59, som en gång överlevde ett ödesdigert möte med en enorm havsvåg genom att undvika att kämpa emot. Klockan var fem på morgonen när Cayenne Ekjordh gav sig ut i Stilla Havet för att bodysurfa. En tre meter hög våg tog tag i henne som om hon vore ett sandkorn. En enda tanke kom över henne: ”Gör ingenting!”. Hon satte sitt hopp till att hon skulle överleva om hon bara följde med. Cayenne förstod att hon skulle dö bara hon rörde sig minsta millimeter. Stranden var totalt öde, det fanns ingen annan som kunde rädda henne än hon själv. Tio år senare fick hon vad man kan kalla en uppenbarelse, som ville att hon skulle börja använda sig av sin dramatiska upplevelse i sitt arbete som barnmorska. Det fungerade på första försöket.

När hon senare i livet drog parallellen ­mellan kraften i havets vågor och sammandragningarna under en förlossning började hon prova metoden på födande kvinnor.

Barnmorskan Cayenne Ekjordh bekräftar att det kan vara svårt att dyka om man har alltför många plågsamma timmar utan vila bakom sig.
– Det är en stenhård mental grej att ”gå ner” och det kan vara många faktorer som påverkar villkoren, säger hon.

Det finns en vetenskaplig förklaringsmodell till Cayenne Ekjordhs instinktiva upptäckt. Mekanismen kallas associativ strategi och går ut på att man uppmärksammar smärtan och utforskar den objektivt som ett sätt att hantera den.

Är man rädd för smärtan och försöker fly från den motarbetar man kroppen, enligt dykteknikens princip. Då blir värkarna inte bara mer smärtsamma, utan också mindre ­effektiva. En livmodermun öppnar sig lättare i en avspänd kropp, enligt Cayenne Ekjordh.

Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna.” Källa

Vad är dykmetoden? Och vad går den ut på?

Kort och gott skulle jag förklara dykmetoden som att du inte låter smärtan bestämma över kroppen. Utan du själv är den som har kontrollen och bestämmer, och smärtan är något som rinner genom din kropp – in genom huvudet och ut genom tårna. Och samtidigt som smärtan rinner genom kroppen ska du vara totalt avslappnad, andas djupt och välkomna den, smärtan alltså.

Men varför skulle du vilja välkomna smärta undrar du då? – Jo för om du försöker spjärna emot smärtan, spänna dig, rynka ihop ansiktet, knyta händerna runt någonting, bita ihop tänderna – då har smärtan svårare att komma igenom din kropp och den jobbar dubbelt hårdare = Det tar dubbelt så ont.

Välkomna varje värk

När du utövar dykmetoden slappnar du helt enkelt av och låter kroppen jobba ostört. Inget flämtande, ingen rörelse, inget skrik – du bara passivt observerar det som pågår i kroppen – och låter det ske. Du ska fokusera på en värk i taget och bara slappna av. En tanke som gjorde det lättare för mig att hålla kontrollen och vara avslappnad, vad att varje värk tog mig närmare Gry, för att det ”var hon” som orsakade värkarna, för att ta sig ut ur min livmoder och upp i min famn. Och varje gång jag spjärnar emot en värk så gjorde jag det svårare för henne att ta sig ut.

Så gick det för mig

Under hela dagen hade jag haft oregelbundna svaga värkar. Jag minns att vi var ute och promenerade runt klockan 18 på kvällen och gick in via mammas. Jag kom in i köket och sa åt mamma att jag har nån konstig smärta som kommer och går varannan till varje timme ungefär. Mamma sa då ”det låter nog som om det snart kommer igång då”. Jag som ännu hade 4 dagar till bf trodde ju inte det var sant, eftersom jag ju gick över 2 veckor med Lo och blev igångsatt – men samtidigt blev jag superpepp för jag hade ju verkligen gjort allt jag kunnat för att förbereda och mjuka upp kroppen inför förlossningen och slippa bli igångsatt, så att höra min mamma säga att det nog är på gång gav mig en sån kick! Så från att min mamma sa det så började jag dyka genom värkarna, även fast de var få och väldigt svaga.

Vid varje värk slutade jag prata, sjönk ihop med huvudet och axlarna, drog fingret från tinningen ner mellan ögonen för att vara säker på att pannan och käkarna var avslappnade, och vände sen handflatorna uppåt. Bara för att få in rutinen inför vad som komma skulle.

Vi kom hem, jag nattade Lo och vi började sen förbereda oss för att gå och lägga oss. Jag kollade igenom bb-väskan en sista gång och böt sen om till pyjamas, borstade tänderna och kröp ner. Under tiden från mammas tills jag låg i sängen hade värkarna kommit med allt mindre mellanrum. Klockan 21.30 fick jag konstatera att jag inte kunde vara så avslappnad som jag ville i sängen, pga av att värkarna började bli allt sjukare. Så med ett pirr i kroppen steg jag upp och böörjade förbereda mig inför det som jag hade varit så taggad på redan i flera månader – att få dyka mig genom förlossningen.

