Dethär med att resa med barn

Nu börjar det ju verkligen närma sig sommar! Och i sommar ska vi ut på vår första resa som familj. Jag är en person som egentligen inte gillar att resa, alls. Många är ju helt oförstående; liksom hur kan du inte tycka om att resa och upptäcka världen? Men nä, det är helt enkelt inget för mig. Jag är så otroligt otrygg direkt jag är borta några 100 km från hemmet så att resa X antal timmar med flyg och sen vara borta nånstans i två veckor lockar inte alls.. Speciellt inte nu med all terror och annat hemskt som pågår i världen.. Jag njuter däremot av att åka runt med Google earth och upptäcka länder, haha.

Men, nu i sommar så har vi faktiskt tänkt att vi (jag) ska stiga ut ur min trygga bubbla på hemmaplan och åka iväg några dagar.. Först ska vi till Mumindalen i Åbo, och sen tar vi båten över till Stockholm och hälsar på min syster och hennes man.

Så nu vill jag ha tips av er som är med resande än vi! Vilket hotell är bäst där kring Mumindalen? Mest barnvänligt och nära dalen? Och överlag andra tips när man reser med barn? Vi tänker oss att vi åker med tåg ner till Åbo, båten över till Stockholm och flyget hem till Vasa. 

Det är så sjukt för redan nu är det jag ser mest framemot med resan, att komma hem. Haha alltså jag. Jag kan väl inte vara den enda som inte gillar att resa?! Nåväl, barnen ser framemot det och visst ska det bli kul att få se min systers nya lägenhet i Stockholm också ♥

Foto: Rebecka Hägert

Ett tvättberg och rent guld, fast inte idag

Fadern här i huset har varit borta hemifrån några dagar, han är nämligen på nån slags militärövning. Det har ju gjort att vi individer som är kvar hemma fått klara oss på egen hand. Inga problem där, förutom att tvättberget håller på att svämma över. Igår tänkte jag försöka ta mig ann lite tvätt, och gick ner i källaren med Lo.

Jag: Jahapp. Vilka färger tycker du vi ska sätta i nudå?
Lo: Pappa brukar sätta vit i en tvättmaskin och färgat i en
Jag: Joo.. Kanske vi börjar med färgat * Börjar plocka i *
Lo: Ja, fast mamma den där var ju vit, den har ju bara några gula prickar.. Kanske vi ändå väntar tills pappa kommer hem. Vi har ju så mycket kläder i våra garderober ännu så vi klarar oss..

Så att. Ja, den enda risken som finns nu då är att våra rena kläder tar slut och vi får gå näck här hemma. Men värre saker skulle ju faktiskt kunna hända! (Jag hatar att tvätta kläder, och gör det liksom inte om det inte är total panik.)

Han kommer hem om några dagar, ska bli så skönt att få vara två vid nattningen igen (och ha lite mer kläder att välja mellan). Det är nog ändå nått av det värsta jag vet, när båda barnen vill bli nattade på samma gång, men stör varandra och är arga på den andra för att hon har ljud/busar/gråter/skriker.. Så blir jag oftast tvungen att säga åt Lo att jag nattar Gry först om hon kan ligga och bläddra i en bok sålänge.. De gånger Gry är lättnattad så går det ju bra, då kilar jag ju snabbt in till Lo tillbaka och hinner läsa och gosa. Men de kvällar Gry bara inte vill somna/jag inte är tillräckligt ninja att smyga ut tyst, de kvällarna skär i hjärtat. När Gry sen äntligen somnat och jag går in till Lo och hon ligger i sängen med boken på magen och har somnat utan att jag hann natta..

Därför brukar jag försöka krama och säga ett litet gonatt redan innan jag går med Gry, men ibland blir Lo arg då för att jag ska ju komma tillbaka sen, varför säger jag gonatt redan? Ahh.. Jaja.. Det är ju sådär ibland. Bara ingen somnar gråtandes så är jag ändå nöjd. Jag gör så gott jag kan. Och icke att förglömma de där andra nattningarna, när båda barnen ligger på varsin sida om mig, tysta, håller handen och koncentrerar sig på boken. De nattningarna är guld. De är sällsynta, men då de väl förekommer, rent guld.

