Noel föddes i vecka 32

Allt vi måste tala om görs i stolt samarbete med Muumi baby diapers 

I dagens avsnitt av min och Rebeckas podcast ‘Allt vi måste tala om’ har vi med oss min fina vän Elisabeth. Hon berättar historien om hur det var när hennes lilla son Noel förlöstes med akut snitt när hon var i graviditetsvecka 32, men det ingen visste var att han hade slutat växa redan i vecka 28. Noel vägde endast 1050 gram när han kom.

Tror inte någon kommer vara oberörd efter att ha hört Elisabeth berätta så öppet och ärligt om hur hon kände på sig att något var fel med babyn i magen – och när hon fick sina känslor bekräftade. Elisabeth delar med sig av de känslor hon upplevde dygnen under och efter Noels förlossning och tankarna hon haft under det första året som mamma till en prematur.

Ni hittar oss på Instagram @alltvimastetalaom,
och här kan du klicka dig in på Elisabeths blogg och Instagram

Amningsavslut

Igår bestämde jag mig att nu är det dags att sluta amma. Jag och Gry satte oss ner på golvet, lade plåster på nipplorna och sa hejdå åt ”nanna”. Under dagen var det nog två gånger som hon grät efter det men jag förklara då att dom ska vila nu och att vi har ju lagt plåster på, att nu är det slut på nanna. Ganska snabbt fattade hon nog, och pekade på mina bröst och sa ”nanna tota” (”Brösten sover”). Inför kvällen var jag ju nog nervös måste jag säga. Men det gick nog över all förväntan! Jag kände mig hela tiden väldigt säker beslutet och inte en enda gång tänkte jag att ”nej men jag fortsätter nog ändå” som jag ju tänkt varje gång jag hittills ens funderat på att sluta.

Jag läste två böcker, hon lyssnade och vi talade om vad det var på bilderna, sen frågade jag om jag ska sjunga och klia på ryggen, men det ville hon inte. Så jag låg bara bredvid och fanns där. Dock var det som att hon inte kom till ro, och hon ville gå ut ur rummet. Hon fick gå ut och kolla läget två gånger men sen sa jag att nu ska vi sova och inte gå ut nå fler gånger.

Då blev hon arg! Hon visste ju inte hur hon skulle somna utan bröstet, så därför ville hon säkert istället rymma från situationen och gå ut ur rummet. Men jag lyfte henne bredvid mig varje gång hon försökte gå ner från sängen, och bekräftade att det inte är så kul att sova men att det nog blir bäst om vi börjar sova nu.. Jag försökte börja sjunga, men hon skrek bara nej mamma nej! Jag fick inte röra henne eller nånting. Så jag låg bara bredvid. Hon for upp och ner ur sin säng, kom i min säng, slängde sig i sin och kröp runt i min igen.

Hon grät och var frustrerad och rev mig i tröjan. Jag bekräftade hennes känslor ”det är tråkigt när nanna är slut men vi kan kramas istället” NEJ MAMMA! Det ville hon inte. En timme höll vi på, jag var tyst, lade ibland en hand på henne men hon tog avstånd från mig. Jag sa ”mamma är här med dig, vi kan gråta tillsammans och säga hejdå till nanna om du vill” Nej nej.

Efter en stund blev hon tyst i sin säng, satte sig upp och kröp sedan upp i min säng, lade sig tillrätta bredvid mig, och somnade på min arm. ♥ Där låg jag länge och blev så sentimental. Tårarna rann när hon väl hade somnat, både av lättnad men också av sorg. Att amningen är avslutad nu. En amning som har betydd så otroligt mycket för oss båda. Men nu är vi redo. Och vi kommer såklart vara nära varandra ändå.

När hon hade sovit en timme smög jag ut och gick i soffan med Robert. Han frågade hur det känns och det brast för mig totalt! Tårarna bara rann och rann och vi pratade om alla fina amningsminnen vi har skapat tillsammans. Hur fint stöd han har varit under hela min och Grys amningsperiod och hur det alltid har känts så bra med amningen. Det blev ett så himla fint avslut för mig. Så otroligt fint. Nu är amningen avslutad, jag vet det. 