Jag plockade fram pilatesbollen och tänkte tända ljus, men fick snabbt konstatera att jag inte kunde vara avslappnad när jag gick och sökte efter värmeljus och tändstickor så jag sket i ljusen (hahah) och satte mig helt enkelt på pilatesbollen och lutade mig mot vardagsrumsbordet, och började dyka.

Jag välkomnade varje värk, och var bara så lycklig över att det var igång! Tänk att jag inte skulle behöva bli igångsatt! (Tåls ju dock att nämnas att jag hade haft en blödning dagen innan och varit in till förlossningsavdelningen där de hade gjort en hinnsvepning.)

Nå, jag satt där och jag föreställde mig en stig vid villan. När värken började så började jag i mitt mentala gå längs stigen. När värken avtog så kom jag fram till slutet av stigen, och där väntade jag. När nästa värk kom gick jag längs stigen igen, och när stigen var slut var även värken slut. Under hela tiden andades jag djuuuuupt, vare sig jag hade en värk eller inte.

Mittiallt ”vaknar jag” av att Robert kommer ut ur sovrummet och frågar hur det är ”du låter som om du har så sjukt nu? Kanske vi måst ringa till bb?” Och jag hade inte känt av N-Å-N-T-I-N-G. Klockan var nu 4 på natten (!!) och jag hade suttit och dykt från klockan 23. Vi klockade värkarna och de kom nu med 2-3 minuters mellanrum.

Jag ringde in till förlossningen och ringde efter mamma som kom snabbt som tusan. Under hela den tiden som jag ringde, klädde på mig, tog väskan osv. så kände jag varje värk och de tog så sjukt. Jag skrattade dock under värkarna för jag tyckte det var så otroligt att jag hade lyckats dyka så bra, så jag var bara så stolt och glad över att det fungerade!

Blir ju värsta förlossningsberättelsen här nu, men hur som haver, long story short. Från det att vi satte oss i bilen igen klockan 5, så var jag totalt avslappnad genom varje värk. Det var också i bilen som min dykbild på något vis ändrade. Värkarna hade ju blivit smärtsammare och stigen fungerade inte längre. Och utan att jag ens påverkade det så dök det upp en bild i mitt huvud. Det var bilden av ett blött spädbarnshuvud som var i min livmoderkanal, som trängde sig neråt neråt neråt. 

Från att den bilden dök upp i mitt huvud, var det den bilden jag dök med resten av förlossningen. Jag såg bilden, hur babyn trängde sig neråt för varje värk, och jag upprepade ”neråt neråt neråt” samtidigt som jag andades.

På eftermiddagen hade vi kommit i förlossningssalen och det var när jag var där runt 7 cm öppen om jag inte minns fel, som jag för första gången kände att jag tappade bort dykandet. Jag stod i duschen med Robert och grät och sa att det går inte längre, att nu tappar jag befattningen, det är inte mänskligt att ha så här sjukt! Han kramade mig men jag ville bara klättra på väggarna – med andra ord, duschen var inget bra ställe för avslappning.

Vill du läsa hela min förlossningsberättelse och vad som hände sen när vi kom tillbaka till rummet, så kan du klicka här. 


Cayenne tipsar

– Testa konkret på eventuella förvärkar. Börja med att springa när sammandragningen kommer. Prova sedan under nästa sammandragning att stanna upp, slappna av och släppa ­axlar och käkar.

Känn skillnaden.
– Kom ihåg att även om du misslyckas med att slappna av under en värk, så kan det fortfarande gå hur bra som helst inför nästa.

Dyk-trick

– Man kan förbereda sig med yoga och ­annan avslappningsträning.
– Läs om och lyssna på olika förlossningsberättelser.
– Ha koll på anatomin och vilka muskler som ska göra jobbet.
– Slappna av i axlar och käkar när värken kommer. Förbered dig tillsammans med din partner så ni är ett samspelt team.
– Var flexibel och ge upp om det inte fungerar, men börja gärna redan från början, ­innan de mest smärtsamma värkarna börjat och du hunnit bli utmattad.

Källa till Cayannes tips och dyk-tricksen



Låt dig alltså inte skrämmas av allt prat om den oundvikliga smärtan. Tro istället på din kropps förmåga att föda barn, och låt dig dras med av vågorna. ♥ Hoppas du fick lite hjälp av dethär inlägget, jag kan varmt rekommendera dykmetoden! 

* Jag svarar inte på den frågan i detta inlägg, då det skulle bli så långt då. Utan får återkomma med svaren på det i ett annat inlägg.