Foton: Rebecka Hägert

Recension av North 13.5 GPS klocka för barn

Inlägget i samarbete med Jollyroom.fi

Detta inlägg är en fortsättning på mitt förra inlägg, nämligen recensionen av vår cykelvagn North 13.5 Active 2, men för att inte göra det inlägget för långt så delar jag upp dem i två. Det är nämligen så att i det samarbetet ingick en GPS klocka från samma märke som vagnen, en North 13.5 vattentät GPS-klocka för barn.

Och jag ska vara ärliga med er, Lo är verkligen inte målgruppen för denna GPS klocka. Hon behöver ingen eftersom att hon ännu inte får röra sig nånstans på egen hand. Jag tror att barn kring åldern 6-13 är i den åldern att en GPS klocka kan vara ett bra alternativ! Men, trots att vi inte kommer använda denna klocka ännu, så vill jag ändå berätta om den för er. För det är verkligen en smart grej det här med GPS klocka för barn!

Så småningom, vartefter att barnen blir större, så är det ju dags för dem att få börja vara ute själva mera. Kanske först bara i trädgården, sen så småningom kanske de får gå till mommos.. Sen till lekparken, ta sig hem från skolan på egen hand osv. Det kan jag tänka mig kommer bli jobbigt för oss som föräldrar, speciellt eftersom att vi knappast kommer skaffa mobiltelefon åt våra barn hur tidigt som helst. Då är en GPS-klocka för barnet ett superbra alternativ!

Klockan fungerar som så att barnet har klockan på armen med ett prepaid-simkort i sig, och föräldern har en app på telefonen som är kopplad till klockan. Föräldern kan ringa till klockan via appen och barnet svarar enkelt med ett knapptryck. I klockan kan man lagra 10 telefonnummer som barnet enkelt kan bläddra mellan och ringa upp till. I appen kan också föräldern se var nånstans barnet befinner sig.

En diskussion om personlig integritet för barnen har uppkommit i.o.m. att GPS-klockor för barn lanserats. Där tycker jag att man endast kan se till sig själv; har vi ett behov av en GPS-klocka? Har jag ett behov av att veta var mitt barn befinner sig? Är barnet ok med att jag vet var hen är?

Själv tänker jag ju att när vi börjar använda denna klocka så gör vi det när Lo är ute och leker med kompisar, när hon går till och från skolan, cyklar till fammos.. Sån där vardagliga händelser helt enkelt när hon är i den åldern att hon ännu inte har telefon, och i den åldern att hon ännu inte ”gör något hemligt” Dvs. åker till nån pojkvän/flickvän efter skolan trots att hon sagt att hon ska till en kompis. Att jag när hon är i den åldern, skulle sitta hemma och övervaka varenda steg hon tar via appen, känns väldigt långt ifrån något jag skulle göra. Så med det sagt tror jag att man som förälder nog kommer till en punkt när man känner att det är dags att sätta klockan på hyllan och lita på barnets omdömesförmåga.

Om jag dock ändå tänker på någon gång som en sån här klocka kunde vara bra även till mindre barn som Lo, så är det ju när man är ute bland mycket folk som marknader, eller när man är på ett ställe där barnet ändå får röra sig ganska fritt, men inte får gå för långt bort (Man kan ställa in GeoFence på klockan så den alarmerar barnet när hen går utanför gränsen) eller när man är på resande fot på okända ställen.

Kort om North 13.5 GPS-klocka för barn

+ Klockan skickar information till din telefon eller läsplatta via mobilnätets platsinformation, vilket gör att räckvidden är obegränsad
+ Tål att duscha med (vattentålighet IP67)
+ Appen är lätt att förstå sig på
+ Certifierad enligt 2014/53/EU
+ Träffsäkerhet för GPS: 5–15 meter
+ Inbyggd stegräknare
+ Klockan är enkel för barn att hantera och använda
+ Man kan skicka inspelade röstmeddelanden till klockan
+ En SOS-knapp gör det lätt för att ditt barn att ringa till 3 stycken SOS-nummer vid eventuellt nödläge
+ Klockan har inbyggd stegräknare och Geofence (möjlighet att ange gränser på en karta – klockan larmar när den kommer utanför gränsen).
+ Klockan behöver inget speciellt abonnemang och fungerar med kontantkort (T.ex. DNA prepaid). SIM-kortet måste vara aktivt och laddat med surf
+ Kontakt via SMS och GPRS
+ Frihet och stolthet för barnet som både lär sig klockan och att passa tider

GPS-klockan kostar 75,90 € och finns i 4 olika färger; Svart, grå, blå & lila.