Nyss hemkommen från BB ♥

Idag är mina bröst som två skarpa silikonbröst, och en huvudvärk smyger sig på. Jag hoppas att jag inte får mjölkstockning nu, för jag ska i jobb ikväll. Jag har duschat varmt och masserat brösten, vad mer kan man göra? Handmjölka lite förstås. Men vill ju inte pumpa eller så, för då förstår ju inte brösten att det är slut nu.

Nåväl, amningen har känts bra ända in till den sista amningen och den känns nog ännu bra, jag skulle nog ha kunnat fortsätta, men jag känner att vi var båda redo för ett avslut nu, och nångång ska man väl sluta, haha. Så skönt ♥

Babybubblan är inte bara rosa, den har alla möjliga färger

Allt vi måste tala om görs i stolt samarbete med Mumin baby blöjor 

I samband med dagens avsnitt av vår podcast ordnar vi en grym tävling på vår Instagram, du kan nämligen vinna en hel månads förbrukning av Mumin baby blöjor åt ditt barn i valfri storlek! Gå in på vår Instagram @alltvimastetalaom för att vara med och tävla! ♥

Dagens avsnitt av podden heter ”Babybubblan är inte bara rosa” och handlar om första tiden med ett helt nytt litet liv. Från det att förlossningen tagit slut och livet som en familj börjat. Om hur de flesta har en tanke om att få upp babyn på bröstet direkt, men att det inte alltid blir så.

Jag berättar om de hemska känslorna jag fått av att vi inte fick den där stunden alla pratar om, när man får upp sitt barn på bröstet efter en 9 månaders längtan. Istället blev det akut snitt och min baby fördes till barnavdelningen. Känslorna svämmar över för mig när jag berättar om de 7 timmarna som följde innan jag fick upp henne på mitt bröst trots att hon mådde bra och låg utan nån sorts uppkoppling, i en ensam säng på barnavdelningen och fick ersättning i flaska. Ingen hade nångång berättat åt mig att det kan ta flera timmar innan mamman och babyn förenas efter förlossningen – helt utan medicinsk orsak. Och ingen hade berättat åt någon av oss att babyn som kommer ur ens mage är ju faktiskt din egen, inte BBs. En så självklar sak egentligen, men så svårt att fatta som nybliven förälder.

Första mötet med Lo, som jag talar mycket om i avsnittet:

Rebecka berättar om hur tuff deras start var med första barnet, med klippt underliv, sömnlösa nätter, amningsproblemen och ensamheten som kom på köpet i.o.m. allt det. Rebecka berättar ingående om hennes upplevelser hos amningspoli i Vasa, och hur det fick henne att inse hur mycket amningen är värd för henne, hur mycket är det värt att kämpa? Förutom allt det blir det snack om hur det större barnet reagerade när lillasyskonet kom hem, omställningen från ett barn till två, tiden efter ett kejsarsnitt och mycket mera.

En stor del av dagens avsnitt går också åt att jag för första gången öppnar upp och berättar om min förlossningsdepression som jag fick efter andra barnet. Förlossningsdepressionen som kom som en blixt från en perfekt klarrosa himmel. Hur den tog sig i uttryck och hur jag gjorde för att komma ur den..

Det och så mycket mer, i ett av våra mest känsloladdade avsnitt hittills. Ska du bara lyssna på ett av våra avsnitt, då borde det vara detta ♥

Vi vill här också passa på att tacka för de fina orden om podden
som publicerades i HBL här om dagen! TACK!
Du hittar artikeln här!

Grys första natt i eget rum

Sitter och håller andan här. Okej inte riktigt, men nästan. För vet ni vad? Jag fick städat Grys rum före jobbet idag, och jag lyfte in hennes säng. Och nu sover hon där. Nattningen tog såklart längre än vanligt, men förvånansvärt lite gråt faktiskt. (Jag ammade henne som vanligt, bara att i hennes rum sittandes bredvid sängen.) Jag kan inte fatta att detta händer?! Robert sover i vår säng för första gången på 1,5 år nu, haha.

