Snart blir det fart och fläkt!

För nån vecka sen fick Lo hem sin allra första cykel! Ni skulle ha sett hennes förväntan när jag kom hem med paketet från posten. Hon hade ju nämligen två dagar tidigare själv fått välja ut vilken cykel och hjälm hon ville ha. Valet föll lätt på den kiwi-gröna cykeln, och hjälmen i samma färg.

Hon ville riva upp paketet snabbt och när cykeln väl var ute så ropa hon LOS PEDA PEDA*! Sen skulle hjälmen på direkt, men sen när hon skulle upp på cykeln för att pröva den så tyckte hon att den stod bättre lutad mot väggen. Hon kan bra stå och hålla i cykeln med hjälmen på huvudet, men hon vill varken gå med den, eller sitta på den. Fast det tar väl en stund innan hon vågar sig upp tänker jag mig.

puky5puky2puky4puky3Varje gång någon kommer på besök ska hon visa upp cykeln, så står hon helt nöjd bredvid den medans gästerna öser beröm över hur fin den är. Sen när berömmet lugnat sig ska hon snabbt stänga dörren och återgå till att leka. Vi tänkte att det kan vara bra för henne att öva på cykeln här inne, innan vi tar ut cykeln till våren. Men det går inte så bra..

Nån som har en likadan/liknande balanscykel åt ert barn och har något tips på hur vi ska få henne att våga sig upp? Känns som att vi testat det mesta. Vi håller förstås i cykeln och försöker peppa henne, men nää. Eva på polkuped tipsade om att vi ska försöka ha henne att bara leda cykeln till först, men det vill hon inte heller. Nåväl, tids nog vågar hon väl börja använda den också, och inte bara se på den 😉

*Ped = finlandssvenskt ord för cykel

 

Rädd för babysar

Igår var vi på kaffe till Sofias. Eller som samtalet löd mellan mig och Lo före vi for:

Jag: Nu ska vi klä på oss och fara till Fias
Lo: Neeeeee fa ti Fibin, fa ti Coooolins!
Jag: Jaa, både Fia och Colins hem
Lo: Bara Cooolins, neee Fibins hemma

Så ok, vi var till Colins. Vi skuttade dit, så när vi kom fram så sov Lo och resten av babysarna också för den delen. Var ganska skönt att få tala ostört med kvinnorna en stund. Sen när en av babysarna vaknade och grät, så vaknade ju allihop så då var rambambulan igång.

Nu när killarna är mer om sig och kring sig, jollrar, skriker och liksom finns så har Lo blivit så mycket mer reserverad gentemot dom. Lite synd faktiskt, för förut gillade hon ju att gosa och gulla med dom så mycket. Nu är hon mer rädd. Inte så kul! Speciellt rädd är hon för Melvin som vill komma nära och ta i henne hela tiden, haha. Såå, Lo satt i min famn hon under hela besöket.

bebe3bebe bebe2 bebe4

Om ni undrar varför barnen knappt har kläder på sig så är det för att det är 100 000 grader varmt vid Fias 🙂 Alla bilder fotade av Betsy, därav syns också jag på nå bilder för en gångs skull!

När vi kom hem så sa Lo resten av dagen: Nääää Melvin ta Looos pussel! Näää Melvin ta Loos tågibana! Nää Melvin ta Los tuttu!! 

Oravais stolthet!

Idag var ingen mindre än Årvas stolthet Janina och hennes tredje avkomma Milou hit! Det är inte nådigt då dom kommer ska jag tala om för er. Lo och Milou var så blyga för varandra i början, gömde sig båda i mammas famn och vägrade se på varandra. Men sen när vi gick in i Los rum och jag och Janina började prata så spottet bara yrde, då orkade dom inte höra på vårt tjafs längre så dom tänkte väl att det är lika bra att de blir kaveris så dom har annat att göra än att lyssna på oss.

Förut har dom ju inte lekt så bra ilag. Mest gett varandra mystiska blickar. Men idag var det tillochmed som om de skulle ha pratat med varandra mellan varven. Dom delade (och snodde) leksaker av varandra, och ordnade tillochmed disco! Jisses vilka moves sådär små bruttor kan!

thegnagdisco

Vi drack kaffe, åt mat pratade i ett, såg efter barnen.. Jag måste säga att det är mycket enklare att umgås nu, än vad det var för tex. ett år sen. Då drog dom ju sig fram, suttade på sladdar, for mot hemska stup, grät, var hungiga, kakkade ner sig.. Det är som så mycket lättare nu när dom mårar på själva.

legang

Tänk vad dom små ändrar på bara ett år! Det är ju helt sjukt. Ojoj, tiden går så snabbt. (Alla bara: Men herregud slut ti gnäll om att tiden går snabbt! Ja men den gör ju det!!)

lillchefren

Oj ändå vad jag är glad över att jag och Janina hittade varandra i våra svagaste stunder där för ca 2 år sen. Tänk att jag inte bara fick ut en underbar dotter av det hela, jag fick också en vän för livet.