North 13.5 har även andra GPS-klockor för barn, både billigare och dyrare varianter, du kan kolla in utbudet här!


Foton: Rebecka Hägert Photography

 

 

Så gick natten

Så var Grys första natt i eget rum avklarat! Det var ett bra beslut att vänta tills hon kändes redo. Med Lo så kände vi att hon var redo redan runt 1-års dagen, och det var hon ju också, för där somnade hon lugnt och skönt i sitt eget rum. Med Gry har det varit annorlunda, och det är ju så fint att man kan anpassa sig efter barnens mognad och utveckling. Gry har varit så långt ifrån redo ett barn kan vara, men nu på senare tid har det börjat vända. Och jo, jag hade nog rätt i mina aningar, för hon sov i eget rum hela natten!

När vi sover tillsammans så rör det sig om närmare 4-7 amningstillfällen per natt, ofta bara för att jag vänder mig. Jag har inte haft problem med det, det går ju så behändigt att bara ta fram och amma då hon ligger bredvid. Men, på nått sätt börjar det kännas som att det är dags för eget rum för henne. Hon sov bra hela natten, me? Not so much. Låg och lyssnade efter ljud, drömde mardrömmar, gick dit och kollade stup i kvarten.. Huhu! 2 gånger ville hon amma på natten. TVÅ GÅNGER! Klockan 02 och 04, sen sov hon till 07.30. Jag är i chock. Men så otroligt skönt att det gick så bra!

Jag tänker fortsätta natta henne i hennes rum nu framöver, och försöka få in en bra rutin med amning i soffan, flytt till sängen, bok + sång. Sen om hon nån gång vill komma i min säng under natten så får hon förstås göra det, precis som Lo alltid fått. Amningen fortsätter vi med, räknar med att den faller bort av sig själv sen efter några veckor då hon känner sig 100% trygg i sitt rum och vet att jag nog kommer om hon vill det.

Ni skulle ha sett henne imorse när R frågade vem som hade sovit i sin nya, egna säng på natten? Så stolt lilltjej ♥

Grys första natt i eget rum

Sitter och håller andan här. Okej inte riktigt, men nästan. För vet ni vad? Jag fick städat Grys rum före jobbet idag, och jag lyfte in hennes säng. Och nu sover hon där. Nattningen tog såklart längre än vanligt, men förvånansvärt lite gråt faktiskt. (Jag ammade henne som vanligt, bara att i hennes rum sittandes bredvid sängen.) Jag kan inte fatta att detta händer?! Robert sover i vår säng för första gången på 1,5 år nu, haha.

Om det är så att hon vaknar och gråter på natten så kommer jag såklart gå dit, vill hon bara amma och somna om så gör jag det, vill hon komma med till min säng så får hon göra det.. Spännande. Hoppas det lyckas med att hon somnar om i eget rum!


Foton Rebecka Hägert

Tankar kring hobbyn åt barnen

”Har du/ni börjat fundera på någon hobby åt Lo? I vilken ålder tycker du att det är lämpligt att sätta barnen i föreningsidrott? Ska barnen få bestämma själv vilken hobby de ska börja med? Övriga tankar kring föreningsidrott.”

Hej och tack för en intressant fråga! Lo har en ”hobby” redan, eller hon ser det iaf som en hobby tror jag. Nämligen att vi far på förälder-barn gympa en gång i veckan. (JKG) Om nån vecka ska vi t.o.m. uppträda på JKGs vårfest med ett program, haha! Lo ser så mycket framemot det. Me? Not so much, men vad gör man inte för de små. Programmet tar 2 minuter, föräldrarna är hästar och barnen cowboys. Hehehe.