Om det är så att hon vaknar och gråter på natten så kommer jag såklart gå dit, vill hon bara amma och somna om så gör jag det, vill hon komma med till min säng så får hon göra det.. Spännande. Hoppas det lyckas med att hon somnar om i eget rum!


Foton Rebecka Hägert

Höstblåsor och det som hjälpte här

Första blåsan jag upptäckte, på benet, sen spred de sig snabbt.. 

(Detta inlägg skrev jag igårkväll men fick avbryta pga att Gry började ropa och gråta men jag fortsätter där jag slutade.)

Som jag skrev i förra inlägget så har Gry fått höstblåsor. Det började jätteplötsligt med skyhög feber och en blåsa/röd prick på benet. Sen ploppade de upp på baken och sen under två dygn har de spritt sig över i stort sätt hela kroppen. Munnen och svalget har varit/är jobbigast för henne.

För er som inte vet så är höstblåsor en virusinfektion som är vanlig hos barn, kan dock också förekomma hos vuxna. Smittan sprids från person till person vid nära kontakt, framför allt via händerna. Sjukdomen smittar mest de första sjukdagarna. Tiden från smitta till symtom brukar vara tre till sju dagar. Infektionen är lindrig och går över av sig själv. Lo har ännu inga tecken på varken feber eller blåsor men jag räknar nog tyvärr med att hon också kommer att få det eftersom syskon ofta också drabbas. Men men, vi får ju se. Hon har bra immunförsvar så mittiallt slipper hon.


Vanliga besvär om när barn har höstblåsor:

  • Hen har blåsor som kan sitta i munnen, på läpparna, kindernas insida, tunga och gom.
  • Det uppstår små sår om blåsorna går sönder.
  • Hen har feber med 38-39 grader.

Ibland blir det också blåsor på händerna, fötterna eller stjärten. Blåsorna kan ibland klia. När virusinfektionen är över kan naglarna på en del barn förändras eller ramla av. En del får inga symtom alls.


Gry och jag har spenderat dagen i soffan. Hon har haft besvär av sina blåsor men ändå varit vid relativt gott mod mellan varven.. Natten till idag sov jag inte många timmar. Hon hade 39 graders feber och yrade, sjöng Broder Jakob och ropade ”Neeeej mamma! Neeeej pappa!” Och skulle amma hela tiden. Såna här gånger är jag så glad att vi ännu ammar. Hon har suttit fast vid bröstet idag och endast ätit två isglassar utöver det. Det tar helt enkelt för sjukt för något annat.

Vad har hjälpt?

Jag har googlat vad jag kan göra för att underlätta för henne, men det var nog av min kompis som haft barn med samma åkomma som jag fick bäst tips.. Så här kommer lite tips till dig som har barn med höstblåsor:

1. Aloevera. För att stilla klådan har jag smörjt in henne med aloevera direkt från krukan och det underlättade verkligen för henne, jag märkte att hon slutade klia sig meddetsamma och hon lät mig smörja in över hela kroppen trots att hon var lite suspekt mot det gröna jag höll i.
2. Poxclin mot vattkoppor. Ett mousse som man pumpar ut och smörjer in kroppen där utslagen finns. Är egentligen för vattkoppor men funkar på höstblåsor också. De ska lindra symtomen. Pox clin innehåller inga giftiga kemikalier och är säkert att använda på barn. Produkten har inga kända biverkningar.
3. Panadol supp ett måste mot den höga febern.
4. Flytande Zyrtec 1mg/ml. Detta rekommenderades från rådgivningen och jag tycker verkligen att det hjälpte! Hon blev mindre rastlös i kroppen och blåsorna spred sig inte lika snabbt efter att hon fick det. Det är ett läkemedel mot nässelutslag och klåda egentligen.
5. Zinksalva. Speciellt på baken tycker jag att det underlättade för henne då jag smord med zink!


Natten var helt okej nu tills idag (måndag). Hon vaknade och storgrät 3 gånger och däremellan grät hon små knyckar.. Febern gick igen upp till 39 grader inatt. Robert var ju 24 h i jobb igår (har inte slutat ännu heller) men som tur kunde mommo och moffa ha Lo hela dagen igår. Det var nog verkligen guldvärt för direkt jag tog bort blicken från Gry så började hon gråta.

Jag har läst och hört erfarenheter om att det brukar bli bättre 3e dagen, och oj vad jag hoppas att det gör det för Gry också! Hela halsen är full med blåsor (inuti halsen alltså, inte utanpå) och ja, nää jag hatar att se henne lida såhär.

Namnförslag till babyn vi inte väntar

Av någon väldigt konstig orsak så har jag gått runt och skrivit en lista på telefonen på potentiellt passande namn på en framtida trea. En trea finns inte i planeringsboken för tillfället (Robert bara: För TILLFÄLLET? Vi ska ju int ha nå fler!!) Hehe jaja okej. Nå hur som helst så har jag gjort det. Tänkt på namn som skulle passa ihop med Lo och Gry.

Såklart vill vi ju ha ett kort namn, på babyn vi inte väntar, och som klingar fint ihop med storsyrrornas namn.. Så här ser min lista ut, rakt av från telefonen, just nu. Håll i minnet att vissa av namnen har jag skrivit ner under svaga ögonblick. Så även fast de inte är så fagra så har jag uppenbarligen under en brokig minut av livet tänkt att jaaa men DET namnet skulle ju passa sååå bra på babyn vi inte väntar!

Sia – Ja?! Så fint! Dock tänker man ju direkt på Sia glass och sångerskan Sia. Bettis pojkvän tänker ju dock på grynost varje gång han hör namnet Gry, så jag antar att glass och värsta artisten går ann då också?

Isa – Så vackert namn! Som en isprinsessa.

Tia – Ja men det tyckte jag en dag att var fint.

Tian – Ja detta också. Antar att jag tänkte detta som ett pojknamn. Helt fint ändå tycker jag nog ännu! Sjukt hur ett N helt sonika kan ändra om ett ”flicknamn” till ett ”pojknamn”.

Rut – Men jaaaaa. Skulle ju passa perfekt ihop med Lo, Gry och Rut ♥

Eli – Pojknamn det också (går dock också bra åt flickor) Tycker det är så fint. Med ett S till, Elis, tycker jag dock inte det är lika fint längre. // Hon som tycker bäst om ovanliga och konstiga namn. För vanligt får det ju inte vara.

Nike – Uttalas inte som skomärket utan med starkt I. Detta var även på listan över pojknamn då vi väntade Gry. Nu känns det väl dock inte helt lika 100, ni vet, det känns inte helt 100 på det där barnet vi inte väntar.

Otis – Hehe. Nej. Vet inte helt vad jag tänkte då jag skrev ner det. Inte alls min stil.


Hurudana namn tycker ni om? Är ni såna som föredrar vanliga, lätta originella, ovanliga, svåra eller kanske amerikanska? Själv skulle jag få panik om jag blev tvungen att döpa ett barn till något som var jättepop på -80 och -90 talet och som ju alla i ens egen ålder heter nu. Typ Johannes eller Maria.

När mina föräldrar väntade mig så velade de mellan Charlotta och ja, Carola. De valde ju uppenbarligen Carola.

Det var ju INTE pop då utan de tyckte väl bara att det var fint. Det var dock pop då för 30 år sen. För jag har cirka 5 vänner/bekanta vars mammor heter Carola. Så att, det är jag och de andra medelålders Carolorna! Nåväl, man ska vara nöjd med det man får här i livet! För att stilla sorgen över det förlorade namnet så har vi ju satt Charlotta som mellannamn åt båda döttrarna.

(Säkert kommer mina barn i framtiden också skriva om deras namn såhär. ”Vet inte vad min föräldrar tänkte när de döpte mig?! LO, det är ju ett djur för fan! Och ingen äldre person uppfattar nånsin mitt namn korrekt….”)