Jag är en sån som aldrig ha velat ha nån hobby. Eller kanske jag har velat, men det har aldrig blivit till något. Kanske vi mer ska säga då att jag är en sån som inte har kunnat ha en hobby. Vet inte helt varför.. Har testat på en rad olika, bland annat: Segling med optimistjolle. Alltså aldrig mera. Fick sån trauma för segling efter det. Grät när det var dags för kursen och grät X antal gånger i båten också. Grät också på land sen när jag hade sluppit vara med men såg min lillasyster ute till havs. Grät för att jag var orolig för henne och led med henne för att hon var tvungen att sitta i det där åbäket. Grät ännu på vägen hem.

Minns speciellt en gång då det var ”tävling”. Jag satt och pyla i min båt och vägrade göra nått så seglet flög ju hit och dit, så de hämtade upp mig med gummibåten. Nå min lillsyrra var ju ännu med, men så började hennes segel och den där pinnen man ska ducka för, åka av och ann. Ledarna ropade åt henne att hon skulle dra i de där banden (har uppenbarligen inte lärt mig namnen på de olika delarna i optimistjollen pga ointresse.), men hon fick panik och började gråta. Jag satt och grät och Cindy grät. Jag var jättearg på ledarna för att de inte hämtade henne. Hade helst kastat styrmannen till sjöss och tagit över rodret och hämtat upp min syster som var i sjönöd.

Nå, hon ordnade upp det och fick stående ovationer från publiken (läs: från vår mor). Hon drog upp snorrn så att säg. Nå, vi återvände inte nå flera gånger efter det. Kanske mamma också tyckte att det fick vara bra efter den sessionen med två gråtande döttrar till sjöss. Kanske hon insåg att det inte var något för oss.

Jag har testat på piano också! Och ridning, och karate, dans och breakdance. Hahah alla har slutat i ungefär liknande katastrofer som med seglingen.

Robert däremot. Oj huhu! Vad har han INTE gjort? Han har ju bland annat tagit FM-guld i höjdhopp när han var typ 15. Det har varit friidrott, skidning, fotboll, innebandy – okej nu var det allt jag kom på, men i stort sätt allt förutom ishockey för det fick han inte testa på för sin mamma.

Så hur ser jag på hobbyn åt mina barn då? Jag tror att det är viktigt att ha en hobby, nått som motiverar en och som man längtar efter att få fara på. Jag vet själv att jag saknade det, speciellt i tonåren. Var alltid avundsjuk på de som hade nått fritidsintresse. När jag skrev i andras ”Mina vänner bok” så skämdes jag alltid då jag skulle fylla i ”Hobby:” Och skrev typ ”rita och vara med kompisar……” Vad är det för hobby?!

Nå, jag är däremot också tydlig med att det inte får bli för mycket. Visst, jag tycker de ska få testa på allt de vill, men sen kanske man nog ändå kan hålla det på en normal nivå och kanske välja två hobbyn man kan göra i veckan. Robert hade nått varje dag efter skolan när han var liten, och så vill jag inte att dom ska ha det, även fast Robert trivdes med det. Nej, nån måtta får det ju vara. Sen om de hittar nått som de vill satsa jätte mycket på så kommer vi stöda dom i det, även fast det tar mycket tid. Och jag tror att jag kommer tycka det är viktigt att de inte gör mitt misstag; ger upp efter några gånger. Om det är något de vill testa på, då får de nog ändå ge det 2-4 gånger innan de kan säga att det inte var något för dem..

Robert vill att Lo börjar i redskapsgymnastik sen om ungefär 2 år när hon blir för stor för familjegympan, och ja det får han ju sätta henne på om han vill det, och om HON vill förstås. Aldrig att vi skulle tvinga iväg barnen på nått bara för att vi föräldrar vill att de ska syssla med det, mot deras vilja. Vill de däremot så är det ju en annan femma.

Hur ser ni andra på hobbyn? I vilken ålder kan barnen börja vara själv och hur många hobbyn känns lagom?

Jag på karate: